fan, ja slog mitt barn ikväll!
satt i soffan å hade mysisgt me film å chips varpå barnet börjar kittla mig under fötterna.
jag har tidigare blivit arg för detta då jag flera gånger förklarat att ja är så kittlig att ja börjar sparkas å är rädd att skada den som kittlar. (ingen vågar kittla mig under fötterna)!!!
försöker även denna gång prata me barnet å tala om att ja kan råka skada han/hon om det gör så där men får ingen respons utan det fortsätter.
pappan plockar bort barnet å talar även han om att det som görs är fel.
barnet kommer tillbaka å fortsätter å jag blir hårdare i mitt uttryck + håller fast barnets händer för att hindra fortsatt kittling.
inte ens detta funkar å så brast d.
jag snärtade till barnet på magen och givetvis blev det jätte ledset å undrarde varför mamma gjorde så.
det undrar jag med å mår så fruktansvärt dåligt fy fan att d ibland ska gå så långt.
när barnet lugnat sig hos sin pappa kom det till mig igen å vi kramades å jag bad om förlåt å förklarade att man absolut inte får göra så. barnet bad i sin tur om ursäkt å jag har nu fått vara den som nattat.
men felet är ändå gjort!!!! är så sämst! 
vet inte va ja vill me tråden men kände att ja va tvungen att bekänna mitt stora misstag å kanske även bli dömd för den jag är!
Jag menar att iom att vuxna är i maktposition så ska man använda sig av rent maktutövande ytterst sparsamt och lite efter samma tänk som rättsystemet i stort, ingen ska dömas ohört eller av en enda person som förutom har veto agerar vittne, åklagare, och exekutor.
