Anonym (sämsta mamman) skrev 2012-08-03 22:46:17 följande:
å herregud vilken ångest att se sitt barn springa mot en säker död eller iaf att bli otroligt skadad! så som du reagerade då tror ja verkligen att vem som hellst skulle reagerat då man själv blir så himla rädd.
sen är det givetvis jätte viktigt me sömn annars blir man galen (fortfarande ingen ursäkt eller bortförklaring bara sanning. finns en orsak till varför man tvingat fångar vara vakna dag ut å dag in för att dom tillslut ska prata!)
så jag kan förstå att d e lätt hänt å kliva över gränsen!
i mitt fall va d inte trötthet å inget annat än gravidhormoner som skulle kunnat spela in för att beté mig som ja gjorde (men skyller heller inte på dom för inget rättfärdigar slag).
var oxå väldigt noga med att jag när vi kramades sa förlåt å talade om att mamma gjorde jätte fel å att man aldrig får göra en sån sak.
när barnet en stund senare frågade varför ja slog kunde jag ju inte ljuga utan berättade att ja hade blivit så arg för att barnet inte lyssnat men att man iaf aldrig får slå.
ja d e verkligen skitjobbigt å ja hoppas att ja aldrig någonsin kliver övere gränsen igen. (OM JA GÖR D SÅ KOMMER JA ABSOLUT SÖKA HJÄLP)!
tror att mitt barn provocerar så mycke nu för att det är osäkert inför syskonboomen vilket gör mig ännu mer skamfull att ja lät d gå så långt!
Det är ju det.
Det är tortyr.
Folk fattar det inte men det ÄR ju fasen det.
Det är dom enda två gångerna som jag gjort henne illa, någonsin.
Men man beskyller ju sig själv för ALLT som händer.
I början, när jag var ovan att köra vagnen, råkade jag kliva rätt på en is"pöl" utanför porten här.
Vagnen och jag ramlar och ungen far ur och rätt ner i mig och betongen.
Det var inte så farligt men ångesten jag hade då.
Jag sprang genast in igen och ringde min mamma och sa att hon skulle få vårdnaden om min dotter för jag hade precis misshandlat henne - för det var självfallet mitt fel att jag inte såg mig för - det VAR det =(
Jag var övertygad om att nu åker jag i fängelse och det SKA jag fan också! Jag gjorde illa mitt barn osv osv osv.
Lyckades bli nedlugnad av min syster och mamma som förklarade att det var en olycka om och om igen tills det gick igenom.
Jag har alltid gjort allt i min makt för att min dotter ska ha det så bra som möjligt.
Jag har själv fått stryk som barn, jag VET hur det känns och hur ledsen man blir. Man glömmer inte, trots att folk tror att man visst gör det.
Inget ursäktar mitt panikslagna beteende den första gången och inget ursäktar den klappen andra gången.
Kram på dig, Ts.
Prata med din make om saken - du kommer behöva det.
Sen FÅR man faktiskt lämna rummet och slå pannan mot väggen en stund tills frustrationen runnit iväg.
Man FÅR gå ut på balkongen och ta ett några andetag.
Irritation, frustration och ilska kan alla känna, förnekar någon det, ljuger denne.
Man är inte mer än människa, tyvärr.
Det gäller bara att inte ta ut frustrationen på barnen/barnet.
