MikuAndSaraLi skrev 2012-08-03 22:29:10 följande:
Jag har råkat göra illa mitt barn. Och kallat henne ett fult ord och svurit åt henne, kan jag tillägga.
Kommer ihåg en gång, när vi var och handlade och medan jag plockade ihop i kassan, smet hon ur vagnen och RUSADE mot utgången (svängdörrar, sånadär som snurrar runt, lååångsamt) rakt ut mot parkeringen.
Börjar skyndsamt gå efter henne och slänger ner påsarna i vagnen.
Då ser jag att en bil svänger in på parkeringen i högsta fart och tänker gasa förbi ingången.
Jag ropar att hon ska stanna.
Hon stannar inte, hon ökar farten och fan vad snabb hon var.
Insåg, panikslaget att hon skulle bli påkörd om jag inte fick tag i henne.
Hon hinner före mig in i dörrarna.
Jag hör mig själv vråla "Idiotungeeeee!!" medan jag bokstavligt Kastar mig igenom en dörr bredvid.
Som TUR är, har ett par fått syn på henne och tagit tag i henne och sekunden efteråt far idioten i bilen förbi, PRECIS där hon skulle ha stått.
Jag tackade paret för hjälpen, knäböjde och tog henne i armen JÄTTEHÅRT och skakade henne och gastade på henne ågot i stilen "Är du inte klok?! Vad FAAN, tänk om du blivit påkörd??!! ÄR DU INTE KLOK?!?!?!"
Sen kramade jag henne onödigt hårt.
Hon blev jätteledsen och jag lugnade inte ner mig förrän vi kom hem.
DÅ bad jag om ursäkt när paniken hunnit rinna av och hjärnan kunde registrera att jag inte var förbannad, utan rädd.
Usch, jag skämdes över min reaktion länge efteråt.
Sen var det en period när hon fick nästan ångest-liknande anfall när hon skulle sova.
Hon var övertygad om att jag hade fest när hon sov, eller nåt sånt (det trodde mina småsyskon också, när jag fick vara uppe längre än dom).
Vi går alltid och lägger oss senast klockan åtta.
Då kunde hon skrika, gasta, vråla och vara helt omöjlig fram till klockan sex på morgonen.
DÅ somnade hon, kanske i en timme innan hon, pigg och glad, for upp igen innan vi gick till dagis.
Det var en helvetes-månad där jag inte fick sova någonting.
En kväll bara small det till i mitt huvud.
Hon höll på som hon brukade och jag sa till en miljon gånger - som vanligt - att nu ska vi sova, lugna ner dig.
Hon skrek mig rätt i ansiktet, sparkade mig i magen och slog mig i ansiktet med knytnäven.
Det klickade till i mitt huvud och jag klappade till henne.
Inte hårt, det blev inte ens ett märke.
Men det hördes.
Och den smällen ekade liksom i mitt huvud och jag kände det som att jag skulle spy och fy vad dåligt jag mådde.
Jag tröstade henne och sa förlåt.
Var noga med att inte råka säga "Men du måste lyssna på mamma.." för det liksom berättigar ju det man gjort.
Jag sa bara att "Så får man inte göra, Mamma var jättedum nu. Förlåt mig, älskling."
Jag insåg dessutom att jag måste få sova så nästkommande kvällar, lämnade jag över henne till min mamma ett par nätter, så jag kunde samla ihop mig.
Jag förstår dig, Ts. Det är skitjobbigt. Man blir livrädd för att bli en "såndär" förälder.
å herregud vilken ångest att se sitt barn springa mot en säker död eller iaf att bli otroligt skadad! så som du reagerade då tror ja verkligen att vem som hellst skulle reagerat då man själv blir så himla rädd.
sen är det givetvis jätte viktigt me sömn annars blir man galen (fortfarande ingen ursäkt eller bortförklaring bara sanning. finns en orsak till varför man tvingat fångar vara vakna dag ut å dag in för att dom tillslut ska prata!)
i mitt fall va d inte trötthet å inget annat än gravidhormoner som skulle kunnat spela in för att beté mig som ja gjorde (men skyller heller inte på dom för inget rättfärdigar slag).
var oxå väldigt noga med att jag när vi kramades sa förlåt å talade om att mamma gjorde jätte fel å att man aldrig får göra en sån sak.
när barnet en stund senare frågade varför ja slog kunde jag ju inte ljuga utan berättade att ja hade blivit så arg för att barnet inte lyssnat men att man iaf aldrig får slå.
ja d e verkligen skitjobbigt å ja hoppas att ja aldrig någonsin kliver övere gränsen igen. (OM JA GÖR D SÅ KOMMER JA ABSOLUT SÖKA HJÄLP)!
tror att mitt barn provocerar så mycke nu för att det är osäkert inför syskonboomen vilket gör mig ännu mer skamfull att ja lät d gå så långt!
