Min pojkvän går i klänning för att jävlas!

Du drar väldigt konstiga slutsatser av det jag säger.

Men nej, jag är inte mycket av en rebell. Jag lever mitt liv på mitt sätt bara.
Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.

En nazistuniform förmedlar ett väldigt intolerant och läskigt budskap, medan genuskonträra kläder på sin höjd signalerar att "jag gör som jag vill och det får du respektera mig för". Kan inte du se skillnaden här emellan så är det bara tragiskt.

Modig blir man först efter att man gjort något fast det var läskigt

Fine, du verkar ha hakat upp dig på mitt exempel så jag byter det. Låt oss säga att man klär ungen i clowndräkt, eller i burka, eller som en fotbollsmålvakt eller som i TS fall som en flicka. På ett viss som helt enkelt är så pass avvikande från normen att det kommer att attrahera mycket uppmärksamhet som till största delen kommer att vara väldigt negativ. Man utsätter barnet för kritik från omgivningen som det inte är kapabelt att hantera. Det är inte rätt att utsätta sitt barn för sådana saker, det är elakt, själviskt och omoraliskt att inte skydda sitt barn från sina personliga strider. Man ska inte föra en politisk kamp med hjälp av någon som inte kan säga något om saken. 

Klockrent

Ja.
Det är sällan jag tyckt något varit läskigt, så därför ser jag inte heller mig själv som modigt. I och med det blir det ganska fånigt att raljera om att jag inte är särskilt tuff. Jag är den första att erkänna att jag inte är det.

Min kamp för att vara som jag vill sköter jag själv, men att jag visar på möjligheter för mina barn är inte en kamp, utan precis det jag säger: möjligheter. Det finns inget tvång i att ge en person valfrihet och jag kommer strida tills naglarna blöder för mitt barns rätt att få utforska världen utan att bli ansatt för det. Om det innebär att jag måste besöka varje förälder i klassen, dra ihop föräldramöten etcetera, så är det så. Men mitt barn ska ha rätten att själv få bestämma själv hur hen vill vara. (Nej, jag kallar inte mitt barn hen i normala fall, utan enbart för att ni här inte har att göra med den saken.) Det är inte vi som ska ändra på oss, utan de intoleranta.

Jag vill inte att mitt barn ska behöva bli en marionett i kampen för könsuppdelning, om det inte är vad hen själv vill.

Ditt barn lär sig inte frihet genom det, barnet lär sig att bemöta världen som dig. Om du klär dig på ett vis som folk skrattar åt, men skrattar bort det själv finns en viss möjlighet att barnet gör som du när det är litet, men när det sociala trycket blir för stort kommer hen följa kamraternas normer och skämmas över dig så som barn gör. Du kommer förmodligen bli sedd som den knäppa mamman om du börjar besöka alla föräldrar och kalla till föräldramöten. Du kommer inte få hålla dem och folk kommer inte släppa in dig då du ringer på om du är för aggressiv och allmänt konstig. Du kommer att skada barnet socialt genom att göra så. Har du tur har ungen en bra klass som förstår hens  svårigheter hemma och kanske får hen mycket sympatier, men det kommer påverka henom negativ så som alla excentriska föräldrar påverkar sina barn. Du menar inte illa, jag hör hur väl du menar, och jag tror att du skulle göra allt du kan för ditt barn. Ibland har man helt enkelt otur när man tänker. Du tror att du skulle rädda barnet undan könsroller men skulle döma henom att bli betraktad som konstig och ge henom ett helvete under uppväxten när du istället bara kan vara en god vänlig och tolerant person och leda genom exempel och ge ungen kärlek och beskydd och stöd då det behövs och sakta men säkert göra henom friare och friare.

Vi som vuxna har ett ansvar att aldrig ta med våra små i våra personliga strider 

Om mitt barn lär sig att bemöta världen som jag gör så är jag i stora delar nöjd

Mina föräldrar är inte ganska mycket Svenssons, men har alltid gått sina egna vägar i det lilla, även om det i somligas ögon ses som väldigt udda eller rent av knäppt. Jag slutade skämmas tidigt för någon annans skull än min egen, då de aldrig lade särskilt stor vikt vid vad andra tyckte. Det är något jag vill förmedla vidare till mina barn.

Om jag blir sedd som den knäppa mamman för att jag gör mitt bästa för att mitt barn ska få en dräglig tillvaro så får det väl vara så. Det kan jag leva med. Att vara aggressiv ligger dock inte för mig, så den bild du målar upp är inget jag befarar. Jag tänker dock inte låta mitt barn vara mobbat genom hela skolgången, som jag själv blev. Detta blev jag trots att jag försökte passa in, så jag ger ingenting för anpassningsidén.

Märklig mening. Den skall lyda: "Mina föräldrar är ganska mycket Svenssons..."

Hahaha! Jag vill också veta!

Klart att pojkar sjkall få prova det dom vill i klädväg! MEN det är ytterst ovanligt att en pojke vill gå i flickläder!

Varför säger du "hen" överhuvudtaget??? Det är inget ord utan något som de värsta tokfeministerna försöker få in i det Svenska språket!

Om det går bra för dig och du mår bra och är lycklig så har du all rätt i världen att lära ut det sättet att vara till ditt barn

Anpassning hjälper inte alla så klart, men glöm inte att varje klass är unik och det är extremt mycket att kräva av ett litet barn att bära upp (kjol på pojke) och om detta skott i mörkret slår tillbaka så är det ungen som offras och TS är den som ensam bär skulden för att ha gjort något sådant helt i onödan.

Så jag är helt emot det av den enkla anledningen att risken att det inte ska gå bra är allt för enorm.
Att anpassning inte hjälpte för dig innebär givetvis inte att total medveten missanpassning är svaret OM det nu inte kommer från ungen själv som vill skapa sig en stark egen identitet. Den måste komma från barnet och inte från föräldrarna. Jag fick inte gå i tigerdräkt till skola, något jag är tacksam för i efterhand, föräldrar ska inte alltid vara barnens bästisar och alltid vara dem till lags utan förbereda dom för världen så bra som möjligt