ni som inte får sova,,,

Är man 2 vuxna - dela på er! En tar natten, den andra sover så långt bort som går.
Är det mammans tur att sova - endast avbrott för att amma (då kommer pappan dit med barnet, och tar tillbaks barnet efter amningen).

Tack alla för era inlägg!!;)
Ja, man för väl bara ge detta tid.. Det enda jag drömmer om är att få somna o vakna 9 Tim senare med bröst som INTE läcker

Minifom, hjälper det...? Hört bra om det..

Och fulare, haha, ja det blir man Intr fan har man ork att jobba bort de sista kilona heller... Men snart så....

Styrke kramar!

Man klarar mer än man tror, men man får också inse att man kanske inte ska köra bil de dagarna man är så trött att man inte minns vad rött och grönt betyder på trafikljusen. Jag har varit med om att jag i princip inte hittat hem från skola/dagis av trötthet.

Men man får försöka hitta något som funkar. Min yngsta sov i princip inte alls på nätterna. Vi pratar iaf 40 uppvak på en natt, alla nätter till 5 månader eller så. Däremot sov hon rätt ok 2 timmar på förmiddagen så jag lämnade de större syskonen, la över henne i vagnen i garaget där hon sov, välte ut en madrass i tvättstugan (som gränsar till garaget) öppnade dörren på glänt så jag skulle höra och sov som en klubbad gris. Utan de 2 timmarna extra på fm hade jag nog inte ens vetat vad jag hette.

Känns grymt men ibland är det skönt att höra att någon annan också lider av samma åkomma =) - sömnlöshet!
Har alltid sovit taskigt men just nu håller jag på att lösas upp i bitar...känns det som om även om jag innerst inne förstår att jag kommer att överleva.
Fast jag kommer då att, som någon av er skrev, vara fulare, fetare, blekare och rynkigare.

Vi har en underbar lite plutt på exakt 3 månader idag =)
Och jag är så glad att vi har honom att det inte går att beskriva i ord.

Men...ju äldre han  blir desto sämre sover han. Han flaskmatas helt sedan 2-3 veckor tillbaka och har alltid gjort det på nätterna.
Igår natt debuterade hans första förkylning och vi sov inget för han höll på att kvävas lät det som om hela natten.
Han vaknar ca var tredje timme (obs, oavsett hur mycket mat han får! och napp och vaggning hjälper inte istället för mat!) och det tar ett tag för honom att somna plus att han börjar låta, gny och sådant ca 45 min innan han vaknar. Detta blir inte så mycket tid över för mamman...och då måste jag ha en knapp så att jag somnar direkt..men det har jag inte..

Självklart hjälps vi åt, jag och sambo men jag har dåligt samvete för det ju han som behöver fokusera mest på jobbet...måste sluta ha dåligt samvete

Och just idag känner jag att jag inte har något liv...eftersom jag inte vågar köra när jag är så här trött kommer jag ingenstans. Och mitt sätt att överleva är att strunta i allt annat och bara försöka klara av att vara hemma och ta hand om vår ängel. Det är ok ett par månader men i längden blir man deprimerad. För man orkar  inte göra något ju,,,,Så det är mitt sätt....

Och hur länge man orkar-det antar jag är individuellt men jag hoppas att kroppen anpassar sig.

Dagarna sover sonen endast 20-30 min i taget och han har alltid haft lite magproblem så det försvårar långa sovstunder....på den tiden hinner jag knappast blunda =)

Men en dag blir det nog bättre. Just nu är jag imponerad av alla som vågar/orkar ha ett barn till :)

Skuggan 80;
Kunde vart jag som skrev det där. Både om magproblem som gör att det aldrig blir sovstunder samt dåligt samvete för sambon. Men det har jag börjat släppa, han är förälder oxå .....vi måste oxå ha energi till våra dagar..
Och, syskon.. Herregud, hur gör ni??

Min dotter är snart 16 månader och sover fortfarande oroligt på nätterna. Men jag tycker det är helt okej. Om jag bara får ca 7 timmars sömn och ett längre sovpass om 4-5 timmar och resen upphackat (som det ser ut en bra natt) är jag utvilad och fräsch. Vi samsover även om hon kan sova första delen av natten i sin säng ibland. När hon var riktigt liten och jag nattammade var liggamningen nog det som fick mig att överleva men jag sov inte så bra ändå eftersom jag låg blick stilla och vaknade stel som en pinne. Sedan blev dottern större och började röra sig alltmer och då sov jag inte bra på grund av det... idag tycker jag det är supermysigt att sova med dottern som kan krypa tätt intill och så ligger vi bara och myser!

Men hela första året var rätt tufft för det dröjde länge innan hon sov längre sammanhållande alls (ofta 2-3-timmars intervaller nätterna igenom, ibland värre vilket fortfarande förekommer, hon började t.ex. dagis nyligen och då blev sömnproblemen mycket påtagliga en period). Ändå måste jag säga att jag tycker det gått bättre än jag trott. Hade någon sagt att min sömn skulle bli så störd som den faktiskt blivit hade jag nog inte trott att jag överlevt.

Jag är övertygad om att man klarar sig på betydligt mindre sömn än man tror. Hur skulle annars människan klara av att fortplanta sig. Det där med att människan behöver 8 timmars sammanhängande sömn är för övrigt en seglivad myt (googla!) som jag tror skapar mycket ångest och sömnproblem i sig. Jag har som sagt lärt mig att min kropp nöjer sig med betydligt mindre sömn. Dessutom njuter jag av att få sovmorgon någon gång i bland, eller så går jag och lägger mig tidigt med öronproppar (om jag är riktigt trött) och så får maken ta dottern första halvan av natten eftersom han ändå alltid är uppe sent...