• Anonym (Hur tänker män?)

    Frivilligt avsäga sig VV, Varför??

    Jag har en fråga till alla män som jag inte kan med att ställa till mina bekanta pga den infekterade stämning som alltid följer....
    Som man har jag sett hur flera män i min bekantskapskrets har frivilligt avsagt sig mer eller mindre vårdnaden av sina barn och godtagit varannan helg istället för varannan vecka. Dessa män har varit högst normala fungerande i samhället män utan vare sig missbruksproblem eller kriminalitet. 
    Av någon anledning blir de alltid irriterade, förnärmade och sura när jag frågar dem mer ingående varför. Jag förväntas nöja mig med ett "hon är dum i huvudet" "hon går inte att ha att göra med" och " jag orkar inte bråka för barnet/barnens skull"

    Som man kan jag inte fatta detta, hur kan man frivilligt inte vilja träffa sina barn mer än varannan helg?????
    Nu står jag tyvärr själv i begrepp till separation men kan säga så här. Om det är något krig som är värt att utkämpa så är det just för mina barn. Allt annat skiter jag i. T.o.m huset kan hon få om jag bara fick barnen.

    Jag väljer hellre att säga upp mig från mitt arbete och lever i en etta på existensminimum med barnen varannan vecka än att ta varanann helg med nuvarande arbete.

    Hade jag fått bestämma i mitt eget fall så hade jag mer än gärna tagit barnen varje vecka då jag anser att deras mamma som är en otrogen slampa som älskar att festa och dricka är  mer än oläplig som mor desvärre är det inte möjligt men mindre än v.v kommer jag aldrig godta.

    Så, era synpunkter? Det var inte min mening att låta bitter även om jag känner mig så just nu, är mer irriterad på bla flera av mina vänner som har offrat sina egna barn, för vad? ja jag vet inte, för att inte bråka låter ju helt sjukt i mina ögon.  

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-10-18 08:56
    Tack för många intressanta synpunkter. Har läst dem alla. Anledningen till att jag skapade tråden vara att för bara 6 månader sedan kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att mina barn skulle ha separerade föräldrar. Men nu blir det så, mot min vilja och det är inte mycket jag kan göra åt det. Men en sak kan jag göra och det är att aldrig ge upp mina barn. Den enda turen jag har i denna tragiska situation är att min fru aldrig skulle vilja det heller, vi har båda samma syn på VV, men i och med att det nu aktualiseras för mig så undrar jag mer än tidigare varför vissa av mina bekanta, ja även utanför min bekantskapskrets väljer att bara ha VV. Det kan finnas många anledningar, men DE FLESTA är enligt min mening inte giltiga skäl. Jag kan i min nuvarande situation inte ens se mig i ett förhållande igen, har man blivit bränd så är det svårt att lita på någon men OM jag nåognsin skulle träffa någon ny, och hon skulle "kräva" eller föreslå att mina barn var i vägen?? Ja då hade hon inte blivit långvarig. Som tur är så är barnen relativt stora (låg och mellanstadie) så jag har redan nu dagligt kommunikation med dem via mobil, skype och chatprogram. Det kommer jag ju givetvis ha även den vecka jag inte har dem i fortsättningen. Däremot så fasar jag för ensamheten den veckan

  • Svar på tråden Frivilligt avsäga sig VV, Varför??
  • Regnig måndag
    HäxanSurtant skrev 2012-10-18 09:13:12 följande:
    TS jag har ingen aning, jag kommer nog aldrig begripa heller tror jag.
    Än mindre kan jag förstå varför man säger upp den delade vårdnaden. Att det kanske inte alltid fungerar med växelvis boende kan jag förstå, eftersom det inte alltid passar alla former av arbete. Vi skulle aldrig kunna ha växelvis då dotterns pappa jobbar ute mkt ibland flera veckor åt gången.

    Men vi skall sakta men säkert köra in VV boende, detta för att hans sambo tycker det är okej, men utan henne hade det aldrig fungerat.

    Jag har stridit hårt i snart 5 år för min dotters rätt till sin pappa, backat, legat på, skällt, jämkat, anpassat mig, bett, bönat, kritiserat och berömt varje förbättring. Jag hade med enkelhet kunnat luta mig tillbaka och skita i vilket. Från start sa jag att du måste inte vara pappa men om du väljer ett vara det så är det fanimig på riktigt som gäller, funkade sådär bra. Men nu går det mot bättre tider ( inte för jag tror det fören vi är där ) För min del känns det ju jobbigt som fan eftersom jag mer eller mindre haft henne heltid i snart 5år då och det aldrig varit rutin på umgänget med pappa, mkt pga av jobbet, ett jobb jag kritiserat hårt, för han hade inte behövt jobba med detta, han valde det framför ett vanligt 7-16 jobb fast han hade två småbarn. ( fel val enligt mig ) Mina strider har gått ur dotterns perspektiv, jag anser att hon har rätt och behov av oss båda lika mycket. Många saker har blivit bättre under det sista året och det är jag glad för.

    Det är alltid värt att strida för sina barn, alltid!
    Värt att strida ja men inte till vilket pris som helst. Eftersom många, speciellt mammor, använder sig av argumentet "för barnens bästa" så visar det många gånger att de faktiskt inte fattat vad det går ut på...
    Jag har inte betalt för att vara snäll!
  • Anonym (mamma)
    Regnig måndag skrev 2012-10-18 09:29:03 följande:
    Nej det är inte det, inte om man läser många av de trådar som finns på FL.  Enligt mig är det ytterligt få som fullständigt skiter i sina barn, desto fler blir borttingade av mammor som påstår sig veta bäst i skenet av "barnets bästa".
    Gör ett test och gå in i en diskussion där du tar pappans parti genom att ifrågasätta mammans söndertjatade mantra "för barnens bästa". Du blir hudflängd.

    Det är ungefär det jag menar, det krävs otroligt mycket för att avstå vardagskontakten med barnen, det är snudd på omänskligt...

    ja fanns de finns men förstår vad du menar. De är nog inte många som beter sig så och det finns nog de som velat ha mer kontakt med sina barn än de har givetvis!
     
    jag har tjatat i flera flera ÅR på mina barns pappa!! Det är det jag inte förstår!! HUR man kan säga upp vardagskontakten med sina barn.. å andra sidan är han inte helt frisk så kan bero på det kanske?!? Han sa upp vårdnaden frivilligt!! Jag har försökt få honom att ha vv men han "kan" inte. Höll på att ringa varje gång jag var ledig förut och försökte få honom att komma och leka med barnen men det hände några ggr sedan sket han i det.
    Jag har försökt få honom engagerad i att komma på fritidsaktiveter men hans svar är "det kan väl inte vara så viktigt att jag sitter där och tittar?".
    Jag har försökt få honom att ringa och säga god natt till barnen men det hann han inte för han jobbade då...
    Jag säg vad jag inte försökt med!
    Så visst finns de som skiter helt i sina barn och jag vet inte HUR MKT jag kämpat för att få honom engagerad men nu efter ett antal år har jag faktiskt lagt det lite på hyllan. Jag frågar, men jag tjatar inte längre...när t o m vårdnaden sas upp så gav jag upp..    
      
  • Echo
    sextiotalist skrev 2012-10-18 09:07:39 följande:
    I min värld ser man till helheten, inom förhållandet och även efter förhållandet. Jag tycker att man skall sträva efter en lösning som gör att alla, mår så bra som möjligt, barn som vuxna, så jag håller med dig, allas behov räknas.

    Om det sedan innebär heltid hos pappan/mamman och vh hos den andra, vv eller kortare byten, eller två-veckorsintervall eller bara loven, eller vardagarna hos den ena och alla helger hos den andra eller.... spelar egentligen ingen roll. 
        
    Det håller jag med om. Det som jag irriterar mig på är att vv (där barnen förväntas trivas med att flytta en gång i veckan) har blivit norm. Jag tror att det kan vara den bästa lösningen, men jag tror att det i de allra flesta fall inte är det. I alla fall inte för barnen.
    My entire existence was constructed by a sociopath in a sweater vest, what do you suggest i do?
  • Regnig måndag
    Anonym (mamma) skrev 2012-10-18 09:35:14 följande:

    ja fanns de finns men förstår vad du menar. De är nog inte många som beter sig så och det finns nog de som velat ha mer kontakt med sina barn än de har givetvis!
     
    jag har tjatat i flera flera ÅR på mina barns pappa!! Det är det jag inte förstår!! HUR man kan säga upp vardagskontakten med sina barn.. å andra sidan är han inte helt frisk så kan bero på det kanske?!? Han sa upp vårdnaden frivilligt!! Jag har försökt få honom att ha vv men han "kan" inte. Höll på att ringa varje gång jag var ledig förut och försökte få honom att komma och leka med barnen men det hände några ggr sedan sket han i det.
    Jag har försökt få honom engagerad i att komma på fritidsaktiveter men hans svar är "det kan väl inte vara så viktigt att jag sitter där och tittar?".
    Jag har försökt få honom att ringa och säga god natt till barnen men det hann han inte för han jobbade då...
    Jag säg vad jag inte försökt med!
    Så visst finns de som skiter helt i sina barn och jag vet inte HUR MKT jag kämpat för att få honom engagerad men nu efter ett antal år har jag faktiskt lagt det lite på hyllan. Jag frågar, men jag tjatar inte längre...när t o m vårdnaden sas upp så gav jag upp..    
      
    Jag kan bara svara extremt jättekort (är på jobbet och ska rusa iväg)

    Om han inte är frisk kan det vara förklaringen, han gör det han kan efter hans förutsättningar ?
    (Det krävs att du berättar mer om varför inte bara det han inte gör)
    Kom  ihåg att han är en person och inte en generell reglel, jag tropr att det är ett vanligt misstag hos oss alla, att man gör det om du förstår vad jag menar?

    Skriver mer ikväll.
    Jag har inte betalt för att vara snäll!
  • BioBonus
    Echo skrev 2012-10-18 09:34:18 följande:
    Självklart kan man flytta barnet. Men man behöver ju inte göra det varje vecka.

    Jag menade att ni i så fall har ett hus och en lägenhet och flyttar emellan. Den som bor kvar i huset är då barnet. Givetvis delar man då kostnad för hus och lägenhet lika. Det behöver inte vara den bästa lösningen- men den är inte så omöjlig som du vill få det till. Du har bara lite svårt att ta till dig att de vuxna kan stå för hattandet istället för barnen.
    Men hur skulle en sån lösning fungera när/om det finns fler familjemedlemmar att ta hänsyn till? Om mamman träffar en ny man och får barn med honom, ska hela familjen då flytta fram och tillbaka, eller bara mamman eller hur ser du att det är en lösning som fungerar för alla inblandade? Eller är det bara en lösning du förespråkar när det enbart är mamma/pappa/barn inblandade i ekvationen. Jag antar det.

    Hur gör man då om man har valt den lösningen och det faktiskt kommer in fler faktorer i ekvationen? Har det då legat i barnens bästa att vänja sig vid att allt ska vara som vanligt för dem trots att omgivningen förändras, eller blir omställningen från att vara centrum så mycket svårare då när det inte bara innebär att mamma träffat ny man och det kanske får syskon, och samtidigt ska vänja sig vid att nu är det slut med centrumrollen och det är dags att börja anpassa sig lite till verkligheten?

    Bara nyfiken på hur det vidare resonemanget ser ut... 
  • slutatsnusa

    min erferenhet är att män är bekväma och lata och tycker att de kommer lindrigt undan med vh

    det är inte alltid bäst för barnen med vv och det är väl det alla föräldrar har som rättesnöre väl - barnens bästa

  • Anonym (mamma)
    Regnig måndag skrev 2012-10-18 09:38:23 följande:
    Jag kan bara svara extremt jättekort (är på jobbet och ska rusa iväg)

    Om han inte är frisk kan det vara förklaringen, han gör det han kan efter hans förutsättningar ?
    (Det krävs att du berättar mer om varför inte bara det han inte gör)
    Kom  ihåg att han är en person och inte en generell reglel, jag tropr att det är ett vanligt misstag hos oss alla, att man gör det om du förstår vad jag menar?

    Skriver mer ikväll.

    som jag skrivit hela tiden i denna tråd. Jag kan bara utgå från min egen erfarenhet och jag skriver om den. Jag generaliserar inte.
    jag tänker inte hänga ut honom här så jag tänker inte berätta. Jag kan säga att i vissa fall gör han nog efter sina förutsättningar och då säger jag INGET, jag VET när han gör sitt bästa och när han skiter i det, så väl känner jag honom.
     
  • Echo
    BioBonus skrev 2012-10-18 09:40:10 följande:
    Men hur skulle en sån lösning fungera när/om det finns fler familjemedlemmar att ta hänsyn till? Om mamman träffar en ny man och får barn med honom, ska hela familjen då flytta fram och tillbaka, eller bara mamman eller hur ser du att det är en lösning som fungerar för alla inblandade? Eller är det bara en lösning du förespråkar när det enbart är mamma/pappa/barn inblandade i ekvationen. Jag antar det.

    Hur gör man då om man har valt den lösningen och det faktiskt kommer in fler faktorer i ekvationen? Har det då legat i barnens bästa att vänja sig vid att allt ska vara som vanligt för dem trots att omgivningen förändras, eller blir omställningen från att vara centrum så mycket svårare då när det inte bara innebär att mamma träffat ny man och det kanske får syskon, och samtidigt ska vänja sig vid att nu är det slut med centrumrollen och det är dags att börja anpassa sig lite till verkligheten?

    Bara nyfiken på hur det vidare resonemanget ser ut... 
    Läser du alla mina inlägg så ser du att jag inte förespråkar en lösning som den bästa för alla. Jag kan inte heller säga att det i just det fallet är den bästa lösningen även om det gällde två föräldrar och ett barn. 

    Det jag däremot är övertygad om är att varannan vecka i de flesta fall inte är den bästa lösningen och bygger på föräldrarnas vilja och behov- inte barnets.

    Den lösningen ett par av mina vänner valde med att bo i samma trapphus tycker jag är jättebra. Men det betyder ju inte att de alltid kommer ha den lösningen. När omständigheterna förändras får man se över sina lösningar, men man bör vara flexibel och se barnets rätt till ett hem och sina föräldrar. Inte bara föräldrarnas rätt till barnet.
    My entire existence was constructed by a sociopath in a sweater vest, what do you suggest i do?
  • BioBonus
    Echo skrev 2012-10-18 10:07:11 följande:
    Läser du alla mina inlägg så ser du att jag inte förespråkar en lösning som den bästa för alla. Jag kan inte heller säga att det i just det fallet är den bästa lösningen även om det gällde två föräldrar och ett barn. 

    Det jag däremot är övertygad om är att varannan vecka i de flesta fall inte är den bästa lösningen och bygger på föräldrarnas vilja och behov- inte barnets.

    Den lösningen ett par av mina vänner valde med att bo i samma trapphus tycker jag är jättebra. Men det betyder ju inte att de alltid kommer ha den lösningen. När omständigheterna förändras får man se över sina lösningar, men man bör vara flexibel och se barnets rätt till ett hem och sina föräldrar. Inte bara föräldrarnas rätt till barnet.
    Absolut. Men jag tror inte man ska fastna i tankesättet heller att vv inte kan vara för barnets bästa utan enbart är för de vuxnas bekvämlighet. Kanske inte ens i "de flesta fall" som du skriver.

    För mig personligen så är självklart vv det sämre alternativet, för jag vill ha mina barn hos mig hela tiden, inte bara varannan vecka. Så det är långt ifrån säga att det är min vilja eller mitt behov som styr. Men barnen vill bo lika mycket hos oss båda. Därmed är det ju barnens behov som går före mina. Eller hur?

    I min vänkrets (där det tyvärr är många äktenskap som gått i kras, vilket är synd...), så har de flesta varannanveckas boende från det att barnen blivit lite äldre. Några har någon gång gått över till vh, men kommit tillbaka till vv då barnen inte mått bra av det. Så min erfarenhet är precis tvärtom mot din erfarenhet - vv funkar oftast bäst, även för barnen. 
  • Anonym (mamma)
    BioBonus skrev 2012-10-18 10:19:23 följande:
    Absolut. Men jag tror inte man ska fastna i tankesättet heller att vv inte kan vara för barnets bästa utan enbart är för de vuxnas bekvämlighet. Kanske inte ens i "de flesta fall" som du skriver.

    För mig personligen så är självklart vv det sämre alternativet, för jag vill ha mina barn hos mig hela tiden, inte bara varannan vecka. Så det är långt ifrån säga att det är min vilja eller mitt behov som styr. Men barnen vill bo lika mycket hos oss båda. Därmed är det ju barnens behov som går före mina. Eller hur?

    I min vänkrets (där det tyvärr är många äktenskap som gått i kras, vilket är synd...), så har de flesta varannanveckas boende från det att barnen blivit lite äldre. Några har någon gång gått över till vh, men kommit tillbaka till vv då barnen inte mått bra av det. Så min erfarenhet är precis tvärtom mot din erfarenhet - vv funkar oftast bäst, även för barnen. 
    Jag tror att det är omöjligt att generalisera vilken lösning som är bäst. Det finns så många om och men i allas liv. Däremot så tror jag alla är överens om att alla barn BÖR ha tillgång till båda sina föräldrar på mer eller mindre daglig basis. Det behöver inte vara att träffas eller att sova hos den ena föräldern. Det kan vara annan slags kommunikation.
    Dock bör båda föräldrarna visa barnet att det är älskat av båda och barnet bör få känslan att det faktiskt ÄR så också och inget man som förälder bara säger.
    Det finns miljoner lösningar på samma problem.
    Alla har sina egna historier och ibland ligger det mycket bakom ett beslut att ha vh eller vv. Iblnad är det en självklarhet. Dock bör alla barn få känna att de har TVÅ föräldrar.   
Svar på tråden Frivilligt avsäga sig VV, Varför??