Anonym (Hur tänker män?)

Äldre 17 Oct 10:41

202 svar

Frivilligt avsäga sig VV, Varför??

Jag har en fråga till alla män som jag inte kan med att ställa till mina bekanta pga den infekterade stämning som alltid följer....
Som man har jag sett hur flera män i min bekantskapskrets har frivilligt avsagt sig mer eller mindre vårdnaden av sina barn och godtagit varannan helg istället för varannan vecka. Dessa män har varit högst normala fungerande i samhället män utan vare sig missbruksproblem eller kriminalitet.
Av någon anledning blir de alltid irriterade, förnärmade och sura när jag frågar dem mer ingående varför. Jag förväntas nöja mig med ett "hon är dum i huvudet" "hon går inte att ha att göra med" och " jag orkar inte bråka för barnet/barnens skull"

Som man kan jag inte fatta detta, hur kan man frivilligt inte vilja träffa sina barn mer än varannan helg?????
Nu står jag tyvärr själv i begrepp till separation men kan säga så här. Om det är något krig som är värt att utkämpa så är det just för mina barn. Allt annat skiter jag i. T.o.m huset kan hon få om jag bara fick barnen.

Jag väljer hellre att säga upp mig från mitt arbete och lever i en etta på existensminimum med barnen varannan vecka än att ta varanann helg med nuvarande arbete.

Hade jag fått bestämma i mitt eget fall så hade jag mer än gärna tagit barnen varje vecka då jag anser att deras mamma som är en otrogen slampa som älskar att festa och dricka är mer än oläplig som mor desvärre är det inte möjligt men mindre än v.v kommer jag aldrig godta.

Så, era synpunkter? Det var inte min mening att låta bitter även om jag känner mig så just nu, är mer irriterad på bla flera av mina vänner som har offrat sina egna barn, för vad? ja jag vet inte, för att inte bråka låter ju helt sjukt i mina ögon.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-10-18 08:56
Tack för många intressanta synpunkter. Har läst dem alla. Anledningen till att jag skapade tråden vara att för bara 6 månader sedan kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att mina barn skulle ha separerade föräldrar. Men nu blir det så, mot min vilja och det är inte mycket jag kan göra åt det. Men en sak kan jag göra och det är att aldrig ge upp mina barn. Den enda turen jag har i denna tragiska situation är att min fru aldrig skulle vilja det heller, vi har båda samma syn på VV, men i och med att det nu aktualiseras för mig så undrar jag mer än tidigare varför vissa av mina bekanta, ja även utanför min bekantskapskrets väljer att bara ha VV. Det kan finnas många anledningar, men DE FLESTA är enligt min mening inte giltiga skäl. Jag kan i min nuvarande situation inte ens se mig i ett förhållande igen, har man blivit bränd så är det svårt att lita på någon men OM jag nåognsin skulle träffa någon ny, och hon skulle "kräva" eller föreslå att mina barn var i vägen?? Ja då hade hon inte blivit långvarig. Som tur är så är barnen relativt stora (låg och mellanstadie) så jag har redan nu dagligt kommunikation med dem via mobil, skype och chatprogram. Det kommer jag ju givetvis ha även den vecka jag inte har dem i fortsättningen. Däremot så fasar jag för ensamheten den veckan

Iam

Äldre 18 Oct 11:34

#121

Visst vill barn vara lojala mot sina föräldrar, men det finns två aspekter att ta hänsyn till.

1: Trygga barn vågar säga ifrån. Och det finns trygga barn även bland barn med separerade föräldrar.
2: Otrygga barn är rätt enkla att "komma på" om man är lite lyhörd och ser till mer än bara vad barnet säger med ord.

Mina bonusars mamma har ju varit en sort för sig och ständigt försökt förstöra relationen mellan barnen och deras pappa. Exempelvis var hon alltid mycket elak mot min sambo, även när barnen hörde. Min sambo mådde inte bra av dessa ständiga konflikter med mamman och det kände barnen av. Resultatet var att dom sa att dom ville vara hos pappa enbart. Dom ville inte vara hos mamma. Jag som stod utanför såg ju tydligt hur det hela hängde ihop.
Dottern, som då var 5 år, kände ett ansvar för pappa. Hon ville inte att han skulle stå ensam och må dåligt, utan hon ville finnas där för honom. Det var det första jag började förändra när jag kom in i bilden. Jag skickade sambon till en terapeut och en advokat, jag pratade mycket med honom om att det måste vara han som bestämmer i hemmet och tar ansvaret, inte hans dotter. Jag letade upp artiklar från kända barnpsykologer som handlade om just denna problematik. Men det jag oxå gjorde, till mammans stora förtret men till dotterns stora glädje, var att jag tog hand om överlämningarna. Det gjorde att dottern slapp se mamma verbalt hugga sönder pappa och se hur jobbigt pappa tyckte det var. Att mamma betedde sig som en idiot mot mig var inte jobbigt för henne att se, för dels så tog inte jag åt mig och dels så var jag inte pappa.
I takt med att hennes pappa mådde bättre, och mamman inte längre hade övertaget om honom så släppte dottern sin känsla av ansvar.
Bäst kändes det när en dagisfröken skrattande berättade vad dottern hade sagt vid en liten diskussion vid matbordet. Dom hade pratat om vilken den bästa dagen i veckan är och dom flesta barnen hade sagt lördag för då får man godis. Min bonus hade sagt måndagar "För när jag är trött på mamma så får jag komma till pappa, och när jag är trött på honom får jag komma till mamma"

Hon är nu trygg i att mamma och pappa har det bra utan att hon måste vara närvarande och se till att det är så, och då passar varannan vecka henne som hand i handske.

Anonym (mamma)

Äldre 18 Oct 11:39

#122

Anonym skrev 2012-10-18 11:32:07 följande:

så du menar att dina barn binder dig mindre vid platsen än övriga ting på andra? ja bra förälder sådär :/

fattar inte vad du menar, förklara igen så ska jag försöka förklara

det känns som mo man blir missförstådd i denan tråd vad man än skriver haha

Anonym (Vad ska man göra)

Äldre 18 Oct 11:42

#123

Anonym skrev 2012-10-18 11:32:07 följande:

så du menar att dina barn binder dig mindre vid platsen än övriga ting på andra? ja bra förälder sådär :/

Jag har levt helt ensam utan vänner och familj på denna plats i fler år och det i kombination med en frånvarande partner har ätit upp mig inifrån.
Ska jag verkligen behöva sitta här ensam i 15 år till enbart för barnens skull så är det faktiskt snöret som gäller.
Jag fixar inte att vara ensam och oälskad längre.
Därför anser jag att mina barn har det bättre utan mig...

Anonym (mamma)

Äldre 18 Oct 11:45

#124

Iam skrev 2012-10-18 11:34:48 följande:

Visst vill barn vara lojala mot sina föräldrar, men det finns två aspekter att ta hänsyn till.

1: Trygga barn vågar säga ifrån. Och det finns trygga barn även bland barn med separerade föräldrar.
2: Otrygga barn är rätt enkla att "komma på" om man är lite lyhörd och ser till mer än bara vad barnet säger med ord.

Mina bonusars mamma har ju varit en sort för sig och ständigt försökt förstöra relationen mellan barnen och deras pappa. Exempelvis var hon alltid mycket elak mot min sambo, även när barnen hörde. Min sambo mådde inte bra av dessa ständiga konflikter med mamman och det kände barnen av. Resultatet var att dom sa att dom ville vara hos pappa enbart. Dom ville inte vara hos mamma. Jag som stod utanför såg ju tydligt hur det hela hängde ihop.
Dottern, som då var 5 år, kände ett ansvar för pappa. Hon ville inte att han skulle stå ensam och må dåligt, utan hon ville finnas där för honom. Det var det första jag började förändra när jag kom in i bilden. Jag skickade sambon till en terapeut och en advokat, jag pratade mycket med honom om att det måste vara han som bestämmer i hemmet och tar ansvaret, inte hans dotter. Jag letade upp artiklar från kända barnpsykologer som handlade om just denna problematik. Men det jag oxå gjorde, till mammans stora förtret men till dotterns stora glädje, var att jag tog hand om överlämningarna. Det gjorde att dottern slapp se mamma verbalt hugga sönder pappa och se hur jobbigt pappa tyckte det var. Att mamma betedde sig som en idiot mot mig var inte jobbigt för henne att se, för dels så tog inte jag åt mig och dels så var jag inte pappa.
I takt med att hennes pappa mådde bättre, och mamman inte längre hade övertaget om honom så släppte dottern sin känsla av ansvar.
Bäst kändes det när en dagisfröken skrattande berättade vad dottern hade sagt vid en liten diskussion vid matbordet. Dom hade pratat om vilken den bästa dagen i veckan är och dom flesta barnen hade sagt lördag för då får man godis. Min bonus hade sagt måndagar "För när jag är trött på mamma så får jag komma till pappa, och när jag är trött på honom får jag komma till mamma"

Hon är nu trygg i att mamma och pappa har det bra utan att hon måste vara närvarande och se till att det är så, och då passar varannan vecka henne som hand i handske.

absolut. därav att jag t ex har överlämningar via en barnvakt så att barnen inte ska se deras pappa hugga på mamma hela tiden. Det har gjort att barnen mår bättre å andra sidan säger deras pappa att det inte funkar för han vill gärna träffa mig för att kunna säga det han vill och inte vill

Jag har sagt att han kan ringa och säga god natt eller prata med barnen varje dag, när han insåg att det var abrnen som svarade och inte jag så slutade han...antog att det var barnen han ville prata med men icke, då hjälpte det inte hur mkt jag tjatade o lät jag barnen ringa honom så var JAG tvungen att prata först för han kanske inte hade tid att prata med barnen?!

Kan räkna upp många saker till men det är onödigt, men det jag vill säga med detta är att jag håller med. Barn ser så otroligt mycket mer än man tror och de märker småsaker som man själv inte tror de märker. Barnen kommenterar direkt om pappa "trackar" mig och säger direkt till honom.

Otrygga barn är också lätta att se, absolut, mina barn är till stor del otrygga och har varit hela sitt liv pga olika omständigheter i deras liv. Därav är det nu min uppgift att försöka få en trygg stabil situation kring separationen och flyttandet och relationen med mamma och pappa. För barnen är det bättre att de VET att papap inte kommer än att han lovar saker först och sedan inte dyker upp, det ger mer otrygghet.

Här är det ju samma sak. Trygghet ÄR det viktigaste och det är olika i olika situationer och olika familjer men givetvis ska barnen kunna vara trygga och de ska dessutom kunna vara sig själva! Håller med fullt ut att trygga barn vågar säga hur de känner.

Anonym (mamma)

Äldre 18 Oct 11:46

#125

Anonym skrev 2012-10-18 11:32:07 följande:

så du menar att dina barn binder dig mindre vid platsen än övriga ting på andra? ja bra förälder sådär :/

aha såg att du hade citerat ett annat inlägg, sorry, är väldigt trött id ag märker jag haha

Iam

Äldre 18 Oct 11:48

#126

Anonym (mamma) skrev 2012-10-18 11:45:03 följande:

absolut. därav att jag t ex har överlämningar via en barnvakt så att barnen inte ska se deras pappa hugga på mamma hela tiden. Det har gjort att barnen mår bättre å andra sidan säger deras pappa att det inte funkar för han vill gärna träffa mig för att kunna säga det han vill och inte vill

Jag har sagt att han kan ringa och säga god natt eller prata med barnen varje dag, när han insåg att det var abrnen som svarade och inte jag så slutade han...antog att det var barnen han ville prata med men icke, då hjälpte det inte hur mkt jag tjatade o lät jag barnen ringa honom så var JAG tvungen att prata först för han kanske inte hade tid att prata med barnen?!

Kan räkna upp många saker till men det är onödigt, men det jag vill säga med detta är att jag håller med. Barn ser så otroligt mycket mer än man tror och de märker småsaker som man själv inte tror de märker. Barnen kommenterar direkt om pappa "trackar" mig och säger direkt till honom.

Otrygga barn är också lätta att se, absolut, mina barn är till stor del otrygga och har varit hela sitt liv pga olika omständigheter i deras liv. Därav är det nu min uppgift att försöka få en trygg stabil situation kring separationen och flyttandet och relationen med mamma och pappa. För barnen är det bättre att de VET att papap inte kommer än att han lovar saker först och sedan inte dyker upp, det ger mer otrygghet.

Här är det ju samma sak. Trygghet ÄR det viktigaste och det är olika i olika situationer och olika familjer men givetvis ska barnen kunna vara trygga och de ska dessutom kunna vara sig själva! Håller med fullt ut att trygga barn vågar säga hur de känner.

Så skönt att vi kan enas om något till slut i denna tråd :D

Anonym (mamma)

Äldre 18 Oct 11:50

#127

Iam skrev 2012-10-18 11:48:53 följande:

Så skönt att vi kan enas om något till slut i denna tråd :D

haha jag tror faktiskt att grunden i vår syn är samma, bara att vi kanske har svårt att nå fram med infot till den andre.

Anonym

Äldre 18 Oct 11:51

#128

Anonym (Vad ska man göra) skrev 2012-10-18 11:42:54 följande:

Jag har levt helt ensam utan vänner och familj på denna plats i fler år och det i kombination med en frånvarande partner har ätit upp mig inifrån.
Ska jag verkligen behöva sitta här ensam i 15 år till enbart för barnens skull så är det faktiskt snöret som gäller.
Jag fixar inte att vara ensam och oälskad längre.
Därför anser jag att mina barn har det bättre utan mig...

Det är synd om dig, ok. DU överger dina barn för att det ger dig mer kärlek? ehh, inte ok. varför? För barn är de man ska älska mest i hela världen och de man ALLTID ska finnas för.

Iam

Äldre 18 Oct 11:51

#129

Anonym (mamma) skrev 2012-10-18 11:50:51 följande:

haha jag tror faktiskt att grunden i vår syn är samma, bara att vi kanske har svårt att nå fram med infot till den andre.

Så kan det säkert vara, det är inte så lätt när man bara har orden att röra sig med och inte kan använda kroppspråk eller tonfall.

Anonym

Äldre 18 Oct 11:52

#130

Jag kan tänka mig ett antal scenarion där jag skulle ha gett upp det växelvisa boendet.
Dom har en sak gemensamt allihop och det är att det skulle vara för barnets bästa.

Om barnet har det bättre hos pappan t ex, har hela sitt sociala liv där, tryggheten och stabiliteten, kanske ett bättre boende än jag kan erbjuda.
Stabiliteten och kontuniteten för barnet är en annan viktig aspekt, alla barn mår inte bra av att byta hem varje vecka, medan andra klarar det galant.
Om barnet blir sönderslitet mellan föräldrarna i en bitter vårdnadskonflikt, då skulle jag hellre avstå än att utsätta mitt barn för något sådant.

Sen vet jag att inget är statiskt, barn växer upp och behov och viljor ändras med tiden.
Det enda som är viktigt är att jag som förälder gör allt jag kan för att mina barn ska få en sån bra uppväxt som möjligt.
Och att jag kan stå för det jag gjort, den dagen mina barn blir vuxna och frågar varför jag gjorde som jag gjorde, oavsett vad jag gjorde.

Och jag är kvinna och mamma.

Frivilligt avsäga sig VV, Varför??

INNEHÅLL