Anonym (TS)

Äldre 27 Mar 14:54

1032 svar

Borderline

Här samlas vi som antingen har diagnosen eller är under utredning för diagnosen Borderline, men även anhöriga till personer med Borderline är Välkomna :)

Jag har haft diagnosen i 3år, är sjukskriven och går i MBT terapi (grupp & individual)

Finns det fler?

Anonym (TS) Trådstartaren

Äldre 28 Oct 10:47

#532

Anonym (Misstänker) skrev 2013-10-26 13:32:02 följande:

Vet folk om att ni har diagnoser, vilka berättar ni för?

Ja folk vet om min diagnos, jag är öppen om det, klart jag inte säger det så fort man träffar någon ny, men om min sjukskrivning tex. kommer på tal berättar jag varför. Är det något jag inte skäms för i mitt liv och med mig själv är det min diagnos, jag har inte valt detta själv, varför ska jag då skämmas.

Anonym (TS) Trådstartaren

Äldre 28 Oct 10:49

#533

L00lz skrev 2013-10-26 22:52:23 följande:

Hej allesammans!

Även jag har diagnosen Borderline kontrat med Narcissistisk personlighetsstörning.
Jag har konkret "på papper" vetat om detta sedan jag var 18 (är snart 24 nu).
Kom inte direkt som en chock för mig då jag igentligen redan visste om det sedan tidigt ålder.

Har inte alltid varit lätt att överleva vardagen men jag försöker så gott jag kan och försöker alltid se saker med positivitet än negativt (har varit extremt negativ till allt) och att vara positiv hjälper till en viss del iallafall :)

Dom flesta i min omgivning vet om att just har Emotionell instabil personlighetsstörning (borderline) men jag har extremt svårt att berätta om om Narcissistiska störning då människor brukar bli rädda för det. (många vet inte vad det är eller har någon konstig uppfattning om vad det är, tror man är farlig, hemsk .etc.)

Jag lever ett samboliv och min sambo är fullt insatt i hur saker står till i huvudet på mig och det går faktiskt förvånadsvärt bra, det trodde jag inte att det skulle göra.

Har aldrig tagit någon form av medicin för mina störningar då jag velat arbeta med dom utan att vara påverkad av någon substans.
Har alltid intalat mig själv att om jag lyckas repa upp mig utan mediciner så står jag starkare senare och det har visat sig vara sant.

Jag har gått DBT (Dialektisk beteende terapi) och måste nog säga att det inte fungerade direkt på mig, men gav det en chans och gick det i 1 år.
Om det är någon som har frågor .etc. så är jag otroligt öppen med att svara, oavsett vad det skulle handla om .dvs. känsliga saker .etc.

Kram på er!

Välkommen till tråden!

(Och är det någon jag glömt hälsa Völkommen så är ni såklart också välkomna, mitt minne är som en guldfisks, bra men kort

Anonym (TS) Trådstartaren

Äldre 28 Oct 10:51

#534

Anonym (Gränsland) skrev 2013-10-27 17:18:26 följande:

Hej.
Har inte skrivit på ett tag. Men läst det ni har skrivit.
Jag går i en grupp"terapi" på dagsjukvården som sträcker sig under 3 veckor, 10 omgångar. Nu är det bara 4 omgångar kvar och jag börjar att få seperationsångest. Gruppen känns så härlig att komma till och man får prata ut om saker man inte prata med andra om. Man känner sig normal och det är så skönt att bli accepterad och inte utdömd.
Imorgon ska jag träffa MBT-teamet som ska göra en bedömning om MBT är något som kan hjälpa mig, vilket jag verkligen tror. Men jag funderar lite på hur länge man ska behöva vänta sedan för att få delta i denna terapin?!

Ni kanske kan hålla kontakten med varandra efter gruppen?

Det har jag gjort med de från Dbt gruppen, även där jag går nu Mbt, även om vi inte egentligen inte får ha kontakt utanför gruppen, vi träffas inte men har kontakt på facebook lite.

Anonym (TS) Trådstartaren

Äldre 28 Oct 10:59

#535

Anonym (Misstänker) skrev 2013-10-27 21:52:51 följande:

Min ångest har varit extrem hela helgen. Så fort min kille inte svarar när jag ringer/smsar är jag helt säker på att han ignorerar mig eller är med någon annan tjej. Jag vet att han har festat i helg och vet ju att det är svårt att höra telefonen då, men ändå hetsar jag upp mig om att något är fel. Ringde hans syster igår och hon svara och jag fick prata med honom. Han hade bara inte hört telefonen sa han. Så är det väl säkert men har ändå svårt att tro det ibland och hinner få panik innan jag får tag i honom. Samma sak idag. Jag såg att han hade varit online på facebook = han är vaken. Så ringde några gånger men han svarade aldrig. Slutade med att jag skar mig och låg på badrumsgolvet och grät, sen lugna jag ner mig något men låg kvar där rätt länge. Så ringde han upp och sa att telefonen hade varit i laddaren.

Har mått dåligt i överlag väldigt mycket senaste tiden och när han inte svarade när jag ringde utlöste väl att jag fick extrem ångest. Legat och skakat, gråtit osv. Fått slå på hög musik så grannarna inte hör. Sen när han ringde upp grät jag att han inte bryr sig om mig och att jag ligger på badrumsgolvet och blöder. Han sa att han visst bryr sig och det gör han ju såklart. Så jävla elakt av mig att göra så, att påstå att han struntar i mig. Men han blev inte arg, lät lite ledsen kanske. Jag hade tyckt det var jättejobbigt om han kände sig övergiven så fort jag inte gav honom 100% uppmärksamhet. Var lite skakis ett tag efteråt, men sen vände det helt och jag skrev en skoluppgift på 5000 tecken och lagade mat till lunchlådan imorgon. När han ringde nu för en halvtimme sen var jag skitglad och allt var så himla bra helt plötsligt. Jag fattar inte hur han orkar med mig, det är knappt så jag själv hänger med i svängarna..

Det låter fruktansvärt jobbigt!

Det många inte förstår, detta med att skära sig själv är ett sätt att överleva, det släpper på den värsta ångesten för stunden, absolut inget att rekommendera såklart, men det är inte lika med att vilja ta sitt liv. Det skrämmer såklart nära o kära. Det bästa är såklart om man försöker hitta andra sätt att släppa ut den värsta ångesten,

Jag tror att det vore bra om du försöker komma fram till en krisplan som du följer blint i dessa desperata stunder, tex. jag ringer en vän som jag litar på. Att du inte är ensam i dessa lägen. Utan får stöd just i den stunden. Väldigt viktigt!

Anonym (TS) Trådstartaren

Äldre 28 Oct 11:03

#536

Anonym Misstänker: Du kanske borde tänka över detta med att ha ett öppet förhållande, jag får känslan över att du egentligen inte vill ha det så och mår väldigt dåligt av att inte ha kontrollen och veta vad han håller på med, eftersom han nu har "lov" till att göra det. Kanske därför du är misstänksam och orolig :/

Anonym (undrande 2)

Äldre 28 Oct 12:36

#537

Är det någon av er med konstaterad Borderline eller er som har en relation med någon med Borderline som också har erfarenhet av utsatta familjemedlemmar (alltså då fler än partnern blir utsatt).

Jag skrev lite tidigare i tråden om min syster. JAg vet inte om hon har borderline men något är det, och jag nu verkar hon går igenom en jobbig period. När detta händer brukar sms:en (och Facebook-meddelandena) komma in på löpande band och det är riktiga elakheter hon skriver. Hon anklagar mig för att aldrig finnas till hands för henne (de gånger vi pratar i telefon blir det ofta samtal på 2 timmar då hon pockar på total uppmärksamhet), hon säger att jag är elak, självisk, självgod, oempatisk, mm, mm (förutom då alla skällsord som "fuck you" och liknande). Ska tillägga att jag bor utomlands, så på grund av det fysiska avståndet är det ändå svårt att upprätthålla en nära kontakt.

Jag kan meddela att jag aldrig har sårat eller förolämpat min syster medvetet, men dock kan jag räkna otaliga tillfällen då HON har varit uttalat elak och vedervärdig mot mig. Hon är missunnsam och avundsjuk men vill gärna få det till att jag är skrytsam och mallig. Hon ljuger och manipulerar och det gör mig så otroligt matt att överhuvudtaget ha en relation med henne! Ibland känns det som om jag bara vill utesluta henne ur mitt liv helt och hållet, för det lilla goda jag får ut av vår relation överskuggas ständigt av allt negativt...

Förstår att ni inte kan svara för min systers räkning, men jag vill gärna höra vittnesmål från andra syskon, mammor eller pappor (eller andra släktingar eller vänner).

Anonym (Misstänker)

Äldre 28 Oct 17:42

#538

Anonym (TS) skrev 2013-10-28 10:47:12 följande:

Ja folk vet om min diagnos, jag är öppen om det, klart jag inte säger det så fort man träffar någon ny, men om min sjukskrivning tex. kommer på tal berättar jag varför. Är det något jag inte skäms för i mitt liv och med mig själv är det min diagnos, jag har inte valt detta själv, varför ska jag då skämmas.

Jag vill inte skämmas ifall jag får en diagnos, men jag vet vad många tycker om sånt och att det kan snackas bakom min rygg om det. Tänker bland annat på framtida jobb, kommer det vara lika lätt att få jobb när många vet om att man har en diagnos?

Anonym (TS) skrev 2013-10-28 10:59:43 följande:

Det låter fruktansvärt jobbigt!

Det många inte förstår, detta med att skära sig själv är ett sätt att överleva, det släpper på den värsta ångesten för stunden, absolut inget att rekommendera såklart, men det är inte lika med att vilja ta sitt liv. Det skrämmer såklart nära o kära. Det bästa är såklart om man försöker hitta andra sätt att släppa ut den värsta ångesten,

Jag tror att det vore bra om du försöker komma fram till en krisplan som du följer blint i dessa desperata stunder, tex. jag ringer en vän som jag litar på. Att du inte är ensam i dessa lägen. Utan får stöd just i den stunden. Väldigt viktigt!

Ja även om jag många gånger har tänkt att det vore lika bra att dö och ibland har hotat med självmord så har jag aldrig riktigt velat dö och jag skadar mig inte pga. att jag vill dö. Jag har aldrig skurit mig så djupt att det är någon direkt fara, men är ju inte bra ändå. Jag vet att jag borde prata med någon då istället, men typ enda jag kan riktigt prata med när jag är i det läget är min kille och när han inte svarar då vet jag inte vad jag ska göra..

Anonym (TS) skrev 2013-10-28 11:03:41 följande:

Anonym Misstänker: Du kanske borde tänka över detta med att ha ett öppet förhållande, jag får känslan över att du egentligen inte vill ha det så och mår väldigt dåligt av att inte ha kontrollen och veta vad han håller på med, eftersom han nu har "lov" till att göra det. Kanske därför du är misstänksam och orolig :/

Ja jag vet men jag vet inte vad han skulle säga om det. Fast om han älskar mig så mycket som han säger borde det ju inte vara någon uppoffring direkt. Till en början tyckte jag att det var ganska skönt men har ledsnat på det och känner egentligen inget behov av att vara med andra trots att vi träffas sällan. Hela grejen med att vi träffas så sällan gör att jag nojar ännu mer.

Anonym (Stefan)

Äldre 28 Oct 23:35

#539

Anonym (TS) skrev 2013-10-28 11:03:41 följande:

Anonym Misstänker: Du kanske borde tänka över detta med att ha ett öppet förhållande, jag får känslan över att du egentligen inte vill ha det så och mår väldigt dåligt av att inte ha kontrollen och veta vad han håller på med, eftersom han nu har "lov" till att göra det. Kanske därför du är misstänksam och orolig :/

Det är också min tolkning, även om den kanske är fel.

Jag tycker det här med polyförhållanden är fint så länge man kan hantera det (jag kan inte det).
Hoppas du tar upp allt detta sen eventuellt med din kontakt. Det kan vara nyttigt att få lite perspektiv.

Anonym (Stefan)

Äldre 28 Oct 23:39

#540

Anonym (undrande 2) skrev 2013-10-28 12:36:02 följande:

Är det någon av er med konstaterad Borderline eller er som har en relation med någon med Borderline som också har erfarenhet av utsatta familjemedlemmar (alltså då fler än partnern blir utsatt).

Jag skrev lite tidigare i tråden om min syster. JAg vet inte om hon har borderline men något är det, och jag nu verkar hon går igenom en jobbig period. När detta händer brukar sms:en (och Facebook-meddelandena) komma in på löpande band och det är riktiga elakheter hon skriver. Hon anklagar mig för att aldrig finnas till hands för henne (de gånger vi pratar i telefon blir det ofta samtal på 2 timmar då hon pockar på total uppmärksamhet), hon säger att jag är elak, självisk, självgod, oempatisk, mm, mm (förutom då alla skällsord som "fuck you" och liknande). Ska tillägga att jag bor utomlands, så på grund av det fysiska avståndet är det ändå svårt att upprätthålla en nära kontakt.

Jag kan meddela att jag aldrig har sårat eller förolämpat min syster medvetet, men dock kan jag räkna otaliga tillfällen då HON har varit uttalat elak och vedervärdig mot mig. Hon är missunnsam och avundsjuk men vill gärna få det till att jag är skrytsam och mallig. Hon ljuger och manipulerar och det gör mig så otroligt matt att överhuvudtaget ha en relation med henne! Ibland känns det som om jag bara vill utesluta henne ur mitt liv helt och hållet, för det lilla goda jag får ut av vår relation överskuggas ständigt av allt negativt...

Förstår att ni inte kan svara för min systers räkning, men jag vill gärna höra vittnesmål från andra syskon, mammor eller pappor (eller andra släktingar eller vänner).

Vad är det du undrar då? Vissa får sådana tendenser men inte alla. Min sambo gör på ett likadant sätt när hon är nere, hon berättar hur lite jag hjälper till hemma och hur lite jag ställer upp trots att jag gör större delen av allt arbete hemma och kör henne överallt.

Man får försöka se det som ett rop på hjälp, även om det är svårt.

Ber hon om ursäkt någon gång? Fortsätter hon med att kalla dig för saker eller är det bara periodvis?

Anonym (Misstänker)

Äldre 29 Oct 10:08

#541

Anonym (Stefan) skrev 2013-10-28 23:35:54 följande:

Det är också min tolkning, även om den kanske är fel.

Jag tycker det här med polyförhållanden är fint så länge man kan hantera det (jag kan inte det).
Hoppas du tar upp allt detta sen eventuellt med din kontakt. Det kan vara nyttigt att få lite perspektiv.

Om han inte vill det då? Ska jag göra slut då? För det kommer jag inte palla.

Borderline

INNEHÅLL