Borderline

Hej, jag har fått bps diagnos. Tillhör man er grupp då?
Fick diagnosen förra veckan så jag inte hunnit smälta allt virrvarr ännu. 

Måste först fråga dig, har du fått diagnosen Borderline eller att du själv misstänker det? Det finns ganska många i tråden nu och mitt minne är inte bra som sagt :/

För det med att ha svårt för "separationer" vilket såklart även menar att förhållanden tar slut, att man har väldigt svårt att släppa de, har själv erfarenhet av det. Ska berätta något för mig väldigt personligt nu. För ca 3år sedan gick jag in i väggen totalt (hade mått dåligt i många år) började skriva med andra män på nätet, i början var det helt oskyldigt men blev mer o mer allvar. Iaf, jag slängde ut min man, han fick flytta ut..jag ansökte om skilsmässa osv. Träffade en annan man och blev ihop med honom men efter några månader började allt kännas bara fel, saknade min man och det trygga med honom. Mådde alltså VÄLDIGT dåligt just den perioden, gick på mediciner som gjorde mig helt knäpp,(de passade mig inte alls och var tvungen att byta) min psykolog har nu i efterhand berättat att hon tror det handlade om att jag fick en psykos, för jag kände inte igen mig alls, det var som om någon annan levde mitt liv, och jag bara tittade på utifrån. Det var riktigt läskigt och även nu när jag tänker på det! Att en människa kan totalt flippa ur som jag gjorde. Iaf, för att göra historien kort började jag i psykoterapi under den tiden, jag började tvivla på mitt beslut om att skilja mig (min man hade redan flyttat ut, fixat ny lgh o allt) och mina känslor kom i kapp mig, kände inget för den andra mannen. Så satt jag hos denna psykoterapeut och grät, vad ska jag göra??? Hjälp mig, vet inte vad jag vill, göra slut och böna o be min man om att ta mig tillbaka, då säger hon ngt till mig som förbryllade mig TOTALT, hon sa: Du har egentligen TRE vägar att gå, antingen fortsätter med din nya pojkvän, eller försöker få tillbaka din man ELLER faktiskt lever SJÄLV ett tag och känner efter. Det var för mig som en dödsdom, jag kunde absolut inte tänka mig att leva SJÄLV, då är det ju ingen som älskar mig, jag kan inte vara ensam och oälskad. Jag var så skör i min diagnos då. Förstår du/ni? Min Borderline visade sig väöldigt tydligt där o då, just detta med att förtvivlat inte kunna släppa efter relationen, känna sig ensam, inte tro på sig själv och ha bra självkänsla. Det slutade iaf med att jag gjorde slut med den nya och flyttade ihop med min man igen. Jag kan nu i efterhand se så många olika "symptom" på Borderline i mitt liv.

Vad jag vill säga med detta är att, kan du känna igen dig i känslan av att inte kunna leva utan någon, att om du ska göra slut med din pojkvän måste du ha någon annan att gå till, att det är helt otänkbart att faktsikt leva själv ett tag, hitta sig själv?

Det med att ha vänner...jag anser att det räcker bra med en riktigt god vän, behöver inte anförtro mig till flera, så om du bara har EN räcker det bra Kanske hans syster då. En tanke bara  

    

Jag tycker det låter så sorgligt, bli inte ledsen nu, men jag tycker inte han prioriterar ert förhållande och dina känslor så värst högt om han nu inte kan "offra" sin "frihet" för att du ska må bättre. Det är mycket han begär av dig :/

Om hon nu har Borderline så just det med känslor är en stor del av våra svårigheter. Att tolka sina egna och andras känslor, hur jag kan få andra att må och känna osv. Samma sak med relationer, ofta ganska sköra relationer, komplicerade sådana. Precis som du skriver, tror inte hon själv inser vad hon "ställer till med" :/

Hej!

Ja om du har fått Borderline som diagnos är du Välkommen hit

Även de som misstänker sig ev. ha det och anhöriga till personer med diagnoser är det Kan vara skönt att få bolla med någon som ser det från "andra sidan" Eftersom vi ofta har problem med just relationer. Kanske inte alla dock, så är det ju med alla diagnoser, så även med Borderline, finns många olika "nivåer" eller vad man ska säga.

Du kanske vill presentera dig lite, du väljer såklart själv hur mycket du vill delge av ditt liv

         

Jag har inte fått någon diagnos, men jag har misstänkt själv att jag har det och min psykolog säger att han tycker att jag påminner om det. Idag gick han igenom kriterierna och allt stämde in (en del saker mer eller mindre än andra), men han sa att de är försiktiga med att lägga en sådan diagnos på någon som är så ung (är bara 20) så vet inte om jag kommer att utredas. 

Tack för att du delar med dig och jag känner igen mig mycket i det. En stor anledning till att jag håller mig kvar in i det sista är just för att jag inte vill vara ensam. Jag var ensam i några månader förra året och det var hemskt att inte ha någon. Jag vet inte vem jag ska prata med eller vad jag ska göra om jag inte har någon. Och träffa någon ny känns bara jobbigt. Jag tycker att det är jättejobbigt att lära känna nya människor och framförallt att öppna mig och släppa folk nära inpå. Min kille känner mig så jävla bra redan. Det tycker jag med och jag sa det också. Men han menar att han har försökt sluta flirta med andra tjejer men alltid "faller tillbaka" och att han därför inte vill ha ett "riktigt"/seriöst förhållande med mig för att han då säkert kommer att såra mig. Han sa även att han inte vill att det ska bli som sist, han sa att han tyckte att slutet på vårt förhållande (innan han gjorde slut med mig förra året) var pest och pina. Jag uppfattade det först som att han menade att det är pest och pina att vara med mig och blev jätteledsen men var tydligen inte det han menar. Okej förstår vad han menade, vi bråkade som fan och jag hade också funderingar på att lämna honom men ville inte bli ensam. Jag vet att han mådde dåligt då för att han tyckte att jag svängde i humöret och känslorna extremt då och klankade ner på honom hela tiden. Och att jag spöade honom när jag fick reda på otroheten. Jag hade aldrig kunnat förlåta honom om han hade spöat mig, så förstår honom samtidigt. När vi pratade var jag bara arg och ledsen men nu försöker jag förstå hur han känner/tänker. Men jag förstår inte riktigt vad det skulle göra för skillnad om han inte fick ligga med andra. Okej jag hade fortfarande varit extremt misstänksam, det kan jag väl erkänna. Det är jag typ alltid.. 
 

Ok, ja jag läste ditt inlägg efter jag hann skriva mitt :P

Ja det är den uppfattningen jag också får av det du skriver, att du nästan inte "vågar" vara själv, är det för att du isf skulle känna dig oälskad? För jag fick total PANIK av bara tanken på att faktiskt bo själv ett tag, hitta tillbaka till mig själv och sen ev. försöka få min man tillbaka. Nu skrev jag väldigt kortfattat allt, så det lät som jag från en dag till nästa kastade ut min man Riktigt så var det inte. Vi hade haft det tufft länge och det hade hänt andra jobbiga saker i vår relation. Men när jag satt där hos den psykoterapeuten var det helt fruktansvärt otänkbart det hon sa, kunde inte få in det och hitta ett lugn i mig själv och tanken på att kunna leva själv. Usch den tiden vill jag aldrig tillbaka till!

Detta med att din pojkvän säger att han inte vill leva i en "vanlig" relation för att han inte vill såra dig om han ev skulle vara med någon annan, då har jag något att säga till honom, han kan inte både ha kvar kakan och äta upp den, så är det faktiskt. Han kanske inte är mogen för att vara i ett förhållande på samma villkor med dig. Hur gammal var han?    

Joo och så glömde jag en viktig sak i min egen historia. Det är nästan komiskt så här i efterhand haha, men för mig var det verklighet..när jag väl hade "bestämt" mig för att få tillbaka min man behövde jag ju SÅKLART göra slut med min nya kille FÖRE min man ville ens fundera på att ta tillbaka mig, han hade dessutom börjat dejta en annan tjej då..så jag kunde/vågade inte göra slut med den nya killen först för min man ville inte säga ja INNAN jag hade gjort slut. Vilket jag idag självklart förstår, varför skulle han vilja sluta dejta denna nya tjej(som var hur bra som helst på alla sätt o vis och hade blivit kär i min man) om jag inte ens gjort slut med min nya kille  Och för att göra mig själv ännu mer pinsam, (var då 35år) försökte jag göra slut med min nya kille per telefon (han bor inte ens i Sverige) och direkt efter ringa min man för att fråga om han nu ville ta tillbaka mig, medan han säger nää jag behöver tänka på saken och EVENTUELLT göra slut med sin nya tjej. Så jag....SKÄMS  ringde tillbaka till min nya kille och sa att nää jag vill inte göra slut hahahahahahaha efter någon dag tvingade jag mig själv att göra slut på riktigt och faktiskt vänta på att min man tänkt klart o gjort slut med den nya tjejen. Den veckan som det tog var den värsta jag varit med om känns det som. Den tjej som min man träffade då skulle komma och bo hos honom (hon bodde i en annan stad) en sista helg och han skulle då berätta om allt detta och göra slut, men tanken på att hon skulle vara med honom gjorde mig CRAZY..det var helt fruktansvärt, vilken plåga..vad jag hade ställt till med!! Jag betedde mig som 14år..skäms så för allt jag ställde till med.

Så ALLT detta pga min diagnos, har aldrig varit så instabil som då! 

Nu har jag varit VÄLDIGT privat o utlämnande, men för att ni ska förstå lite mer hur Borderline "kan" vara vill jag berätta Tur att man är Anonym här  

Jag har inga problem med att bo själv, men nu är det förstås jobbigt när jag är i en helt ny stad så han hade ju fått bo i den här staden men helst inte med mig. Men det beror nog också på att jag har så liten lägenhet och det blev väldigt påfrestande när vi bodde ihop förut i en etta. Men jag är väl rädd för ensamheten. Vad ska jag göra utan honom? Vem ska jag prata med? Vem kommer HAN prata med? 

Haha det "roliga" är att han själv förut brukade säga så (om kakan) om sin syster. Nu gör han exakt samma sak själv.. 

Han är 21 år.