Borderline

Jag glömde visst att ställa frågan... 

Hur ska man visa att man har fått nog?

Jodå, ursäkterna kommer vanligtvis efter några dagar. Då är hon ångerköpt och mår sååå dåligt. Men för varje gång hon får sina utbrott med anklagelser och verbala övergrepp, så förlorar jag tron på att vi någonsin ska få en fungerande relation baserad på tillit och ömsesidig respekt. Så hennes ursäkter känns allt mer ihåliga och meningslösa. Skadan är liksom redan skedd.

Till saken hör även att min syster är periodare och alltid är full när hon kommer med sina oförskämdheter, och enligt hennes pojkvän är det alltid när hon är ensam som hon har behov av att vara oförskämd, och just då är hon förstås inte tillgänglig för någon typ av kommunikation. 

Att kapa alla band känns drastiskt, och att ge igen med samma medel funkar ju inte och känns inte heller konstruktivt. Jag är 40 och min syster 42, så det handlar ju inte om någon tonårsrebell utan en (till åldern i alla fall)  vuxen kvinna. Hur ska det bli om 10-20 år? Jag bävar inför den dagen hon får för sig att kontakta mina barn och börja ljuga och attackera dem...

De tillfällen när jag har nämnt det menar han på att han inte att vi ska bli tillsammans "på riktigt" för att han är rädd att såra mig igen. Och han har även sagt att han i så fall måste leva i celibat pga. avståndet mellan oss. Vilket jag tycker är jävligt märkligt med tanke på att vi ändå brukar träffas typ två gånger i månaden och det funkar då i alla fall för mig. Plus att han ändå bara har legat med en annan tjej på snart ett år så fattar inte hans poäng. 

Vet hon om själv att hon har problem? Tror du att hon blir jättearg om du försöker prata med henne om att gå i terapi? Prata om det när hon är nykter. Hon kanske blir arg fört men kan ju ta till sig det sen. 

Just det med att berätta för framtida arbetsgivare är svårt. Har inte jobbat på så många år pga sjukskrivningen men även för att jag varit hemma med barnen. I mitt fall kommer nog slussningen till arbetslivet gå genom och med hjälp av F-kassan så den arbestsgivaren kommer ändå få veta det, annars kan det bli väldigt konstigt då mitt mående kan pendla kraftigt och kan ev bli sjuksrivningar igen.

Ja just självmordstankar har även jag ibland, kommer i perioder, särskilt när jag känner mig pressad. Har du ingen vän som du känner förtroende för? Som du kan ringa när som helst på dygnet, jag har tur med att ha just en sådan bästa vän jag kan vara helt mig själv med, ringa mitt i natten om det skulle behövas. Hon har samma diagnos så det är lättare att få förståelse.

Jag tror att om din kille verkligen älskar dig så mycket borde han även se att detta inte funkar för dig längre, att det bara ger mer ångest. Det borde ligga i hans intresse att vilja hjälpa dig att må bättre. Eller om han nu inte kan tänka sig "ge upp" det finns det bara två möjligheter,att försöka leva vidare såhär, jobba med sig själv eller faktiskt göra slut (vilket självklart inte är lätt) men någonstans måste du hitta vägar till att må bättre, att leva med den misstänksamheten och oron hela tiden kommer tära så mycket på ert förhållande att det kanske tar slut ändå.

Kan bara se från mig själv, hade mått oerhört dåligt av att ha det så, aldrig veta vad min man håller på med. Jag som har sånt kontrollbehov i allt skulle gå under av ett öppet förhållande. Sen skulle jag aldrig vilja vara med någon annan heller eller att han skulle vara med andra. Helt otänkbart.
Men alla är olika, så länge BÅDA parter mår bra är det ju en annan sak, men uppenbarligen mår du inte bra av det eller om det är andra saker som speglar sig till förhållandet, vet inte jag :/ Börja med att fråga honom om han är nöjd med hur det är, han kanske också tänker så eller egentligen inte alls ens söker sig till andra och då kan ni ju komma överens om att sluta leva i ett öppet förhållande.

Så tänker jag också

Vet inte om jag har nån sån vän förutom min kille och det är också en stor anledning till att jag inte vill sabba vårt förhållande för känns som att jag inte har nån utan honom. Har en del vänner men ingen jag riktigt känner att jag kan prata om det här med. En väldigt bra vän är hans syster, både jag och hon berättar väldigt mycket för varandra. Men vet inte hur det är med det här, det känns som att hon kommer tycka att jag är dum i huvudet. Men förmodligen inte då jag ändå är hennes vän. De flesta andra kompisar pratar jag inte med om så här privata/djupa saker. Min bror eller mamma ringer jag om jag är arg eller ledsen ibland. Men jag får ofta dåligt samvete då. Det känns som att mamma redan har nog att oroa sig över, men samtidigt så är det här ju allvarliga saker och inga små skit problem. Min familj vet ju att jag har mått dåligt men jag tror ingen av de fattar hur jävla illa jag fortfarande mår. Ibland ringer jag mamma och pratar om saker som gjort mig upprörd/arg/ledsen och ofta är det småskit saker som har fått mig så upprörd men det förändrar ju inte hur jag mår då. Då får jag ofta svar som "du börjar bli vuxen nu och man kan inte bete sig så här längre" eller "världen går inte under för det". Men visst lyssnar hon ofta men jag vill inte ringa henne när jag har jättemycket ångest och bara skriker/gråter/skakar för vill inte oroa henne heller. Hon bryr sig, det är inte det, hon hade säkert kunna sätta sig i bilen och köra 40 mil mitt i natten om jag hade ringt och mått så extremt dåligt. Är väl kanske lite därför jag inte pratar med henne när det är som värst för vill inte skrämma upp henne.. Ibland ber hon mig också ta på långärmat (pga. ärren) så känns lite som att hon skäms över mig. :/ Min bror kan jag väl egentligen ringa men vet att han hade blivit så ledsen om jag skrikit/gråtit osv. och vet att han själv inte mår så bra heller och han har pratat om att söka psykologisk hjälp han också. 

Ja egentligen vill jag väl inte ha ett öppet förhållande längre, men klarar mig inte utan honom heller. Jag tror att jag kommer oroa mig om han inte får ligga med andra ändå, för om han då gör det kommer jag bli jättejättesårad. Jag skrev här lite längre upp att jag ibland har försökt ta upp det med honom, men han vill inte att vi ska vara tillsammans "på riktigt" för att han är rädd att såra mig igen och för att han inte har "lekt av sig" klart ännu. När det gäller det kan jag verkligen bli tokig på honom och tycka att han är en total idiot. 

Nu hör han av sig typ hela tiden, säkert är han orolig efter att jag skar mig och det i helgen (skadar mig väldigt sällan nuförtiden). 

Pratat med honom i telefon i över en timme nu.. Vi kommer ingenstans. För det första suger han på att prata om känslor det blir mycket "jag vet inte" som svar. Sjukt irriterande för nånting måste han veta. 

Han menar på att det inte funkar att vi blir tillsammans igen, har försökt påpeka att vi ÄR tillsammans för enda saken som skiljer sig åt sen vi var tillsammans "på riktigt" är att vi får ligga med andra om vi vill. Annars beter vi ju oss som att vi är tillsammans. Men han menar att han är friare annars nu också, att jag inte kan bestämma vad han ska göra (typ festandet antar jag att han syftar på). Han har väl en frivilja fast han är i ett förhållande men ja han festar mer nu än förut, då jag inte gillar att han festar varje helg och förut lyssnade han på mig och festade därmed inte lika ofta. Nu kan jag säga det men han struntar i det. Typ. Så säger han att han får en kick av att stöta på andra, det har han sagt förut också. Och han säger att han har försökt sluta men att det inte går. Jaha men då har han ju uppenbara problem. Även med alkoholen har han problem och har AD/HD. Men han vägrar söka hjälp för nåt av det här. 

Jag frågade även om han tyckte det var värt att få mig att må dåligt och vara orolig bara för att han ska få sin "kick". Men nää det tyckte han inte heller. Han sa att han mår dåligt av att han får mig att må dåligt, men ändå vill han få vara "fri". Jag förstår inte varför det är så jävla mycket att uppoffra. Han säger att han inte vill såra mig som förut, men det gör han ju redan. Jag sa också att han inte kan älska mig eller bry sig om mig när han håller på så här. Men det tyckte han visst att han gjorde och sa att han inte skulle höra av sig varje dag och komma till mig typ två gånger i månaden om han inte brydde sig. Okej kanske det. Men om han älskade mig på riktigt hade han väl fan inte haft ett behov av att vara med andra trots att jag mår dåligt av det? 

 

Bra fråga. Jag tror ärligt talat inte du kan visa att du fått nog.. eller du kan, men det hjälper inte. Hon kan nog inte rå för det, och har ingen kontroll över sina känslor och därför spårar ur. Jag har försökt med det mesta men det som funkade bäst var att inte bry sig om utbrotten och dra sig undan. Det är inte min natur att göra så, men det var det som visade sig funka bäst. Då blev hon också lugnare.

Sen funkar ju inte allt för alla. Min sambo är inte lika gammal som din syster, och man tycker kanske att din syster borde veta mer om sig själv än någon som är avsesvärt yngre. Kunna tolka sina känslor bättre osv. Svårt att säga, men det låter iaf som hon behöver prata med någon.

Måste hon få kontakta dina barn? Förvarna barnen, kanske? Att de bör hålla sig lugna och inte bry sig nämnvärt.

Oj så ni skrivit... Skall försöka läsa ikapp.. Jävla förkylning jag fått... Och DBT idag jag inte får missa.. 

Hehe jag skriver hela tiden känns det som. 

Men hade samtal tidigare idag. Vi gick igenom kriterierna för borderline och jag uppfyllde mer eller mindre alla kriterier. Men han sa att man är försiktig med att lägga en sådan diagnos på så pass unga människor (är 20 år) så vet inte om jag kommer att utredas. Han tyckte att jag skulle prata med en läkare och få utskrivet ångestdämpande eller anti-depressiva. Jag skulle fundera på det till nästa gång och i så fall kunde han hjälpa mig att kontakta läkare.

Min kille vill inte att jag ska börja ta ångestdämpande för han säger att alla han känner som tagit sånt har blivit helt "knäppa"..