Anonym (ärligt) skrev 2013-07-23 09:29:58 följande:
Jag tycker det är härligt att se att du hittat din egen väg som passar dig och ert förhållande. Jag tror att många som dömer dig och ert förhållande i den här tråden helt enkelt inte klarar av att sätta sig in i er sits. (Nu kommer säkert massor att skrika typ 'jo, jag vet absolut att jag aldrig skulle acceptera att bli behandlad som skit/respektlöst' osv osv, vilket bara bevisar vad jag menar...)
Jag har inte varit i din sits precis, men jag har ändå upplevt en del. Och jag vet hur svårt det kan vara i början. Och det kan ta väldigt lång tid innan lojalitet flyttas över från en person som varit viktig för någon under större delen av ens liv, till någon som kanske blir ens framtid. Detta är ingen lätt process. Och då menar jag den riktiga, äkta lojaliteten. Det känns ofta som att många människor blint följer samhällets normer om hur allting 'ska vara', typ 'givetvis vill man inte ha någon annan när man är nykär' eller 'otrohet är aldrig ok' eller 'om du är hans flickvän ska allt annat blekna' osv osv... Dessa människor är oftast så fast i sina klyschor om vad som är rätt och fel och vad man 'ska' bli kränkt av och må dåligt av, att de helt enkelt inte är kapabla till att se att världen inte är så svart eller vit.
Många kan inte se skillnaden på ett 'svin' som faktiskt bara är ute efter att utnyttja någon (för dessa fall finns såklart också, kanske är de tom fler...), och någon som helt enkelt är en komplex människa med ärliga känslor. Och saken är den, att i skrift så här, så är det väldigt svårt för oss som läser att se skillnaden. För historien kan låta precis likadan i båda fallen.
I ena kan det vara en kille som inte är riktigt intresserad av den nya han just träffat, ser det bara som lite tidsfördriv kanske, och kanske t.o.m. tycker det är extra roligt att inse att han kan pusha sin nya till att acceptera att han har sex med någon annan. Kanske han sitter och garvar med polarna om hur korkad och lättlurad hans nya dejt är, medan han glatt sätter på andra och letar efter någon bättre...
I det andra fallet pratar vi om en kille som tror sig verkligen ha träffat sin livspartner, men som ändå samtidigt kan tillåta sig känslor och tankar som oftast ses som förbjudna i vår samhälle. Tankar som de flesta bara skjuter bort för det är ju 'fel', vilket såklart bekräftas av alla andra som ihärdigt påtalar vilken hemska människa man är om man har funderingar i de här banorna... Killen i det här fallet funderar kanske mycket på livet, vad som är rätt och fel, vem som har bestämt detta, om det verkligen är så att man inte kan älska och respektera någon om man samtidigt begår specifika handlingar med någon helt annan, är detta omöjligt? Om något känns rätt, måste det ändå vara fel för att andra har bestämt att det är så? Osv, osv...
Min erfarenhet säger mig att killar (och tjejer) i det andra exemplet är väldigt få och ganska unika. Vi är helt enkelt så hårt drillade av vårt samhälle och alla oskrivna regler att vi inte tillåts vara fria i våra tankar och hur vi ska reagera och känna i olika situationer. Tråkigt tycker jag...
Kan vi som sitter här och läser veta hur din kille är? Nä, egentligen inte. Men jag tycker ändå att när man läser vad du skriver och hur du resonerar så verkar det som att du hittat en av de där få... Jag kan ju ha fel förstås, och då lär ni få problem i framtiden, men har jag rätt så tror jag ni kommer bli mycket lyckliga :)
Jag kan absolut hålla med i mycket som du skriver, men samtidigt måste man också väga in hur vi människor är funtade psykologiskt - hur fungerar våra grott-mekaniker med det moderna livet. Óch något som driver oss alla, unviersalt, är vårt rättvise patos. Det ser vi redan från barndommen med två ungar som bråkar om en och samma bil, som vill ha samma godis, som vill ha sin glass ifred osv. Och det är en otroligt stark drift i oss. Antingen som unik individ, eller att samlas kring. Det vi uppfattar som rättvisa, verkar vara en omedveten ledstjärna. Det gäller även förhållandne, att vi vill välldigt gärna ha jämnlika förhållanden. Och frågan i ett sånt här case, blir hur väl kan TS "logiskt" anpassa sin uppfattning av rättvisepatos, mot den sociala uppfattningen ( om man ens bryr sig - inte säkert ) mot hennes faktiska livssituation - till detta förhålande - för att få ett lyckligt och fungerande liv.
Är det så att TS kommer fram till att hon kan tänka sig att pröva leva med mannen med hans väninna, är det förmodligen ett ideligt skruvande och justerande av dessa variabler som TS måste vara både beredd, men framförallt KAPABEL till att göra - utan att direkt koppla dom till emoitionen - för att få livet att fungera på alla plan.
Jag säger absolut inte att det är fel, jag kan inte säga att normen 2 är absolut formel för ett lyckat förhållande. Det var det en gång i tiden, när vår fortplantningsförmåga var avgörane - men idag? Förmodligen skulle vi förutom att modifiera vår syn på förhållande, också behöva modifiera urvalsprocessen - ordentligt - för att hitta rätt livskamrat/er. Sen kan jag inte säga att absoluta formeln är 3-4-7-44 st heller. Men det finns inget som förbjuder oss att PROVA oss fram. Livet GÅR att ändra. Och det är väll kanske det som i sig är synd, att så många inte ens ser den möjligheten, utan stoppar långt innan man ens funderar över det, med gamla moralistiska pekpinnar som orsak. Det är förmodligen kopplat till någon slags rädsla.
I grund och botten handlar det om hur TS vill ha SITT liv, och det är absolut det viktigaste. Ironiskt nog, ibland är kanske inte det viktigaste att veta exkat hur man vill göra eller ha det, man kan pröva sig fram. Men att det är långt viktigare att veta hur man INTE vill ha det. Att man har klara gränser som man också står för själv.
Därför blir i det här fallet, partners argumentation egenetligen ganska oviktig, eller tom sekundär. Det är i slutändan inte honom det handlar om, utan om TS själv. Och klassiska argumentationen för att inte prova något? Det kan vara farligt? Ja, kan det säkert vara.. Men kan också vara tvärtom.
Men man ska heller inte spela med mer än man har råd att förlora, har min gamla mormor lärt mig, och det är väll också tillämpbart i den här situatioenn. Värt att pröva kan det säkert vara, men man måste också vara medveten om vart man tycker att gränsen går. Och funkar inte det, måste livet gå vidare. Så stark och ärlig måste man kunna vara under hela tiden, så man har den förmågan. Det är nog jätteviktigt.