Serafine skrev 2013-06-17 18:39:43 följande:
Jag känner precis som du! Jag hade också hyperemesis mina två föregående graviditeter, första till v 20, andra till v 25. Jag är också i v 8 nu och i helgen låg jag på soffan i nästan 48 timmar, kändes som jag skulle dö. Igår kväll tog jag på mig sea-band i ett desperat försök att må bättre. På 2 minuter släppte det! Har aldrig funkat tidigare.
Idag har jag inte mått illa alls, utan sea-band. Kändes bara som att graviditeten var borta. Ett tag var jag så övertygad att det var missfall att jag övervägde att ringa BM och ställa in inskrivningssamtalet imorgon...
Jag kan nästan inte glädja mig åt graviditeten alls, jag har ju haft fler missfall än förlossningar så det är nog en försvarsmekanism att vara inställd på mf. Jag vill inte tänka så, men jag kan inte ändra på det.
Dessutom är min man sjukt irriterad på att jag mår så illa och är så trött, för då måste han göra så mycket mer. Han var dessutom inte helt 100 på att han ville ha ett tredje barn. Jag vet att om vi tar oss fram till KUB-testet och vi får se en frisk liten bebis, så kommer han kunna relatera och se fram emot även detta barn, men just nu är det nästan bara jobbigt. Han sörjer nog dessutom att hela sommaren kommer att präglas av mitt illamående.
Behövde verkligen skriva av mig lite. Min man orkar inte riktigt förstå, och min syster som också vet skulle bara bli orolig för mig. Hon närmar sig själv förlossning inom några dagar, jag vill inte sänka henne.
Åh, jag förstår din ångest om du dessutom haft flera missfall, något som jag lyckligtvis varit förskonad från. Jag vet egentligen inte vad som är värst, att kräkas och sedan må bra i någon timme eller detta konstanta illamående. Ska till läkare imorgon för att se om jag kan få OK att ta primperan istället för lergigan comp som jag kört nu utan någon vidare effekt.
Med en 8-månaders hemma så har jag inte tid att må illa, men nu har det fått bli bus i sängen då jag kunnat vara liggande när det varit som värst, sedan har ju sambon fått ta mycket... Men upplever ändå att det var värre sist.
Jag hoppas innerligt att allt ska gå vägen för er och att din man ska börja längta också. Här är det nog nästan tvärtom, sambon verkar se fram emot bebisen mer än jag, även om jag längtade otroligt mycket redan innan vi blev gravida, kanske inte helt planerat... men antar att det är för att jag inte känner mig gravid, utan bara mår illa