Vi som lever med en partner som aldrig tar initiativ till sex - Här stöttar och peppar vi varandra!

Lycka till! Tror i ditt fall att det handlar om dåligt självförtroende från din frus sida, inte minst sexuellt, i kombination med föreställningen att kvinnan inte ska vara den i förhållandet som tar sexuella initiativ. Hon väntar på dig helt enkelt men hennes lust är säkert lika stor för det. Förstår att det är frustrerade ändå men kanske du ändå kan vila i tanken att hon älskar dig och vill ha dig men självförtroendet inte riktigt räcker till.

Själv har jag tyvärr gått och blivit bitter och ser inget annat alternativ än att känslomässigt och fysiskt ta avstånd från min man. Det är en ond cirkel, för det får ju inte direkt honom att vilja mer.

Alla försök från min sida att prata om det har bara lett till en massa ursäkter från hans sida och jättelika bråk, och fått mig att gå därifrån och känna mig som en desperat översexuell varelse som bara tjatar på honom och vill hela tiden. Vilket inte alls är sant. Det enda jag vill är att leva med en partner som då och då vill ha mig, nån gång i månaden skulle räcka för mig. Än att leva med någon som hellre runkar. Tragiskt.

Och till de som försöker ragga på den här tråden- Kan inte ni gå någon annanstans? Detta är inte en raggningstråd. Herregud. Hur desperat får man bli egentligen.

Visst är det tråkigt med allt löst folk som sitter och raggar i seriösa diskussionstrådar.

Jag har precis som du Elin också börjat (kanske omedvetet till en början) ta avstånd från min sambo. Det skyddar mig en aning då jag inte förväntar mig lika mycket. Men som det är nu varken pussas eller kramas vi ändå, på hennes initiativ. Så det finns kanske inte så mycket att rädda ändå.

Att leva utan sex är att dö sakta. Jag och min fru har aldrig kunnat ha fullbordat samlag och det har gjort mig otroligt bitter vid vissa tidpunkter. Att skiljas har jag aldrig velat, även om många tycker att det vore enklast. Hon är den bästa kvinnan som finns även om det så klart finns dåliga och jobbiga dagar även utanför sängen.

Det största problemet är väl att när jag blir besviken så blir hon ledsen och börjar känna sig dålig för att hon inte kan tillfredsställa mig. Det gör att hon inte är alls sugen på att ens kramas och pussas eller något som kan kännas intimt. Det gör att jag är ännu mer besviken och arg att det aldrig blir något. Jag förstår situationen men då kommer vi till mina känslor...

Jag kan tycka att det är hennes problem med att det gör ont osv. Hon måste ta initiativet till att hitta lösningen. Jag har verkligen försökt under de åren vi har varit gifta, men det är otroligt svårt. Hon tycker att jag ska vara mer delaktig i lösningen. Jag frågar hur jag kan hjälpa, men hon har inga svar. Jag försöker mitt bästa, men det fungerar aldrig. Vi smeker varandra till orgasm och det är ju trevligt, men jag vill ju ha "riktigt samlag".

Under de senaste månaderna har vi lyckats komma längre än de första 8 åren. På något sätt har hon börjat slappna av och börjat vänja sig vid tanken att vi måste få till det väldigt snart innan jag inte klarar det längre. Det gör mig glad, men ibland känner jag ändå att det borde ha kommit mycket tidigare. Jag vill inte förstöra den positiva känslan som nu infunnit sig, så vi försöker och jobbar vidare.

Jag har ett otroligt sug efter sex och vill ha sex minst en gång om dagen. När det var riktig kris för ca ett år sedan så pratade vi igenom allt ordentligt och berättade för varandra vad vi behövde för att kunna fortsätta. Vi vill verkligen få det att fungera. Jag vet att hon verkligen vill få det att fungera och det älskar jag hos henne. När jag ser att hon, trots att jag inte alltid är den bästa mannen i världen, vill vara med mig och stöttar mig, blir jag rörd och vill ta hand om henne.

Här är några av de saker vi sa att vi behövde... Hon ville att jag tog initiativet och ledningen i familjen och inte alltid sa "för mig spelar det ingen roll", utan planerade saker och gjorde saker för oss och henne. Jag trodde väl att hon blev glad av att hon fick sin vilja varje gång, men även de gånger hon protesterar mot mina förslag så vill hon att jag insisterar och genomför sakerna på ett trevligt och vänligt sätt. Sådana saker var viktiga för henne. Hon ville även att jag tog initiativet till sex oftare. Jag ville att hon skulle tänka mer på sex och försöka fundera på vad hon vill och vad som gör henne upphetsad och att hon berättar det för mig så att jag vet. Det gör mig upphetsad att veta att jag tillfredsställer henne. Jag berättade även att jag har ett stort behov av sex och att jag önskade att hon var mer "villig". Jag använde väl inte det ordet, men ni förstår säkert vad jag menar. Jag har väl alltid varit dålig på att be om sex, men lovade att bli bättre på det.

Resultatet... Vi har det mycket bättre även om fullbordat samlag fortfarande inte har fungerat. Vi har dock gjort stora framsteg på den fronten, som jag skrev ovan. Jag ber om sex och hon ställer upp 80% av gångerna om hon inte har mens eller är supertrött. Det gör att jag uppskattar henne ännu mer. Jag känner att hon bryr sig om mitt välbefinnande mer än förut eftersom sex är så viktigt för att jag ska må bra. Hon är mycket gladare och när vi väl haft smeksex så gillar hon det.

Nästa steg är att få igång fullbordat och att även få till ett mer intressant sexliv. Det känns väl en aning mekaniskt vissa gånger. Med mer intressant menar jag kanske längre sessioner där det inte bara handlar om att få utlösning utan att njuta och verkligen "kittla" varandra under en längre tid. Då blir även orgasmen mycket skönare för båda. För att det ska fungera måste jag se till att inte sitta framför datorn eller TV:n och slösa bort hela kvällen. Det är lätt hänt och sen är hon för trött och även jag känner att det är lite stressat för att nästa dag inte ska vara totalt förstörd eftersom vi är trötta. Jag måste även sluta att jaga underhållning och roliga saker att göra under helgerna och bara sätta av tid för varandra. Vi har haft en halvdag i veckan då vi inte planerar något med någon annan och bara får prata positiva saker och inte ta upp problem eller saker som vi måste eller vill göra utan bara prata glada saker som inte för med sig massa måsten. Det har varit väldigt bra och avslappnande. Vi har ätit ute, gått på bio och mycket mer. Vi har inte haft sex varje gång, men de gånger det blivit av har det känts mycket mer lugnt och avslappnat och mysigt på alla sätt. Nu har vi väl halkat tillbaka till gamla rutiner igen, men jag vill försöka ändra på planerna igen så att vi får tillbaka vår "pardag".

Att prata om sex och problem är alltid en bra grej, men bär det kommer till kritan så är det så otroligt svårt. Det är ändå viktigt att försöka göra det innan det är för sent och man blir bitter och trött. Hjälp den andra att förstå vad du behöver för att fungera, men ännu viktigare är att se till att du verkligen förstår vad din partner vill ha och se till att ta hand om den biten först innan du börjar "kräva" saker. Jag tycker ändå att man kan kräva att få sex i ett förhållande. Det är, som någon skrev, en av de största skillnaderna mellan vänskap och ett intimt förhållande.

Jag hoppas att detta kan hjälpa någon därute.

Jag har inte läst alla svaren. Men jag var i en liknande situation som TS. Min man var tämligen ointresserad av sex. Nåja, det var ju inte så illa att vi bara hade sex ett par gånger/år, vi hade det kanske en gång i veckan, vilket väl inte är så himla lite. MEN det handlar inte om antalet gånger, anser jag. Utan att jag inte kände mig åtrådd. Jag kände att han ställde upp på sex för att slippa bråk (i den mån en  man nu kan ställa upp, händer ju att det blir totalprotest från vissa kroppsdelar!). Det tärde något oerhört på mitt självförtroende. Jag trodde (kanske med viss rätt) att han inte tände på mig längre, att han träffat någon annan, att jag var för tjock, för gammal, för tråkig, ja you name it! I alla fall så satte sig detta mycket i huvudet på mig, kunde inte sluta låta bli att tänka på det. Och det ledde ju (givetvis) till att min man fick prestationsångest; han ville mig ju inget illa, han är ingen elak eller okänslig man.

Så (jag inser att jag kommer att bli avrättad av alla FL:are här nu ) slumpade det sig som så att jag och en annan man blev attraherade av varandra. Gudars, så mycket passion har jag inte upplevt någonsin. Vi har hånglat och haft sex, små korta stunder när vi kommer åt. Det har pågått länge. Men nu till saken: jag vet inte om min någonstans inom sig anar något men att han väljer att blunda för det. Men inget ont som inte har något gott med sig. Hans lust till mig har vaknat (med råge!). Jag vet inte vad det beror på. Antagligen för att jag är mer avslappnad, att jag inte tillåter detta infekterade ämnet ta så mycket plats i mina tankar. Att jag är lite mer likgiltig. Kanske har min man upplevt att han fått mer andrum och då har hans lust sakta men säkert återvänt.

Dilemmat är ju naturligtvis att det finns känslor inblandade när det gäller mig och den andre mannen. Vi är i samma situation (han har alltså också familj).

Någonstans inom mig känner jag självklart ångest för det jag gör och jag är skräckslagen för eventuella konsekvenser. Jag vet ärligt talat inte hur min man skulle reagera om otroheten kommer fram. För sanningen kommer ju alltid fram, det har man ju fått itutat i sig.

Jag har inga som helst önskningar att dela mitt liv med den andre mannen. Jag är kär i honom, javisst, men sedan är det stopp. Det är min man som jag älskar.

Kanske lite rörigt, men detta var mitt inlägg i tråden.

Jag tycker det låter väldigt tydligt att din man inte tänder på dig - men vill inte förlora dig. Många vet nog om innerst inne att de blir bedragna men blundrar om känslorna är svalna ändå.

Jag är inte främmande för att gå på annat håll än min fru, men då vill jag först att hon och jag befinner oss där du och din före detta man befann er innan ni skilde på er, Ellie. Och jag kommer antagligen behöva en hel del ytterligare begrundande och idébollande innan jag faktiskt tar ett sånt beslut. 

I övrigt tror jag det är ungefär precis så som du beskriver det Elin, min fru har en föreställning kring sex främmande min egen, och till på detta har hon dåligt självförtroende. Det blir som du skriver en ond cirkel av bitterhet, besvikelse och frustration, och ofta känner man sig som ett svin då man alldeles för ofta lobbar hårt för aktiviteter som man sen tonåren lärt sig att båda ska vilja och ta initiativ till, och inte bara mannen, för då är han en gris och inget att ha. Och ett ännu större svin är man när börjar titta åt andra kvinnor på "det" sättet.

Men, nu har jag i alla fall sagt till min fru att vi behöver prata, nu ikväll, och hon verkar haja att det är något viktigare än vilken färg jag vill ha på  husgrunden det handlar om. Tack för att ni peppat mig och fått mig att förstå att jag inte är ensam, och det finns alternativ till att ha det som jag har det. Tack =)

"Lycka till" och berätta gärna hur det gick.

Tack. 

Bara tiden kan avgöra om det gick bra eller inte. Men det känns i alla fall jävligt skönt att äntligen ha öppnat dörrjäveln och angripit det på andra sidan istället för att tyst fortsätta vänta på att den plötsligt slås upp i ansiktet på oss av allt det hemska som bodde där.

Jag känner i alla fall att jag gjorde mina synpunkter och begär tydliga, och jag känner att jag nådde henne. Jag känner definitivt att jag klarade mig från att få diskussionen att bara kretsa kring vad jag vill ha i sexväg, även om jag givetvis klargjorde det också, för jag är helt övertygad om att ifall vi bara kan få henne att få bättre självförtroende och att börja bejaka sig själv, och bejaka mig med sig själv, även emotionellt, så kommer vårt sexliv bli något som vi båda kan trivas med. För jag älskar att ge, men jag tror att hon är för obekväm med sig själv för att fullt ut våga ta emot.

Men fy fan vad ont det kan göra att tillsammans inse att det perfekta vi en gång hade någonstans på vägen började krackelera i fogarna. Det blir så mycket mer påtagligt när man släpper fram det ur sitt eget huvud och på riktigt ger det utrymme mellan sig själv och sin partner. Men samtidigt är det något som måste göras, detta är något som kräver att bli angripet av oss båda för att kunna hanteras. Annars kommer min frustration och bitterhet tillsammans med hennes osäkerhet bara förstöra ännu mer för oss. Och dessutom är det inte längre bara för henne och för mig som vi kan förstöra om vi inte vattnar vårt förhållande och håller det sunt, vi har ju faktiskt en son, och så länge både min fru och jag tror att vi kan hitta till ett förhållande vi båda får ut det vi vill av så anser jag att vi är skyldiga honom att fortsätta försöka.

Får även be om ursäkt om mitt skrivande är lite väl otydligt och metaforiskt, men jag är lite emotionellt uppriven just nu, och dessutom delade vi på ett par glas rött för att kunna slappna av. Så tack för att ni läst mitt inlägg. Denna tråden kan mycket väl ha varit en avgörande faktor som i slutändan kommer att rädda vårt förhållande. Så tänk på det och sträck på er!

Även detta inlägg känner jag att jag måste ge cred. Det är väldigt rörande och motiverande att läsa om hur även andra försöker komma över hindren tillsammans, och nå ett gemensamt mål tillsammans. 

Det finns även en hel andra bra saker skrivna i tråden, men det funkar inte riktigt att sitta och citera alla. Hoppas ni har överseende med detta
 
:)
 

Åh, vad jag önskar att min partner hade den viljan och förmågan att ta tag i saker och ting. Analysera och reflektera. Och skönt att ni kunde nå nåt slags samförstånd. Härhemma är det tystnad som råder. Det är lönlöst ens att försöka prata om det, har blivit så infekterat. Jag har blivit den "jobbiga" parten som aldrig är nöjd.

Min taktik just nu är bara att försöka vara, tänka bort det sexuella och se oss som enbart vänner. När det praktiska löst sig lutar det nog mot ett avslut för oss två..