Vi som lever med en partner som aldrig tar initiativ till sex - Här stöttar och peppar vi varandra!

Jag kan tyvärr inte ge dig några bra svar då jag emellanåt känner precis som du. Kanske ska tillägga att vi har sex oftare än ni, men det är väldigt sällan det inte är jag som är initiativtagaren. Och det är inte bara sexet, det är är mycket annat också.

Så jag stöttar och peppar mer än gärna dig, om du gör detsamma för mig =) 

Har du pratat med din partner om hur du känner dig? Vad säger han/hon då?

Jag har vid olika tillfällen tagit upp det till diskussion ja, ibland mer subtilt, och ibland ganska konkret. Hon brukar då något förkortat säga att hon ska försöka bättra sig, att hon älskar mig (och jag tror henne), och att det handlar om att hon har dåligt självförtroende. Och jag tror henne när hon säger det med, men jag har verkligen försökt med allt för att boosta hennes självförtroende, i snart sex års tid har jag försökt få henne att slappna av och förstå att jag avgudar hennes kropp och vill verkligen allt med henne. Men i själva verket har läget nästan blivit sämre, vilket lämnar mig i en besvärlig sits. Jag älskar verkligen henne och vill absolut inte förlora henne, men samtidigt känns tanken på att leva ett liv utan det sex och den bekräftelse jag åtrår minst lika skrämmande. 

Du då? Hur har du gjort för att försöka förändra situationen? Jag antar att det inte fungerat, men jag skulle gärna vilja höra det ändå =)

Du får gärna skicka meddelande till mig om du inte vill skriva allt till allmän beskådan.

 

Nej, det är nog inte att bara gå TS när man har en familj men samtidigt gör du våld på din egen lycka. Det är på bekostnad av ditt välmående som du stannar. Som du säger, sex är inte bara fysiskt, det handlar om bekräftelse och närhet. Att känna sig åtrådd. 

 

Jodå Elin, vi är många. Finns gott om gamla trådar men få lyckohistorier.

Jag har inte haft sex sedan julas, är 27 år gammal och min sambo några år yngre. I övrigt inte mycket närhet, och pussar/kramar har det varit gott om tills för 2 månader sedan då även de försvann.

Man känner ju sig bara som ett skal. Ett fult skal. Jag gräver ner mig i jobbet just nu och försöker hantera det på det sättet, men det fungerar ju inget vidare egentligen. Försök att ta upp problemet bemöts med enorm ilska, så det har jag också slutat att försöka prata om.

Så kan det vara!

Detta stämmer in väldigt mycket på mig och min fru. Jag har flera gånger försökt få henne att förstå hur dåligt jag faktiskt mår av att inte ha sex med henne. Både psykiskt och fysiskt faktiskt. Att vi har ett ganska rörigt förflutet ihop med otrohet från hennes sida gör ju bara allt mycket värre. Hennes reaktion när jag försöker prata om det är oftast att bli sur, tycka att jag tjatar osv. Och det slutar alltid med att hon drar upp något helt annat som inte har med saken att göra. Alltid en ursäkt, liksom. Har försökt nu i 3 år att få igång vårt sexliv men det börjar kännas riktigt lönlöst. Den där känslan av att man själv snart ger upp är faktiskt lite skrämmande. Precis som TS säger blir det inte direkt lättare när det är barn med i bilden.

Mja, det känner jag också igen. Fegt tycker jag, att inte prata klart om det man tagit upp utan ska byta ämne hela tiden för att "skuldbelägga" den som vill prata.

Hade jag haft barn hade jag iaf haft en ursäkt att stanna, nu har jag det inte. Tycker verkligen synd om er som stannar för era barns skull! All heder till er.

Tyvärr känns det precis så. Fegt och att det är ett enkelt sätt att lägga över skulden på den andra parten. Men jag inser ju själv att jag kanske till större delen enbart stannar för barnens skull. Man vill ju finnas där för dom dygnet runt.

Ursäkta om mina inlägg ser lite knepiga ut. Jag har inte sådär jättestor erfarenhet av att skriva på forumet här.

Loud and clear! Ingen fara.