Vi som lever med en partner som aldrig tar initiativ till sex - Här stöttar och peppar vi varandra!

Att leva utan sex är att dö sakta. Jag och min fru har aldrig kunnat ha fullbordat samlag och det har gjort mig otroligt bitter vid vissa tidpunkter. Att skiljas har jag aldrig velat, även om många tycker att det vore enklast. Hon är den bästa kvinnan som finns även om det så klart finns dåliga och jobbiga dagar även utanför sängen.

Det största problemet är väl att när jag blir besviken så blir hon ledsen och börjar känna sig dålig för att hon inte kan tillfredsställa mig. Det gör att hon inte är alls sugen på att ens kramas och pussas eller något som kan kännas intimt. Det gör att jag är ännu mer besviken och arg att det aldrig blir något. Jag förstår situationen men då kommer vi till mina känslor...

Jag kan tycka att det är hennes problem med att det gör ont osv. Hon måste ta initiativet till att hitta lösningen. Jag har verkligen försökt under de åren vi har varit gifta, men det är otroligt svårt. Hon tycker att jag ska vara mer delaktig i lösningen. Jag frågar hur jag kan hjälpa, men hon har inga svar. Jag försöker mitt bästa, men det fungerar aldrig. Vi smeker varandra till orgasm och det är ju trevligt, men jag vill ju ha "riktigt samlag".

Under de senaste månaderna har vi lyckats komma längre än de första 8 åren. På något sätt har hon börjat slappna av och börjat vänja sig vid tanken att vi måste få till det väldigt snart innan jag inte klarar det längre. Det gör mig glad, men ibland känner jag ändå att det borde ha kommit mycket tidigare. Jag vill inte förstöra den positiva känslan som nu infunnit sig, så vi försöker och jobbar vidare.

Jag har ett otroligt sug efter sex och vill ha sex minst en gång om dagen. När det var riktig kris för ca ett år sedan så pratade vi igenom allt ordentligt och berättade för varandra vad vi behövde för att kunna fortsätta. Vi vill verkligen få det att fungera. Jag vet att hon verkligen vill få det att fungera och det älskar jag hos henne. När jag ser att hon, trots att jag inte alltid är den bästa mannen i världen, vill vara med mig och stöttar mig, blir jag rörd och vill ta hand om henne.

Här är några av de saker vi sa att vi behövde... Hon ville att jag tog initiativet och ledningen i familjen och inte alltid sa "för mig spelar det ingen roll", utan planerade saker och gjorde saker för oss och henne. Jag trodde väl att hon blev glad av att hon fick sin vilja varje gång, men även de gånger hon protesterar mot mina förslag så vill hon att jag insisterar och genomför sakerna på ett trevligt och vänligt sätt. Sådana saker var viktiga för henne. Hon ville även att jag tog initiativet till sex oftare. Jag ville att hon skulle tänka mer på sex och försöka fundera på vad hon vill och vad som gör henne upphetsad och att hon berättar det för mig så att jag vet. Det gör mig upphetsad att veta att jag tillfredsställer henne. Jag berättade även att jag har ett stort behov av sex och att jag önskade att hon var mer "villig". Jag använde väl inte det ordet, men ni förstår säkert vad jag menar. Jag har väl alltid varit dålig på att be om sex, men lovade att bli bättre på det.

Resultatet... Vi har det mycket bättre även om fullbordat samlag fortfarande inte har fungerat. Vi har dock gjort stora framsteg på den fronten, som jag skrev ovan. Jag ber om sex och hon ställer upp 80% av gångerna om hon inte har mens eller är supertrött. Det gör att jag uppskattar henne ännu mer. Jag känner att hon bryr sig om mitt välbefinnande mer än förut eftersom sex är så viktigt för att jag ska må bra. Hon är mycket gladare och när vi väl haft smeksex så gillar hon det.

Nästa steg är att få igång fullbordat och att även få till ett mer intressant sexliv. Det känns väl en aning mekaniskt vissa gånger. Med mer intressant menar jag kanske längre sessioner där det inte bara handlar om att få utlösning utan att njuta och verkligen "kittla" varandra under en längre tid. Då blir även orgasmen mycket skönare för båda. För att det ska fungera måste jag se till att inte sitta framför datorn eller TV:n och slösa bort hela kvällen. Det är lätt hänt och sen är hon för trött och även jag känner att det är lite stressat för att nästa dag inte ska vara totalt förstörd eftersom vi är trötta. Jag måste även sluta att jaga underhållning och roliga saker att göra under helgerna och bara sätta av tid för varandra. Vi har haft en halvdag i veckan då vi inte planerar något med någon annan och bara får prata positiva saker och inte ta upp problem eller saker som vi måste eller vill göra utan bara prata glada saker som inte för med sig massa måsten. Det har varit väldigt bra och avslappnande. Vi har ätit ute, gått på bio och mycket mer. Vi har inte haft sex varje gång, men de gånger det blivit av har det känts mycket mer lugnt och avslappnat och mysigt på alla sätt. Nu har vi väl halkat tillbaka till gamla rutiner igen, men jag vill försöka ändra på planerna igen så att vi får tillbaka vår "pardag".

Att prata om sex och problem är alltid en bra grej, men bär det kommer till kritan så är det så otroligt svårt. Det är ändå viktigt att försöka göra det innan det är för sent och man blir bitter och trött. Hjälp den andra att förstå vad du behöver för att fungera, men ännu viktigare är att se till att du verkligen förstår vad din partner vill ha och se till att ta hand om den biten först innan du börjar "kräva" saker. Jag tycker ändå att man kan kräva att få sex i ett förhållande. Det är, som någon skrev, en av de största skillnaderna mellan vänskap och ett intimt förhållande.

Jag hoppas att detta kan hjälpa någon därute.

Hej.

Lyfter denna tråden lite????

Vill bara säga först av allt att jag är ingen van forumskrivare, men jag känner att jag måste få skriva av mig lite....

Jag är sambo med en kvinna sedan drygt fyra år tillbaka. Vi har det bra på många sätt, vi har det ganska bra ekonomiskt, vi fördelar hushållssysslor på ett väl fungerande sätt osv. osv...

Jag har 2 pojkar på 9 och 11 år sedan tidigare. Hon har en pojke på 8 och så har vi en gemensam dotter på 3år.

Problemet med min sambo är att hon aldrig någonsin tar initiativ till sex eller närhet öht.

Vill jag ha nåt så får jag ta det. Detta gör ju såklart att jag känner mig väldigt oattraktiv och ledsen. Vi män vill ju också ha bekräftelse och att motparten tar initiativ ibland. Vi har pratat om det( på mitt initiativ såklart) om varför hon agerar på detta sättet, men får bara till svar att hon inte vet varför. Jag har frågat henne om det har hänt henne något, om det är jag som behöver göra något mer för att tända gnistan, om det kan vara P-pillerna som gör att hon blir avtrubbad?...Jag får bara svaret att hon vet inte! Jag har t.om under en 2 månaders period prövat att inte vara den som tar initiativet för att se om hon fattade vinken. Det resulterade i 2 månaders total brist på närhet och jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv! I samband med detta skulle vi åka iväg på en resa hela familjen, och jag tänkte att hennes lust kanske kommer tillbaka nu när hon kan lägga vardagen åt sidan och slappna av....men det gjorde ingen skillnad.

Vi har pratat om detta 2 gånger nu och efteråt blir det bra igen i ca 3-4 veckor sen är det tillbaka på ruta ett. Jag är av den uppfattningen att om man bara sätter sig ner o pratar om problemen så kan man lösa det mesta, men hon öppnar inte upp sig.

Jag har pratat med personer som står mig väldigt nära och dom säger alla samma sak.. Lämna henne! Och jag känner mig så jävla naiv, för jag vet ju att dom har rätt!

Jag har in i det sista gripit efter halmstrån men innerst inne vet jag vad jag behöver göra????

Det som också självklart är en stor sorg är att det drabbar barnen också, men jag går under om detta fortsätter.

Nu har vi inte sex sådär jätteofta typ varannan vecka när vi är barnlediga,och så ska det klaffa med att den lilla ska sova innan man kan rulla runt. Och alltid jag som tar initiativet annars blir det inget på ytterligare 2 veckor. Jag vet vad hon tycker om i sängen och hur hon vill bli tagen. i början på vårt förhållande gick hon alltid ner på mig, men aldrig nu. jag har alltid gillat att gå ner på tjejer men hon verkar helt oberörd(Hur man nu kan bli det?) har alltid varit noga med att sätta hennes njutning först.

Annars i vardagen är hon väldigt mån om att det praktiska ska funka vilket så klart är något bra....men jag känner att det är lite på bekostnad av det fysiska.

Hon är överlag väldigt dålig på att ge komplimanger och visa att hon tycker om mig. Men visst..hon kan sjunka ner i soffan bredvid mig då och då om kvällarna och bli omhållen.

sen är jag av den uppfattningen att om jag visar att jag bryr mig om henne med kramar och komplimanger, pussar osv. så förväntar jag mig något tillbaka! Tycker det är en av grundpelarna i en relation att man ger och tar.

 

Hej.

Lyfter denna tråden lite????

Vill bara säga först av allt att jag är ingen van forumskrivare, men jag känner att jag måste få skriva av mig lite....

Jag är sambo med en kvinna sedan drygt fyra år tillbaka. Vi har det bra på många sätt, vi har det ganska bra ekonomiskt, vi fördelar hushållssysslor på ett väl fungerande sätt osv. osv...

Jag har 2 pojkar på 9 och 11 år sedan tidigare. Hon har en pojke på 8 och så har vi en gemensam dotter på 3år.

Problemet med min sambo är att hon aldrig någonsin tar initiativ till sex eller närhet öht.

Vill jag ha nåt så får jag ta det. Detta gör ju såklart att jag känner mig väldigt oattraktiv och ledsen. Vi män vill ju också ha bekräftelse och att motparten tar initiativ ibland. Vi har pratat om det( på mitt initiativ såklart) om varför hon agerar på detta sättet, men får bara till svar att hon inte vet varför. Jag har frågat henne om det har hänt henne något, om det är jag som behöver göra något mer för att tända gnistan, om det kan vara P-pillerna som gör att hon blir avtrubbad?...Jag får bara svaret att hon vet inte! Jag har t.om under en 2 månaders period prövat att inte vara den som tar initiativet för att se om hon fattade vinken. Det resulterade i 2 månaders total brist på närhet och jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv! I samband med detta skulle vi åka iväg på en resa hela familjen, och jag tänkte att hennes lust kanske kommer tillbaka nu när hon kan lägga vardagen åt sidan och slappna av....men det gjorde ingen skillnad.

Vi har pratat om detta 2 gånger nu och efteråt blir det bra igen i ca 3-4 veckor sen är det tillbaka på ruta ett. Jag är av den uppfattningen att om man bara sätter sig ner o pratar om problemen så kan man lösa det mesta, men hon öppnar inte upp sig.

Jag har pratat med personer som står mig väldigt nära och dom säger alla samma sak.. Lämna henne! Och jag känner mig så jävla naiv, för jag vet ju att dom har rätt!

Jag har in i det sista gripit efter halmstrån men innerst inne vet jag vad jag behöver göra????

Det som också självklart är en stor sorg är att det drabbar barnen också, men jag går under om detta fortsätter.