Längtanefterlilladig skrev 2014-01-04 18:38:40 följande:
Jag måste prata av mig. Jag är på så sjukt dåligt humör. Jag vet inte varför egentligen. Jag är jätte rastlös & vill att tiden ska gå SNABBT men den går ju såååå långsamt. Skulle vilja fixa barnrummet men tapeterna är precis beställda & kommer ta ett tag. Sen tycker jag ändå det känns för tidigt med att fixa barnrummet, vad ska jag göra sen om jag fixar det nu? Min man är hemma med mig hela dagarna. Har en massa projekt jag skulle vilja göra. Men dels har vi absolut ingen ekonomi till det sen orkar jag ingenting. Får sammandragningar av minsta lilla & blir anfådd. Jag tror jag är arg för allt jag vill göra men inte kan. Sen är jag irriterad på min man. Han gör mycket hemma. Lagar mat, diskar, tar hand om djuren. Men annars tar han inga initiativ till något husligt. Det är alltid jag som påpekar att vi behöver städa/tvätta m.m. det kan vara jobbigt nog som icke gravid nu är det ännu värre. Han har haft en kompis boende här nu i tre dagar. Jag har suttit själv nästan hela tiden. Då tänker jag alldeles för mycket dåliga tankar. Om att barnet ska dö, skadas under förlossningen, att det ska dö av plötsligt spädbarnsdöd. ALLT skit tänker jag på & jag maler även tankar med min egen familj. Min oerhört egoistiska syster & hennes problem med mamma som nu även blivit mitt problem. Iallfall jag har flera gånger pikat min man att vi ska passa på att göra roliga, mysiga saker innan bebis kommer. Jag vill att han planerar & tar initiativ. Men icke. En enkel fika på stan hade piggat upp. Men det blir aldrig något. Nu påpekade jag det igen, får se om något händer. Jag kanske målar upp min man som jätte hemsk. Det är han absolut inte. Han är mycket omtänksam & mån om mig & bebisen att vi ska ha det bra. Låter inte mig lyfta tungt, han hämtar saker åt mig, fixar mat osv. Men jag får väl inse att jag är kvinna & har högre krav på hur mitt hem ska se ut än min man. FÖRLÅT för gnälligt inlägg
Här får man alltid prata av sig! :)
Låter som att du är inne i en tuff period på många vis. Det blir det lätt lite hjärnspöken som kommer fram när man känner sig så.
Det kan handla om att göra små saker för att bara aktivera sig, så man slipper tänka på allt jobbigt. Ta det bara försiktigt. Kroppen säger ifrån av en anledning - tänk på det.
Män är tyvärr inga tankeläsare, hur gärna vi än verkar vilja det ibland. Se till att försöka ha tålamod med honom och försök förklara än en gång hur du känner. Tala sakligt om hur du känner när han gör eller inte gör vissa saker. Troligtvis har han inte ens märkt att du tagit åt dig.
Ni älskar varandra och ska ha en liten familj ihop, och kommunikationen kommer att bli viktigare än någonsin när den lilla kommer.
