Philipsson skrev 2014-03-20 11:00:47 följande:
Alla områden har ju SIN verklighet och historia. T.ex. har det faktum att Sverige inte har varit i krig på 200 år, och inte i krig på det egna territoriet sedan 1600-talet, inneburit att nationalismen/patriotismen här inte har vuxit sig speciellt stor. Jämför med Norge bara...
Historien visar ju att när länder är i krig, så sluter den stora majoriteten upp bakom det inhemska, mot det främmande.
I slutet av 1980-talet kom Ny demokrati, med sin kritik av den höga invandringen, och det var i det sammanhanget som Sd och andra på den tiden oborstade anti-invandringspartier/-grupper skapades. De flesta gick under, men så inte Sd, som istället har förvandlats till ett regelrätt politiskt parti i den svenska Riksdagen.
Självklart är det så att invandringsfrågan som en politisk fråga aldrig har diskuterats i offentligheten stor roll för att partier som Ny demokrati och nu Sd har kunnat bli så stora. I folklagren finns olika uppfattningar om sakfrågorna som har med detta att göra, men hos etablissemanget har fullständigt konsensus rått.
Tabun och "locket på"-taktik, är definitivt en grogrund för protestpartier. Och det är väl så det ska vara i en fungerande demokrati.
Visst, mänskliga grupper sluter sig samman inför vad de betraktar som yttre hot och att Sverige inte har varit i krig på över 200 år har naturligtvis påverkat vår syn på oss själva och vårt land.
Något som ofta har förvånat mig i diskussionerna såväl här på FL som rikspolitiskt är hur sverigedemokrater förtvivlat söker efter vad de kallar svenskhet, ängsligt studerar hur andra länder förhåller sig till sig själva för att liksom lokalisera svenskheten i osvenskheten, samtidigt som de spottar på det som verkligen gör oss till en särpräglad nation och kallar det unikt svenskt självförakt.
Vad de varken kan eller vill förstå är att den som verkligen har självkänsla inte nödvändigtvis behöver pråla med en massa yttre attribut och till och med kan kosta på sig att skämta om sig själv.
Men i stället för att exempelvis förstå att ett folk som haft fred i mer än tvåhundra år inte präglas av att sluta sig samman inför yttre hot - utan hittar annat som förenar - försöker partiet måla upp invandringen som ett yttre hot mot en egenkonstruerad svensk kultur, med tennsoldater som viftar med flaggor och skränar om att alla måste vara stöpta i samma tennform medan de ägnar eoner av tid till att diskutera formen utan att förstå innehållet.
Som jag ser det är det unika med Sverige egentligen att vi har så små behov av att gå in på detaljer om vad som är det unika med Sverige - men i grova drag tror jag att det handlar om att vi inte har några behov av skränig och skrytsam nationalism, att vi förvisat religionen till att vara en privat angelägenhet och att det finns någon slags antydan till vemod som genomsyrar Sverige, förmodligen både klimat- och naturrelaterat.
SD kommer aldrig att vara ett hot mot svenskheten, de kommer aldrig att få något reellt inflytande över svenska tänkesätt - deras syn på Sverige är för främmande för oss svenskar för att vi ska kunna ta till oss den.
Invandringen skulle däremot på sikt kunna vara ett hot mot den bild av Sverige jag kan identifiera mig med, i och med att invandrare ofta är präglade av omständigheter där såväl konflikter som religion tillhör vardagen - men min utgångspunkt är att invandrare i betydligt större utsträckning måste anpassa sig till oss än vi till dem.
Och så är det ju. Särskilt som politikerna har börjat förstå att den unika svenska självbelåtenheten som inte brydde sig om att ställa krav på invandrare eftersom de inte var som vi - en självbelåtenhet som präglade invandringspolitiken under några årtionden - inte var så lyckad.
