Hej
Här tänkte jag att vi kunde samlas, alla vi som väntar barn och är "lite" äldre. Första barnet eller femte spelar ingen roll. Alla är välkomna, tycker inte heller det spelar roll hur långt gången man är. Vi stöttar varann fram till förlossningen :)
Hej; hoppar oxå med i denna tråden:) Har beräknad födsel 7maj, blir mitt tredje barn men min sambos första, dom andra 2 är 7 och 12år, trodde inte jag skulle ha fler barn men med kärleken kom bebisen:) Tänker dock nästan varje dag på vad jag egentligen har gett mej in i, dvs orkar jag en runda till med vakna nätter, ömma bröst osv osv.
Hej! Har 2 barn, 13 och 1år. Det tredje kommer den 4 Juli om allt går vägen... Har gjort moderkaksprov, då det fanns hög risk för trisomi 13, var blodprovet som drog ner mitt resultat på kub... Denna väntan på svar är hemsk! Jobbigt att man ska gå och oroa sig för saker när man är gravid med det är väl en del av föräldraskapet, det fortsätter ju även när barnen växer upp 
Välkomna alla nya!
Usch, visst är det en mardröm ibland?! Jag har bestämt att det här är sista försöket att få ett levande barn, för jag orkar inte kämpa längre. Lyckas vi inte nu är det helt enkelt inte meningen. Men jag hoppas och tror att det här kommer gå bra nu.
Jag blev sjuk i elak havandeskapsförgiftning med HELLP och den var odiagnosticerad. Jag var väldigt sjuk och fick blodtransfusioner och leversvikt bl a,. Kände väldigt mycket att ingen lyssnade på mig när jag berättade hur jag mådde utan sjukhuspersonalen nästan bara avfärdade mig som nojig förstagångsföderska. Jag ringde in för min dotter hade slutat röra sig i magen och jag fick knappt lov att komma in utan fick rådet att stanna hemma och dricka röd saft. När jag väl fick komma på UL så var det för sent och hon hade dött. Fruktansvärt hemsk upplevelse!
På prover och i min journal så ser det ut som om jag började bli sjuk i v 33. Jag ligger i ca 20% risk att få samma igen men det är inte säkert och om jag får det så brukar det bli efter den vecka man blev sjuk senast.
Eftersom min graviditet är en högriskgraviditet så kommer jag vara under hög uppsikt och jag kommer att gå på veockvisa urin/blodprov/blodtryckskontroller på specialistmödravården från v 28. Det känns bra.
Vad hände med din graviditet som avbröts i v 23? Vilken vecka är du i nu? Det är svårt för mig att fästa mig och bli glad över graviditeten för det känns som att man säkert blir besviken igen. Men jag tvingar mig själv, annars tror jag att jag kommer få anknytningssvårigheter om barnet väl kommer. Har du på liknande vis?
Kram
Tack!
Hej allihop!
Har smygläst trâden en tid, men med 2 Ma'n pâ raken sâ har jag svârt att ta steget in i trâdar. Vill ju inte förbittra trâden med misfalls oro 
Ser dock att detär flera med trâkiga erfarenheter av högst varierande grad, sâ jag tar modet till mig och hoppar in 
Jag är 39 âr med 2 pojkar sedan tidigare, 5 och 6 âr. Är i vecka 11 nu och har gjort ett tidigt VUl i v: 7 och dâ var allt OK. MA'na har satt sina spâr sâ jag litar ju inte fullt ut pâ att allt fortfarande är OK men jag är ändà ganska lugn denna gâng. Har KUB den 17 januari sâ inte sâ lângt kvar.
Bor i Spanien och ägnar mig förutom ât familjen ocksâ ât ett heltidsjobb och är ett "privat uppsamlingshem för hemlösa djur" sâ min dagar är fullsmäckade kan man säga.
Insanejane, Fy vad ledsamt 
Hoppas verkligen att det ska gå bra för dig nu. Bra att du får ordentliga kontroller. Det är helt fruktansvärt att du inte blev trodd av vården. En i min närhet var med om liknande. Skillnaden var att de hann få ut hennes bebis i tid, men det var på håret och efteråt diagnostiserades hon med hellp fast de hade avfärdat det från början. Våran lille dog troligtvis pga att jag har en balanserad translokation på två kromosomer som kan ge en allvarlig kromosomavvikelse hos barnet. Pga detta kommer vi att göra fostervattensprov även med det här barnet. Jag är glad över att vara gravid, men det blir inte på riktigt förrän vi har fått svar på fostervattensprovet. Om vi kommer så långt. Många gånger slutar den här kromosomavvikelsen med missfall. Jag tror att man måste tillåta sig själv att vara orolig när man känner så och passa på att vara glad när det bra dagar. Har du någon kurator- eller psykolog kontakt? Jag känner att jag klarar mig bra nu, men det går lättare när vi redan har ett barn hos oss. Kram!
Hej allihop!
Har smygläst trâden en tid, men med 2 Ma'n pâ raken sâ har jag svârt att ta steget in i trâdar. Vill ju inte förbittra trâden med misfalls oro Ser dock att detär flera med trâkiga erfarenheter av högst varierande grad, sâ jag tar modet till mig och hoppar in
Jag är 39 âr med 2 pojkar sedan tidigare, 5 och 6 âr. Är i vecka 11 nu och har gjort ett tidigt VUl i v: 7 och dâ var allt OK. MA'na har satt sina spâr sâ jag litar ju inte fullt ut pâ att allt fortfarande är OK men jag är ändà ganska lugn denna gâng. Har KUB den 17 januari sâ inte sâ lângt kvar.
Bor i Spanien och ägnar mig förutom ât familjen ocksâ ât ett heltidsjobb och är ett "privat uppsamlingshem för hemlösa djur" sâ min dagar är fullsmäckade kan man säga.
Välkommen hit Granada!
Hej! Har 2 barn, 13 och 1år. Det tredje kommer den 4 Juli om allt går vägen... Har gjort moderkaksprov, då det fanns hög risk för trisomi 13, var blodprovet som drog ner mitt resultat på kub... Denna väntan på svar är hemsk! Jobbigt att man ska gå och oroa sig för saker när man är gravid med det är väl en del av föräldraskapet, det fortsätter ju även när barnen växer upp
Det känns lite fel att klaga när jag vet att det är några som har haft det ordentligt jobbigt med illamående, men jag kan tänka mig att få lite mer. Jag mår bra när jag mår illa. Det är som en bekräftelse på att graviditeten fortskrider som den ska. Jag kan ta lite lagom illamående av er som har onödigt mycket 