Hej alla ni fina människor!
Att leva med känslorna kring barnlöshet är inte enkelt... usch! Vi har det tufft hemma just nu... Är på ÄL+ 2-3 nånting och känner ju ingenting så klart. Sambon är jätteledsen för att han tror att det aldrig kommer gå. Jag är väldigt låg jag med, känns så himla långt bort att det skulle gå. Idag sa han: "Känns som om vi sumpade chansen vi hade genom att tröstäta så du gick upp i vikt efter missfallet..."
Jag vet mycket väl att han inte menar att vara elak, men det sved! Som om jag inte har tillräckligt med press ändå. Det är JAG som är gammal, det är JAG som är tjock, det är JAG som fick en infektion, det är JAG som borde ha fattat att jag hade en infektion, det är JAG som måste blir gravid, det är JAG som måste gå igenom alla hormonbehandlingar om vi kör med IVF i höst, det är JAG som sen ska försöka att inte gå upp så mycket i vikt igen om vi lyckas...
Tänk vad sånt här tär på livet, att man inte helt och hållet kan vara lycklig. Jag vill inte låta det ta för mycket energi av varken mig eller sambon... men som det är så tär det enormt på oss. Usch!
Känner mig som en så dålig människa och världens sämsta kvinna...