20 årig "bonus" som bor hemma...

Ha ha, det går bra..... han gillar min mat. Men igår kom han ut från sitt rum (!) och frågade om han kunde hjälpa till med något, de du

Men jag lagar BARA mat till honom om jag ändå ska göra det till mig. Annars får sambon sköta det när han kommer hem från jobbet - även om det är väldigt sent.

Sambon har en vuxen dotter också som har flyttat ut. Hon är mer för sig kommen och klarar sig bättre än sonen, man måste ju tänka lite på den saken också. Dom är uppfostrade av samma föräldrar men extremt olika i sättet.
Föräldrarna har varit tillsammans i hela barnens liv, tills för 1 år sedan. Så barnen har fått samma uppfostran!

Fortfarande så hade hon ju INTE flyttat ut - verkar ju jättekonstigt att bara kasta ut henne i vardagsrummet helt plötsligt?!

Eftersom det är föräldrarna som betalar för boendet (inga barn gör väl det) så är de också dem som bestämmer.

jag pratar om barn i allmänhet, de äger ju inte sina rum, alltså är det inte deras rum.

Har man bytt från vv till att nu ha heltid ja då är det definitivt mannens fel som inte informerar TS om hur dom då ska lösa allt, sen kan man tycka att en 20-åring skulle planera för att flytta hemifrån till ett nytt boende men med den räkmacka hon blivit serverad så kan man inte klandra henne fast nog är det osjälvständigt alltid, vilket föräldrarna kan klandras för

Tycker det är helt vansinnigt över lag, en 20-åring som bor hemma fast hon jobbar och har ful lön, som inte behöver hjälpa till, men det behöver inte dom andra barnen heller, på det har man sen inte tillräckligt med rum för att räcka till alla barn.

Problemet med barn som inte hjälper till och brist på rum måste ju ha funnits där hela tiden, och har dom haft tjejen vv innan så måste problemen funnits där också även om det nu blir dubbelt upp med allt. Så hur har ni tänkt egentligen TS?

Det är det jag menar också - problemet måste ju ha funnits länge, det har inte kommit nu.

Det finns något djupt onaturligt i att vuxna barn bor med sina föräldrar. Egna eller bonus.
Det ligger i sakens natur att bli "sparkad ur" boet. Allt annat leder till konflikter.
Ur led är tiden, när våra unga vuxna tvingas fortsätta kampera med sina föräldrar.

Lite tuff kärlek från pappan tack!!!

Tänkt och tänkt, vi har inte rum så att alla barnen kan få eget rum och maken är Inte intreserad av att flytta . "Våra" tonåringar är inte våra gemensamma utan en är min sen tidigare och en är makens. Sen har vi tvillingar som är våra gemensamma. Rummen är desamma nu som förut men jag tycker att när man tagit studenten så börjar man leta sig eget boende. Dottern vill inte bo hos mamma då mammans nya tycker att då får hon dela rum samt betala hemma. Då flyttade hon istället hit på heltid. Rummet har hon alltid haft så det är inre skillnaden. Problemet är att hon inte letar eget boende utan istället bosätter sig här på heltid så våra andra barn får ju fortsätta dela rum. Jag personligen anser att vid 20 års ålder borde man kunna flytta . Men hon fyller 21 i sommar och sr inga planer på att flytta. Våra övriga barn hjälper till hemma men behöver påminnas. Jag menar fortfarande att det är skillnad av vad man förväntar sig av en vuxen person och av en 14åring. Därmed inte sagt att vi (jag) inte ställer krav. Jag vägrar däremot stå ensam i detta och vara den som ställer krav på dottern när maken inte står bakom Kraven. Detta problem kom ju inte som någon överraskning , hon har varit curlad av båda föräldrar sedan vi träffades och säkert långt innan det. Jag har under vår tid fått honom att sluta göra vissa saker som att skjutsa henne med bil till busshållsplatsen 50 meter bort etc men han saknar förmågan /viljan att ställa krav på sina barn. Problemet, MITT problem , är att jag trott att hon skulle flytta , jag har i flera år sagt min åsikt och maken har väl låtsats hålla med ....men när det väl gäller så gör han inget . Dottern i sig är ju inte problemet , problemet är ju maken och vad han gör / inte gör. Att bara kommentera" men PRATA med honom " är ganska meningslöst , vad tror ni jag har Gjort ??? Svårt att prata med någon som inte vill prata och inte heller lyssna bara ....

Som du skriver - maken är problemet.

Egentligen så får du sätta hårt mot hårt, han är inte 'intresserad' av att flytta säger du, nähä men det är ju inte bara hans väl och ve som ska räknas.

Men jag hade nog gjort ett försök och sagt att visst får flickan bo här men alla extra kostnader som tillfaller för att det nu blir heltid istället för vv får flickan(eller pappan') täcka upp för hon har egna pengar att bidra med.
Allt extra jobb med städning och tvätt får flickan hjälpa till med (annars, återigen, får pappan dra det lasset)

Om nu flickan ska fortsätta att bo hos er istället för att bli självständig så får din man se till att börja 'bli intresserad' av att flytta, det är inte rättvist att alla ska få ha egna sovrum utom just dom

Jag avundas dig inte din situation och jag förstår din frustration, men den ska placeras högt och ljudligt där den hör hemma - hos din man

sätt er ner du och din man och prata. det är viktigt att ni står på samma sida i det här. annars kommer ni få problem sinsemellan. Ställ krav på dottern. Är hon så pass gammal och arbetar ska hon självklart betala för sig och även hjälpa till hemma. Har ni andra tonåringar i huset? hur mycket hjälper dom till? Sätt er ner hela familjen, när din man och du kommit överens och förklara för barnen vilka regler det gäller från och med nu. Blir dottern sur, så be henne leta efter ett billligare boende då. Jag tror på öppna kort och ärlighet i längden. Att hålla inne besvikelsen du känner kommer inte leda någonstans positivt.