Jag undrar varför man kallar sig för bio/plast.

För mig är och förblir föräldrar de som har föräldraskapet på pappret, dvs de bilogiska förädrarna / adoptivföräldrar och även i vissa fall fosterföräldrar. Men i mina ögon kan aldrig en partner bli en förälder, en mycket nära vuxen, en mycket viktig vuxen person, absolut som även kan anta en känslomässig föräldraroll.

Men om jag tänker på förälder, så är det aldrig en ny partner jag tänker på.

Det samma gäller ju bonusbarnens mamma. Jag säger ju aldrig biomamma om henne. Utan hon är deras mamma. Punkt! Jag säger ju till dom att hälsa mamma... INTE hälsa din biomamma!! Eller det här är NN och NNs biomamma utan detta är deras mamma.

Det är ju endast i skrift desaa benämningar finns.. Ganska självklart att man förstår kan jag tycka!

Så självklart skall man tillrättavisa barn och säga att det de känner är fel? Jag skall säga till min bonus att nej du, du får inte se mig som en förälder hur gärna du en vill. För det är jag inte. Det du känner är fel eftersom du omöjligt kan ha de relationen till ngn annan än din mamma och pappa. Så menar du?

Det måste alltså finnas ett papper som legaliserar föräldraskapet? Det handlar alltså inte alls om hur personen är, engagerar sig eller hur mycket kärlek den personen ger barnen så länge inte ett papper "visar" att man inte har ett juridisk ansvar gentemot barnet och ser dig som en "förälder"? Skulle i så fall finnas en blankett som bonusföräldrar, eller mammas och pappas sambo, skulle få skriva på så man blir taget lite mer på allvar. Det finns så många föräldrar som inte tar hand om sina barn och inte ens bryr sig om dom. Ger dom inte kärlek osv. Vilken tur att dessa barn har "en mycket viktig person" i deras liv som förhoppningsvis kan fylla detta tomrum.

Nej, men vem är du att bestämma vad andra tänker på? Vem barnen tänker på? Varför är vissa vuxna så förmätna att de anser sig kunna sätta direktiv på hur barn får lov att känna?

Kanske för att jag ser föräldraskapet som en roll där man har juridiska skyldigheter och rättigheter. Missade du min sista mening
"anta en känslomässig föräldraroll"

Jag skrev att för mig är förälder en delvis juridisk roll (och ur lagstiftningen är det ganska klart vad som åligger en förälder/vårdnadshavare)
Jag upprepar, missade du min mening
"anta en känslomässig föräldraroll"

Nej. Men jag undrar fortfarande - om ett BARN anser att pappas eller mammas nya är en förälder - inte bara har en föräldraroll - är det då fel av det barnet att känna så? Men ber samtidigt om ursäkt då jag nog läste in lite mer i ditt inlägg än vad som står...

Nu har jag faktiskt aldrig mött ett barn/vuxen med separerade föräldrar som upplevt den andra som en förälder. Men däremot har jag träffat dom som sagt att han var som en pappa för mig (eller mamma för mig), men aldrig kallat den nya för förälder.