Vi finns, vi som ångrar barn

Eller hur! Att man inte vill ha barn, helt enkelt, räcker ju som orsak.
Jag känner ingen som har offrat karriären pga barnen. Däremot väldigt många mammor som har spännande jobb och vettiga partners som ser det givna i att ta sin del av ansvaret och inte sätta henne i en kvinnofälla.

Och hur vet du det om jag får fråga? Jag känner flera gamlingar som medvetet valt bort barn och är supernöjda. Barn är inte meningen med allas liv.

Jag tycker inte att 18 år är kort under några förhållanden. Ett fängelsestraff på 18 år skulle nog inte uppfattas som kort. 18 år är jävligt länge.

Men vad vet du om hon märker av det eller inte? Mina föräldrar ångrade sitt val att få mig och min bror, och de trodde att vi aldrig visste om det, eller kände av det. De gav oss närhet, de var aldrig elaka på något sätt, de gjorde nog sitt bästa för att inte visa det, ändå har jag hela min barndom gått omkring med en känsla i kroppen att jag på något sätt var oönskad, i vägen, ett nödvändigt ont. Jag försökte hålla mig undan i barndomen för att inte störa mina föräldrar, låtsades alltid vara nöjd för att jag bara ville vara till lags. Som femåring önskade jag själv att jag aldrig hade blivit född för att jag kände att jag bara var i vägen för mina föräldrar. Kände på något sätt på mig att närheten som jag fick aldrig var äkta och ärlig. Fick ett kasst självförtroende och drabbades av både psykisk ohälsa, självskadebeteende och ätstörningar från låg ålder. Jag tror att de flesta barn märker av det oavsett om man vill eller inte. I vuxen ålder har de erkänt att de aldrig skulle ha skaffat barn om de fått göra om valet, att livet inte blev som de tänkt sig när de fick barn, att de hade velat ha det på ett annat sätt osv. Det tog så hårt på mig och jag kommer aldrig att komma över det. Därför tycker jag att man ska vara 110 % säker på att man verkligen vill ha barn innan man skaffar ett, verkligen försöker förstå innebörden med att ha barn, förstå att man blir tvungen att offra saker, att man blir tvungen att sätta sina barn i första hand. Är man inte 110% säker på sitt val så tycker jag att man inte ska skaffa barn. Det kan förstöra ett barns barndom att känna sig oönskad och oälskad hela sin uppväxt.

Det tror vi inte alls. jag är helt övertygad om att vi "genomlyckliga urmödrarna" är helt slutkörda ibland, höjer rösten åt våra barn, hotar mm mm. Det är skitjobbigt att ta hand om barn ibland. Du får lägga hela ditt liv åt sidan för att ta hand om barn MEN det finns inte en chans i hela livet att jag skulle ens låta mitt barn få en chans att tro att han är oönskad. Det värsta som skulle kunna hända är att han inte känner sig älskad därför att barn som inte får kärlek saknar något som vuxna. Barn VET när de inte är älskade. 

Därför att jag kan lova dig att jag på intet vis visar det. Att jag överöser henne med pussar,kramar, närhet och ömhetsbetygelser. Därför att jag varje dag talar om hur underbar hon är. Därför att det bara märks, okej..
Jag gör precis som min egen ömma(nej, jag är inte ironisk) moder gjorde och hade hon inte talat om att hon önskat ett liv utan barn så hade jag inte till denna dag ens kunnat gissa det.

Jag förstår inte riktigt. Hur kan man ångra att man skaffade det? Känns mera som att man skaffar en sak, köper något och sedan ångrar.
Hur kan man ångra någon som kramar, pussar, skrattar och man ser sig själv i barnet? Känns som att man ångrar sig själv.
Visst kan man tycka att man kanske borde inte ha blivit mamma/pappa men ordet "ångra" är för stort tycker jag.

Även då var det oerhörda traumor som utspelade sig när mödrar var tvungna att lämna bort sina nyfödda barn, en livslång sorg i hjärtat. Många tvingades till det som ogifta och unga av sina föräldrar, andra pga fattigdom. Men kom inte och säg att det var lättare eller något sådant att ta de valen och tvången.

När jag berättade för min mamma att jag inte vill ha barn tyckte hon att jag har fattat ett smart beslut. Även om hon älskar mig och min bror skulle hon inte ha skaffat oss om hon tänkt efter, och är säker på att hennes liv skulle varit lika fullt i alla fall. Det sårar inte mig. Hon fick mig och har alltid älskat och tagit hand om mig, men hon förstår att det kunde varit annorlunda.