Vi finns, vi som ångrar barn

Ja, det är förstås bra att inte alla barnlösa människor har sorg utan att det ibland är självvalt.

Barnfritt är i min mening alltid självvalt, man är ju fri från något. Barnlös är man däremot om man saknar något, då det alltså inte är självvalt.

Fast 30 år är inte gammalt! Inte för en man. Han har 20 år på sig att glömma dig, träffa nån som vill ha barn och starta familj! Hoppas han hittar någon tjej som vill det.

Det vete fan faktiskt om han ska det...

Vad menar du, vem är du som tror att du ska ha åsikter om en vill främmande man vill ha barn?

Jag vill inte ha barn alla mina vänner som har barn tycker jag e dum i huvudet

Om jag skaffar barn skulle jag ångra det jag esker

Känner du så ska du naturligtvis inte skaffa barn.

Startar igång en gammal tråd!

Här är i alla fall en nybliven pappa. Just nu så saknar jag faktiskt gamla livet eller när man levde själv.

Man har sömnbrist, måste se till att hon får mat, blöjbyten, skrik och man vet aldrig när lugna stunder kommer. Sen är man orolig hela tiden och ovan. Vid varje lyft kan man tänka typ att jag inte får tappa henne, hålla nacken stabil. Ett misstag där vill man inte uppleva!

På detta ska man vara springpojke i hemmet och ta hand om tjejen/hemmet!

Sen börjar man tänka på pressen att bli en bra pappa, snart ska man dessutom jobba och dra in pengar till hemmet. Komma hem och ta hand om bebisen!

Det är mer än vad jag trodde! Jag är isolerad med så jag börjar bli deprimerad också!

Har en tonåring som jag fick när jag var 25. Han är väldigt lik sin äventyrlige pappa, balanserar på gränsen till vad som är acceptabelt. Både klottrat, druckit och använt droger. Som jag har slitit och sliter! Jag ångrar att jag inte valde pappan med omsorg, jag borde ha fattat men gjorde det inte.

Har även yngre barn med en annan man, lugnare och mer lik mig. Det föräldraskapet är en picknick i jämförelse. Faktiskt mycket lättare att glädjas och att älska dem. Hemskt men sant.

Hej!

Jag är reporter på Sveriges Radio och intresserad av att komma i kontakt med någon som vill prata om det här ämnet utifrån egen erfarenhet. Det går självklart bra att vara anonym, och går att byta ut både namn och om önskas även röst. 

Vid intresse eller frågor, maila mig på blenda.s.klingert@filt.com helt förutsättningslöst så kan jag berätta lite mer. 

 

Gör inte det.

Låter mest som någon som letar dåliga ursäkter för att livet inte blev som hon önskade. Du kan skylla på dina barn men med största sannolikhet är det din lathet som satt dig i din situation. 

Det finns även såväl män som kvinnor som aldrig ville ha barn från början och var tydliga med det - men som blivit påtvingade föräldraskap ändå.

Kan man då säga att man "ångrar" sig?

När det inte handlar om "oansvarigt slarv" utan om att en partner medvetet lurat, pressat, saboterat preventivmedel i smyg eller till och med använt hot och/eller psykisk misshandel för att få makt över personens livsval.

Det här kallas reproduktivt tvång (reproductive coercion) och är en form av övergrepp/relationsvåld som tydligen är vanligt förekommande som våld mot kvinnor då det är ett effektivt sätt att få makt och kontroll över dessas liv.

Det är åtminstone internationellt känt om än ett ganska nyligen definierat begrepp, men kunskapen i Sverige är dålig och följaktligen är tonen i debattforum därefter - oftast skuldbeläggande av den som blir utsatt oavsett hur det gick till.

Snarare - om det inte var en norm att ha sex och relationer från och med tonåren och att lita på preventivmedel och på ömsesidig tillit för att undvika barn, så skulle det inte bli så många oönskade graviditeter eller fall där ena parten lurar den andra.

För det heter ju bara "du skulle fattat att du ska leva i strikt celibat om du inte vill ha barn" efter att någon hamnat i situationen ofrivilligt föräldraskap.

Fram tills det händer anses det fullt normalt att ha relationer och lita på preventivmedel och på vad partnern säger - för så gör ju alla. Det är normalt att dejta och låta mer eller mindre seriösa förhållanden avlösa varandra, så länge du klarar dig kan du stolt säga att du minsann valt att vara frivilligt barnlös.

Ingen kommer väl och säger hörrudu, du har faktiskt bara haft tur än så länge - varför i helvete lever du inte i avhållsamhet om du vill vara barnfri!?

Men så fort det slår fel, preventivmedlet fallerar eller partnern till och med lurar eller pressar dig till föräldraskap mot din vilja - då haglar århundradens skuld- och skamsvador över dig och du skulle ha fattat från början hur det skulle gå.

Lite skevt kanske?

Särskilt som man får budskapet som osäker tonåring i det "moderna" samhället att kom igen - ut och ligg runt även med folk du inte nödvändigtvis känner, det är bara positivt och normalt, var noga med preventivmedlen bara och var tydlig med vad du vill och inte. 
Men sällan ett knyst om att du kan bli lurad och utsatt för vad som faktiskt är övergrepp när som helst trots att du försöker ta ansvar - då kan plötsligt hela din framtid och knappt påbörjade vuxenliv raseras och du själv kommer att få skulden för det.

 Här är resultatet!

sverigesradio.se/avsnitt/jag-angrar-att-jag-skaffade-barn

Tycker detta ämne är så viktigt! Det är ?norm? att skaffa barn, och jag tror många underskattar vidden av hur det FULLKOMLIGT förändrar ditt liv. Jag fattade att det skulle bli annorlunda och svårt, men inte såhär. Med facit i hand vet jag inte om jag hade gjort det.

Många säger att livet börjar när man skaffar barn. För mig känns det som om livet (as I know it) är över. Och jag kan inte förstå att majoriteten ändå skaffar barn och bara lever vidare, ?som ingenting?. Att folk inte pratar mer om hur annorlunda livet blir. 

Mitt barn är fantastiskt och oändligt älskat. Men jag sörjer förlusten av MITT LIV. Jag var en fri kvinna, hade ett liv, frihet, möjligheter. 
Nu kan jag inte göra NÅNTING av det jag gillade att göra, som gav livet mening. Jag är låst, fast, har ingen egen tid. Livet består bara av måsten och att göra saker för barnets skull, försöka ta sig igenom dagarna. Kan aldrig göra något som JAG vill, och har ingen frihet.

Det låter säkert väldigt provocerande, men jag känner att ?att skaffa barn? har typ inga fördelar? Visst, dom är söta, fina, underbara. Men väger det upp att mitt eget liv är över? Vet att det låter dramatisk, men känner ofta så. Och att det finns MYCKET fler saker på minussidan av vågskålen än på plussidan.

När man skaffar barn öppnar man en dörr till många fantastiska saker i livet. (Vi har alla bra och dåliga dagar, och barn växer igenom lättare och svårare faser). Men man stänger samtidigt dörren till SÅ mycket saker i livet... Och jag hoppas att folk, genom att vi vågar prata om det, kan vara mer medvetna om för- och nackdelar innan de tar beslutet. 

Och till alla som tycker det är helt sjukt att uttrycka ånger kring föräldraskap - hata inte, var bara glada att ni inte känner så själva! :) Tro mig, detta är inget någon VILL känna! Och det är (naturligtvis!) inget man vet innan man skaffar barn. Då hade man nog inte gjort det. 

Jag vill bara tacka för tråden 

Ångrar inga barn ... men kanske valet av deras mammor.

Jag har nog aldrig egentligen tänkt tanken att jag skulle kunna känna ånger inför mitt val att bli mamma. Däremot har jag på sistone känt att det var ett egoistiskt val av mig... Jag ville så gärna bli mamma att jag inte valde pappa med omsorg. Jag visste tidigt att mannen jag valde inte var mannen jag skulle leva med och det får mina barn lida för idag. Vi har det tufft, jäkligt tufft på många plan, jag och barnen. Ibland funderar jag på vad jag skulle gjort med all min tid och alla mina pengar om jag inte haft barnen men landar alltid i att det hade varit grymt tomt och trist. Och inte under en enda utredning, inte under ett enda möte på skolan, inte efter något samtal från polis eller upprörda föräldrar har jag ångrat något av mina barn! Usch för att göra det, fy vilken tuff känsla att ångra något man, i de flesta fall antar jag, älskar så! Tycker faktiskt synd om er!!!