• Anonym (TS ångrar)

    Vi finns, vi som ångrar barn

    Jag ser att det kommer upp trådar där barnfria berättar om hur de måste försvara sitt barnfria liv, vilket är så tråkigt att det ska behöva göras. Till er som tjatar om att ni "fattar inte varför man inte vill ha" och att "ingen ångrar sina barn" vill jag bara säga: ni behöver inte fatta och jo visst finns det många som ångrar sina barn (t.ex. jag själv och sen vet jag två kvinnor till). Ni vet bara inte om det för det är inget man berättar i allmänhet, allt för att hålla fasaden om att allt är bra, livet leker och är perfekt, ungefär som på facebook.
    Jag är en av de kvinnor som ångrar att de skaffade sina barn, deal with it, pga grupptrycket och samhällets hjärntvätt, och nu kan jag knappast lämna bort henne. Vi finns, vi har insett att detta faktiskt inte passade oss och tyvärr är våra oönskade barn offren för våra ogenomtänkta beslut/enträgna påtryckningar från omgivningen. Visst står vi för konsekvenserna och tar hand om barnen, men det är synd att inte ha fått leva sitt egna, riktiga liv från första början. Med detta alternativa liv menar jag inte t.ex. supa sig full varje helg eller konstant resa jorden runt, jag är nykterist och reser rätt sällan, men aspekter såsom ansvaret, övrig livsstil, meningsfullt arbete/projekt, egentid, personliga behov och personlig lämplighet som förälder. 

    Creds till alla som tänker igenom detta livsval noga och gör klart för sig själva vad de vill och inte vill ha och sedan handlar efter det istället för att i blindo bara göra vad resten av flocken säger och gör, det om något är ansvarsfullt, var säkra på det ni barnfria Hjärta . Ni som tjatar, hintar och dömer våra liv, håll tyst bara om ni inte kan stänga av vad ni tänker och tycker att ni känner. 
  • Svar på tråden Vi finns, vi som ångrar barn
  • Anonym (Ja)
    Anonym (osäker) skrev 2014-06-14 20:25:13 följande:
    Jag älskar oftast min kille, vi har varit tillsammans i snart 10 år. Men ibland gör jag inte det, häromdagen bråkade vi och så skrek jag att jag var glad att han skulle resa bort så jag slapp se honom. Just då älskade jag honom inte alls. Men sedan pratade vi lite mer om varför jag var besviken och så älskade jag honom igen. 

    Har aldrig haft det svårt att hålla ihop långa förhållanden, tror det handlar om att jag inte kräver den där konstanta eviga kärleken, utan känslorna kan gå upp och ner utan att det blir katastrof. Jag kan inte lova att jag kommer att känna ovillkorlig kärlek för mitt kommande barn exakt varenda sekund, det kommer säkert finnas tillfällen då jag ångrar det. Men förhoppningsvis är dessa tillfällen flyktiga och övergående, orsakade av trötthet eller oro eller någon sorg, och om jag är mogen nog att inse att det bara är tillfälliga känslor som inte behöver bejakas, så kan jag säkert undvika att barnet går omkring med en känsla av att vara oälskad. 
    Det är stor skillnad på kärlek till en person du mött som vuxen och som blir din partner och ditt eget barn. Stor skillnad. Det handlar om att man beskyddar sitt barn, det handlar om fortlevnad. Grunden till allt.
  • Anonym (osäker)
    Anonym (duärinteensam!) skrev 2014-06-14 20:33:56 följande:
    Vad fint med fler som kan tala om hur JAG känner. Det visste jag ju verkligen inte själv. Jag har inte saknat något från min mamma. Hon är helt klart bäst och jag respekterar och älskar henne än mer efter att ha fått veta att hon egentligen ville ha ett liv utan barn. Så knip igen.
    Det är väldigt många här i tråden som tror sig veta allt om hur olyckliga, egoistiska och bristande vi alla är (utom de självutplånande genomlyckliga urmödrarna, som de själva är, så klart). 
  • Utbrytarkonst
    Anonym (duärinteensam!) skrev 2014-06-14 19:38:51 följande:
    Har jag sagt något om att jag inte tycker om henne? Och hon vet inte om det, jag visar det inte på något sätt och hon får precis lika mycket närhet och uppskattning och jag fick som barn. När jag bodde under samma tak som mamma som önskade att hon inte hade fått mig. Vilket jag, som jag tidigare skrivit, inte märkte något av.
  • Anonym (duärinteensam!)
    Anonym (osäker) skrev 2014-06-14 20:36:38 följande:
    Det är väldigt många här i tråden som tror sig veta allt om hur olyckliga, egoistiska och bristande vi alla är (utom de självutplånande genomlyckliga urmödrarna, som de själva är, så klart). 
    Ignorance is bliss...
  • Anonym (tack)

    Jag tänker inte skaffa barn som jag inte skulle bli en bra förälder till bara för att inte riskera att ångra mig när det är för sent. Det vore inte snällt mot barnet. Om jag avstår barn drabbar det ingen annan än mig själv.

  • Jonasson
    Anonym (osäker) skrev 2014-06-14 19:33:38 följande:
    Kul att höra vilka fördomar man drar på sig bara för att jag sade vart jag bor någonstans! Kan nämna att du helt har missuppfattat situationen. Tråkigt att höra att den där översittarattityden fortfarande finns kvar så fort man inte är helt jävla överlycklig över sin graviditet och ser barn som ens huvudsakliga uppgift här i livet. Tyckte jag var ärlig med tankar som jag tror att många delar, och tror det är naivt att tro att allt som varit viktigt för en tidigare i livet plötsligt automatiskt kommer att sluta vara viktigt bara för att bebisen kommer och man får "perspektiv på saker och ting". Tycker inte det är egoistiskt att ta hand om sig själv och bygga sig ett liv man mår bra av, med eller utan barn.

    Tror den där självutplånande lyckliga modern är en riktig kvinnofälla. Tycker TS är jättemodig som startade tråden! Om det är något som inte är bra så är det olyckliga mödrar som inte ens vågar erkänna det, utan tar ut det över barnen istället.  
    Men du är ju inte självutplånad bara för att du inte kan sitta och häcka på fräcka trendiga restauranger titt som tätt eller inte kan åka på en vinresa. Tycker man att det är en alldeles för stor uppoffring under en kort period i livet så tycker i varje fall jag att man har taskigt perspektiv.
  • AstridH
    Jeaninne skrev 2014-06-14 20:35:04 följande:
    Jomen det där har jag hört från många kvinnor, som satsat på karriären i stället för familjen. Rätt som det är är karriären slut - och det behöver inte ens bero på något större misstag ifrån kvinnans egen sida. Utan just bara att hon blev sjuk, eller inte orkade lika mycket längre - och andra unga karriärsugna killar o tjejer gick om henne. Och då sitter hon är ensam, bitter och barnlös... för INGET. För chefen och arbetskamraterna lär ju inte finnas kvar för henne livet ut...

    Jag tycker att det är väldigt allvarligt att feministerna fortsätter att trumma ut det där budskapet till unga tjejer, att de måste göra karriär och uppnå någon viss position eller lönegrad innan de får skaffa barn. Vår fruktsamhet är ju färskvara, och det är det vi måste planera våra liv efter. (Observera nu att jag INTE har sagt, att det är positivt att skaffa barn redan i tonåren, utan en fast och stabil relation till barnets pappa, utan inkomst och utan bostad. Lagom är som alltid bäst.)
    Det är då aldrig någon feminist i min närhet som sagt att man måste göra karriär överhuvudtaget. Ej heller skaffa barn. Jag kanske hänger med ovanligt vettiga feminister jämfört med dig, men alla tycker att man ska fatta beslut utifrån hur man känner och vad man själv tror passar en/är bäst. Oavsett om det gäller barn, bil, djur, jobb osv.
  • Anonym (pojkmamma)

    Kanske en ihållande depression efter förlossningen? Sådant är också vanligt.
    Kärleken växer med tiden.
    Hoppas bara TS att ditt barn får aldrig veta att denne är ovälkommen.

    Jag förstår människor som inte vill ha barn. Självklart måste inte alla ha barn. Men att sedan säga att man ångrar sig tycker jag är fel. Beslut fattades och att skylla på grupptryck är inte okej heller.

    Adoptera barnet till någon som verkligen vill ha barn.

    Jag ville inte riktigt heller, det är mycket jobbigt stundvis men jag älskar mitt barn. Jag ser honom som en del av mig och undrar ibland vad jag gjorde utan honom. Fler vill jag inte ha men honom ångrar jag aldrig någonsin. Han är glädjen i våra liv, en som får en att må bra när andra vänder ryggen. Han behöver mig och jag honom. Han är mitt ansvar och min kärlek.

  • Olivine

    Varför verkar så många tro att man måste välja mellan karriär och barn?

  • Anonym (pojkmamma)
    Indianica skrev 2014-06-14 20:14:05 följande:
    Jag har inte läst varenda ord i tråden, men för mig rimmar det väldigt illa att man inte vill leva tillsammans med den man älskar, kärlek till någon är för mig absolut inte synonymt med att man lika gärna kan vara utan den personen, tvärtom brukar man bli förkrossad om man inet får vara med den man älskar. Men det är klart att om du nu inte kan förklara det närmare än så här så är det ju bara så.
Svar på tråden Vi finns, vi som ångrar barn