Anonym (TS ångrar)

Äldre 14 Jun 10:41

780 svar

Vi finns, vi som ångrar barn

Jag ser att det kommer upp trådar där barnfria berättar om hur de måste försvara sitt barnfria liv, vilket är så tråkigt att det ska behöva göras. Till er som tjatar om att ni "fattar inte varför man inte vill ha" och att "ingen ångrar sina barn" vill jag bara säga: ni behöver inte fatta och jo visst finns det många som ångrar sina barn (t.ex. jag själv och sen vet jag två kvinnor till). Ni vet bara inte om det för det är inget man berättar i allmänhet, allt för att hålla fasaden om att allt är bra, livet leker och är perfekt, ungefär som på facebook.

Jag är en av de kvinnor som ångrar att de skaffade sina barn, deal with it, pga grupptrycket och samhällets hjärntvätt, och nu kan jag knappast lämna bort henne. Vi finns, vi har insett att detta faktiskt inte passade oss och tyvärr är våra oönskade barn offren för våra ogenomtänkta beslut/enträgna påtryckningar från omgivningen. Visst står vi för konsekvenserna och tar hand om barnen, men det är synd att inte ha fått leva sitt egna, riktiga liv från första början. Med detta alternativa liv menar jag inte t.ex. supa sig full varje helg eller konstant resa jorden runt, jag är nykterist och reser rätt sällan, men aspekter såsom ansvaret, övrig livsstil, meningsfullt arbete/projekt, egentid, personliga behov och personlig lämplighet som förälder.

Creds till alla som tänker igenom detta livsval noga och gör klart för sig själva vad de vill och inte vill ha och sedan handlar efter det istället för att i blindo bara göra vad resten av flocken säger och gör, det om något är ansvarsfullt, var säkra på det ni barnfria

. Ni som tjatar, hintar och dömer våra liv, håll tyst bara om ni inte kan stänga av vad ni tänker och tycker att ni känner.

Sarakechi

Äldre 14 Jun 20:10

#161

Jag väntar med att skaffa barn tills det känns helt rätt, det är sjukt att man måste försvara sitt val. Vissa vill ha barn, andra inte..

Indianica

Äldre 14 Jun 20:14

#162

Anonym (duärinteensam!) skrev 2014-06-14 20:06:44 följande:

Hur är det med läsförståelsen? Jag har flera gånger skrivit att det är en stark fysisk känsla som inte riktigt kan förklaras med ord. Det verkar vara väldigt svårt att förklara för någon som inte känner så.
Mamma fattar liksom precis vad jag menar när jag säger "en känsla".

Jag har inte läst varenda ord i tråden, men för mig rimmar det väldigt illa att man inte vill leva tillsammans med den man älskar, kärlek till någon är för mig absolut inte synonymt med att man lika gärna kan vara utan den personen, tvärtom brukar man bli förkrossad om man inet får vara med den man älskar. Men det är klart att om du nu inte kan förklara det närmare än så här så är det ju bara så.

Anonym (osäker)

Äldre 14 Jun 20:25

#163

Indianica skrev 2014-06-14 20:14:05 följande:

Jag har inte läst varenda ord i tråden, men för mig rimmar det väldigt illa att man inte vill leva tillsammans med den man älskar, kärlek till någon är för mig absolut inte synonymt med att man lika gärna kan vara utan den personen, tvärtom brukar man bli förkrossad om man inet får vara med den man älskar. Men det är klart att om du nu inte kan förklara det närmare än så här så är det ju bara så.

Jag älskar oftast min kille, vi har varit tillsammans i snart 10 år. Men ibland gör jag inte det, häromdagen bråkade vi och så skrek jag att jag var glad att han skulle resa bort så jag slapp se honom. Just då älskade jag honom inte alls. Men sedan pratade vi lite mer om varför jag var besviken och så älskade jag honom igen.

Har aldrig haft det svårt att hålla ihop långa förhållanden, tror det handlar om att jag inte kräver den där konstanta eviga kärleken, utan känslorna kan gå upp och ner utan att det blir katastrof. Jag kan inte lova att jag kommer att känna ovillkorlig kärlek för mitt kommande barn exakt varenda sekund, det kommer säkert finnas tillfällen då jag ångrar det. Men förhoppningsvis är dessa tillfällen flyktiga och övergående, orsakade av trötthet eller oro eller någon sorg, och om jag är mogen nog att inse att det bara är tillfälliga känslor som inte behöver bejakas, så kan jag säkert undvika att barnet går omkring med en känsla av att vara oälskad.

Jeaninne

Äldre 14 Jun 20:28

#164

Anonym (duärinteensam!) skrev 2014-06-14 19:38:51 följande:

Har jag sagt något om att jag inte tycker om henne? Och hon vet inte om det, jag visar det inte på något sätt och hon får precis lika mycket närhet och uppskattning och jag fick som barn. När jag bodde under samma tak som mamma som önskade att hon inte hade fått mig. Vilket jag, som jag tidigare skrivit, inte märkte något av.

Fast där har du förklaringen, tror jag. Klart att du har saknat saker från DIN mor, och att detta har skapat brister hos dig som gör det svårare för dig att älska och ta hand om ditt barn. Jag kommer ihåg en film på ett experiment med apor. Det visade sig just, att aphonor som inte hade haft någon mammagestalt, utan bara fått ty sig till en mjuk konstgjord "mamma" med en nappflaska där spenarna skulle ha varit, inte visste vad de skulle ta sig till med sina egna ungar - när de själva blev mammor. Det var helt borta.

Vi människor kan ju lära oss det praktiska som att amma (eller ge flaska), byta blöjor, klä på och av, bada barnet och gå ut och gå med det i vagnen. Eftersom vi har större storhjärna än aporna. Men det känslomässiga kan man inte lära sig...

Anonym (maria78)

Äldre 14 Jun 20:28

#165

Problemet är att kvinnor inte kan vänta. Väntar man för länge blir det ju problem. Därför skaffar många... Jag satsade på karriären och har gjort det sista 10 åren....Men jag är utbytbar. Om jag inte levererar. Företaget ser ju mig som en resurs. En kollega blev sjuk och vid nästa omorganisation fick hon gå. Vem vill ha någon som är sjuk ja??

Detta har fått mig att tänka på familj.... Visst kan barnen vända en ryggen, men den relationen är ändå mer ärlig.... Jämfört med att kämpa för ett företags maximering.... Men detta känner jag först nu och jag är 36 år. NU kommer nästa problem: när jag väl kommit till insikt behövs en man, som vill ha barn och att kunna bli gravid och få friska barn....

I sin helhet tycker jag att problemet i samhället är tvärtom TS, de flesta väntar länge länge med barn..... Och sen får de inga. Jag har en väninna som gör sitt fjärde försök i Danmark..... Det är också jobbigt....

Anonym (duärinteensam!)

Äldre 14 Jun 20:31

#166

Indianica skrev 2014-06-14 20:14:05 följande:

Jag har inte läst varenda ord i tråden, men för mig rimmar det väldigt illa att man inte vill leva tillsammans med den man älskar, kärlek till någon är för mig absolut inte synonymt med att man lika gärna kan vara utan den personen, tvärtom brukar man bli förkrossad om man inet får vara med den man älskar. Men det är klart att om du nu inte kan förklara det närmare än så här så är det ju bara så.

Vilken tur då att det är mitt liv och inte ditt.

Anonym (maria78)

Äldre 14 Jun 20:33

#167

Anonym (K) skrev 2014-06-14 19:58:29 följande:

Jag önskar ofta att det inte var så jobbigt att ha barn och tog så mycket ork och energi. De sliter ut mig. Jag blev oplanerat gravid med ett 3:dje barn när min yngsta var 11 mån och min äldsta var 3 år. Jag mådde skit( fick depressioner) efter båda förlossningarna, jag var sjukt ångestfylld och mådde dåligt flera år efter mitt 3:dje barn fötts. Fick GAD och svårt hypokondrisk. Nu är det mycket bättre och min minsta tjej, som är 3,5år, är mitt hjärta! Jag skulle ALDRIG vilja vara utan henne, fast hon och de andra tillsammans är skitjobbiga ofta. Det är väl det som är det oerhörda med föräldraskap, att man älskar trots allt man får utstå!

Ur återhämtade du dig från deppen? Påverkade det förhållandet?

Här också depp sen många år och vi försöker bli gravida...

Anonym (Ja)

Äldre 14 Jun 20:33

#168

Jeaninne skrev 2014-06-14 20:28:11 följande:

Fast där har du förklaringen, tror jag. Klart att du har saknat saker från DIN mor, och att detta har skapat brister hos dig som gör det svårare för dig att älska och ta hand om ditt barn. Jag kommer ihåg en film på ett experiment med apor. Det visade sig just, att aphonor som inte hade haft någon mammagestalt, utan bara fått ty sig till en mjuk konstgjord "mamma" med en nappflaska där spenarna skulle ha varit, inte visste vad de skulle ta sig till med sina egna ungar - när de själva blev mammor. Det var helt borta.

Vi människor kan ju lära oss det praktiska som att amma (eller ge flaska), byta blöjor, klä på och av, bada barnet och gå ut och gå med det i vagnen. Eftersom vi har större storhjärna än aporna. Men det känslomässiga kan man inte lära sig...

Anonym (duärinteensam!)

Äldre 14 Jun 20:33

#169

Jeaninne skrev 2014-06-14 20:28:11 följande:

Fast där har du förklaringen, tror jag. Klart att du har saknat saker från DIN mor, och att detta har skapat brister hos dig som gör det svårare för dig att älska och ta hand om ditt barn. Jag kommer ihåg en film på ett experiment med apor. Det visade sig just, att aphonor som inte hade haft någon mammagestalt, utan bara fått ty sig till en mjuk konstgjord "mamma" med en nappflaska där spenarna skulle ha varit, inte visste vad de skulle ta sig till med sina egna ungar - när de själva blev mammor. Det var helt borta.

Vi människor kan ju lära oss det praktiska som att amma (eller ge flaska), byta blöjor, klä på och av, bada barnet och gå ut och gå med det i vagnen. Eftersom vi har större storhjärna än aporna. Men det känslomässiga kan man inte lära sig...

Vad fint med fler som kan tala om hur JAG känner. Det visste jag ju verkligen inte själv. Jag har inte saknat något från min mamma. Hon är helt klart bäst och jag respekterar och älskar henne än mer efter att ha fått veta att hon egentligen ville ha ett liv utan barn. Så knip igen.

Jeaninne

Äldre 14 Jun 20:35

#170

Anonym (maria78) skrev 2014-06-14 20:28:59 följande:

Problemet är att kvinnor inte kan vänta. Väntar man för länge blir det ju problem. Därför skaffar många... Jag satsade på karriären och har gjort det sista 10 åren....Men jag är utbytbar. Om jag inte levererar. Företaget ser ju mig som en resurs. En kollega blev sjuk och vid nästa omorganisation fick hon gå. Vem vill ha någon som är sjuk ja??

Detta har fått mig att tänka på familj.... Visst kan barnen vända en ryggen, men den relationen är ändå mer ärlig.... Jämfört med att kämpa för ett företags maximering.... Men detta känner jag först nu och jag är 36 år. NU kommer nästa problem: när jag väl kommit till insikt behövs en man, som vill ha barn och att kunna bli gravid och få friska barn....

I sin helhet tycker jag att problemet i samhället är tvärtom TS, de flesta väntar länge länge med barn..... Och sen får de inga. Jag har en väninna som gör sitt fjärde försök i Danmark..... Det är också jobbigt....

Jomen det där har jag hört från många kvinnor, som satsat på karriären i stället för familjen. Rätt som det är är karriären slut - och det behöver inte ens bero på något större misstag ifrån kvinnans egen sida. Utan just bara att hon blev sjuk, eller inte orkade lika mycket längre - och andra unga karriärsugna killar o tjejer gick om henne. Och då sitter hon är ensam, bitter och barnlös... för INGET. För chefen och arbetskamraterna lär ju inte finnas kvar för henne livet ut...

Jag tycker att det är väldigt allvarligt att feministerna fortsätter att trumma ut det där budskapet till unga tjejer, att de måste göra karriär och uppnå någon viss position eller lönegrad innan de får skaffa barn. Vår fruktsamhet är ju färskvara, och det är det vi måste planera våra liv efter. (Observera nu att jag INTE har sagt, att det är positivt att skaffa barn redan i tonåren, utan en fast och stabil relation till barnets pappa, utan inkomst och utan bostad. Lagom är som alltid bäst.)

Vi finns, vi som ångrar barn

INNEHÅLL