• Anonym (TS ångrar)

    Vi finns, vi som ångrar barn

    Jag ser att det kommer upp trådar där barnfria berättar om hur de måste försvara sitt barnfria liv, vilket är så tråkigt att det ska behöva göras. Till er som tjatar om att ni "fattar inte varför man inte vill ha" och att "ingen ångrar sina barn" vill jag bara säga: ni behöver inte fatta och jo visst finns det många som ångrar sina barn (t.ex. jag själv och sen vet jag två kvinnor till). Ni vet bara inte om det för det är inget man berättar i allmänhet, allt för att hålla fasaden om att allt är bra, livet leker och är perfekt, ungefär som på facebook.
    Jag är en av de kvinnor som ångrar att de skaffade sina barn, deal with it, pga grupptrycket och samhällets hjärntvätt, och nu kan jag knappast lämna bort henne. Vi finns, vi har insett att detta faktiskt inte passade oss och tyvärr är våra oönskade barn offren för våra ogenomtänkta beslut/enträgna påtryckningar från omgivningen. Visst står vi för konsekvenserna och tar hand om barnen, men det är synd att inte ha fått leva sitt egna, riktiga liv från första början. Med detta alternativa liv menar jag inte t.ex. supa sig full varje helg eller konstant resa jorden runt, jag är nykterist och reser rätt sällan, men aspekter såsom ansvaret, övrig livsstil, meningsfullt arbete/projekt, egentid, personliga behov och personlig lämplighet som förälder. 

    Creds till alla som tänker igenom detta livsval noga och gör klart för sig själva vad de vill och inte vill ha och sedan handlar efter det istället för att i blindo bara göra vad resten av flocken säger och gör, det om något är ansvarsfullt, var säkra på det ni barnfria Hjärta . Ni som tjatar, hintar och dömer våra liv, håll tyst bara om ni inte kan stänga av vad ni tänker och tycker att ni känner. 
  • Svar på tråden Vi finns, vi som ångrar barn
  • Anonym (pojkmamma)
    Anonym (tack) skrev 2014-06-14 20:42:05 följande:
    Jag tänker inte skaffa barn som jag inte skulle bli en bra förälder till bara för att inte riskera att ångra mig när det är för sent. Det vore inte snällt mot barnet. Om jag avstår barn drabbar det ingen annan än mig själv.
  • Anonym (osäker)
    Anonym (Ja) skrev 2014-06-14 20:35:36 följande:
    Det är stor skillnad på kärlek till en person du mött som vuxen och som blir din partner och ditt eget barn. Stor skillnad. Det handlar om att man beskyddar sitt barn, det handlar om fortlevnad. Grunden till allt.
    Så du menar att kärleken är biologisk? Eller typ genetisk? Eller kanske till och med ett uppdrag från gud? Eller är det lite samma sak?

    Visst, hormonet oxytocin (som frisätts när man bl.a. ammar, kramas, har sex eller tar MDMA) ger en kortvarig kärlekskänsla, men mig veterligen finns det ingen biologisk eller naturlig evig barnakärlek. I naturen förekommer det ofta att stressade djur mördar sina nyfödda, detta var också väldigt vanligt historiskt och i kulturer där abort inte är tillåtet. 

    Jag menar inte att det är naturligt att inte älska sitt barn. Men jag menar att det inte heller finns biologiskt grundad automatisk kärlek. Att tro det (och framför allt att förvänta sig att känna en sådan känsla) är verkligen ett fint recept för att få ångest - särskilt när man råkar vara trött och ledsen och inte känner att man räcker till. 
  • fluu
    Olivine skrev 2014-06-14 20:44:07 följande:
    Varför verkar så många tro att man måste välja mellan karriär och barn?
    AstridH skrev 2014-06-14 20:43:49 följande:
    Det är då aldrig någon feminist i min närhet som sagt att man måste göra karriär överhuvudtaget. Ej heller skaffa barn. Jag kanske hänger med ovanligt vettiga feminister jämfört med dig, men alla tycker att man ska fatta beslut utifrån hur man känner och vad man själv tror passar en/är bäst. Oavsett om det gäller barn, bil, djur, jobb osv.


    Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!
  • Fanny b
    Anonym (osäker) skrev 2014-06-14 20:44:59 följande:
    Så du menar att kärleken är biologisk? Eller typ genetisk? Eller kanske till och med ett uppdrag från gud? Eller är det lite samma sak?

    Visst, hormonet oxytocin (som frisätts när man bl.a. ammar, kramas, har sex eller tar MDMA) ger en kortvarig kärlekskänsla, men mig veterligen finns det ingen biologisk eller naturlig evig barnakärlek. I naturen förekommer det ofta att stressade djur mördar sina nyfödda, detta var också väldigt vanligt historiskt och i kulturer där abort inte är tillåtet. 

    Jag menar inte att det är naturligt att inte älska sitt barn. Men jag menar att det inte heller finns biologiskt grundad automatisk kärlek. Att tro det (och framför allt att förvänta sig att känna en sådan känsla) är verkligen ett fint recept för att få ångest - särskilt när man råkar vara trött och ledsen och inte känner att man räcker till. 
  • Jeaninne
    AstridH skrev 2014-06-14 20:43:49 följande:
    Det är då aldrig någon feminist i min närhet som sagt att man måste göra karriär överhuvudtaget. Ej heller skaffa barn. Jag kanske hänger med ovanligt vettiga feminister jämfört med dig, men alla tycker att man ska fatta beslut utifrån hur man känner och vad man själv tror passar en/är bäst. Oavsett om det gäller barn, bil, djur, jobb osv.
    Det där med att kvinnor ska välja karriär framför moderskap, eller i alla fall balansera dem så att barnen inte påverkar karriären och löneutvecklingen alltför mycket i negativ riktning, är ju en av feminismens hörnstenar. Det är ju därför de vill tvångsdela föräldrapenningen och vabdagarna, t.ex..
  • Anonym (pojkmamma)
    Olivine skrev 2014-06-14 20:44:07 följande:
    Varför verkar så många tro att man måste välja mellan karriär och barn?
    Håller med. Känner flera som har gjort karriär senare i livet, då barnen har blivit tonåringar.
  • AstridH
    Anonym (pojkmamma) skrev 2014-06-14 20:44:01 följande:
    Kanske en ihållande depression efter förlossningen? Sådant är också vanligt.
    Kärleken växer med tiden.
    Hoppas bara TS att ditt barn får aldrig veta att denne är ovälkommen.

    Jag förstår människor som inte vill ha barn. Självklart måste inte alla ha barn. Men att sedan säga att man ångrar sig tycker jag är fel. Beslut fattades och att skylla på grupptryck är inte okej heller.

    Adoptera barnet till någon som verkligen vill ha barn.

    Jag ville inte riktigt heller, det är mycket jobbigt stundvis men jag älskar mitt barn. Jag ser honom som en del av mig och undrar ibland vad jag gjorde utan honom. Fler vill jag inte ha men honom ångrar jag aldrig någonsin. Han är glädjen i våra liv, en som får en att må bra när andra vänder ryggen. Han behöver mig och jag honom. Han är mitt ansvar och min kärlek.
    Det är få människor här i tråden (om ens någon?) som skrivit att de inte älskar sina barn. Man kan älska ett barn och ändå ångra att man skaffade det. Det kanske låter som en omöjlig kombination, men jag lovar dig att det är fullt möjligt.
  • Anonym (K)
    Anonym (maria78) skrev 2014-06-14 20:33:11 följande:
    Ur återhämtade du dig från deppen? Påverkade det förhållandet? Här också depp sen många år och vi försöker bli gravida...

    Jag gick i psykoterapi privat. Psykiatrin ville helst att jag skulle medicinera, men jag vägrade. Dessutom har tiden gått, barnen är större och det blir lite lättare. Jag hade svårt för bebistiden, så hade jag två bebisar och en till liten samtidigt. Jag blev översvämmad av allt och höll på att tappa fotfästet ordentligt! Men inte så många runtom märkte, jag var väldigt kompetent utåt men hade kaos inombords. Jag och min man har och har haft det tufft, det sliter. Svårt att älska på samma sätt som förut, jag har nog förlorat mycket ork att ha en bra relation med honom.
  • Anonym (tack)
    Anonym (pojkmamma) skrev 2014-06-14 20:44:01 följande:
    Kanske en ihållande depression efter förlossningen? Sådant är också vanligt. Kärleken växer med tiden. Hoppas bara TS att ditt barn får aldrig veta att denne är ovälkommen. Jag förstår människor som inte vill ha barn. Självklart måste inte alla ha barn. Men att sedan säga att man ångrar sig tycker jag är fel. Beslut fattades och att skylla på grupptryck är inte okej heller. Adoptera barnet till någon som verkligen vill ha barn. Jag ville inte riktigt heller, det är mycket jobbigt stundvis men jag älskar mitt barn. Jag ser honom som en del av mig och undrar ibland vad jag gjorde utan honom. Fler vill jag inte ha men honom ångrar jag aldrig någonsin. Han är glädjen i våra liv, en som får en att må bra när andra vänder ryggen. Han behöver mig och jag honom. Han är mitt ansvar och min kärlek.

    Jag tycker att det är bra med sådana här trådar för det kan göra att valet att inte skaffa barn blir mindre skuldbelagt. Annars får man bara höra att barn är den enda vägen till lycka och att man är ansvarslös och egoistisk om man avstår.
  • Anonym (osäker)
    Jonasson skrev 2014-06-14 20:43:14 följande:
    Men du är ju inte självutplånad bara för att du inte kan sitta och häcka på fräcka trendiga restauranger titt som tätt eller inte kan åka på en vinresa. Tycker man att det är en alldeles för stor uppoffring under en kort period i livet så tycker i varje fall jag att man har taskigt perspektiv.
    OK, jag trodde i min naivitet att det här med barn inte är något man gör under "en kort period här i livet" utan ett rätt stort ansvar som kommer att påverka mitt liv i grunden. Men om ett barn bara är nåt man kan ta med en klackspark så visst...

    Plus att du fortfarande tjatar med dina fördomar om att vara trendig hit och dit, herre gud, jag har pengar och bor i stan, jobbar som ett jävla djur på sjukhuset dagar och nätter och tycker det är trevligt att få maten tillagad, ta ett glas vin och slippa disk. 
Svar på tråden Vi finns, vi som ångrar barn