Anonym (TS ångrar)

Äldre 14 Jun 10:41

780 svar

Vi finns, vi som ångrar barn

Jag ser att det kommer upp trådar där barnfria berättar om hur de måste försvara sitt barnfria liv, vilket är så tråkigt att det ska behöva göras. Till er som tjatar om att ni "fattar inte varför man inte vill ha" och att "ingen ångrar sina barn" vill jag bara säga: ni behöver inte fatta och jo visst finns det många som ångrar sina barn (t.ex. jag själv och sen vet jag två kvinnor till). Ni vet bara inte om det för det är inget man berättar i allmänhet, allt för att hålla fasaden om att allt är bra, livet leker och är perfekt, ungefär som på facebook.

Jag är en av de kvinnor som ångrar att de skaffade sina barn, deal with it, pga grupptrycket och samhällets hjärntvätt, och nu kan jag knappast lämna bort henne. Vi finns, vi har insett att detta faktiskt inte passade oss och tyvärr är våra oönskade barn offren för våra ogenomtänkta beslut/enträgna påtryckningar från omgivningen. Visst står vi för konsekvenserna och tar hand om barnen, men det är synd att inte ha fått leva sitt egna, riktiga liv från första början. Med detta alternativa liv menar jag inte t.ex. supa sig full varje helg eller konstant resa jorden runt, jag är nykterist och reser rätt sällan, men aspekter såsom ansvaret, övrig livsstil, meningsfullt arbete/projekt, egentid, personliga behov och personlig lämplighet som förälder.

Creds till alla som tänker igenom detta livsval noga och gör klart för sig själva vad de vill och inte vill ha och sedan handlar efter det istället för att i blindo bara göra vad resten av flocken säger och gör, det om något är ansvarsfullt, var säkra på det ni barnfria

. Ni som tjatar, hintar och dömer våra liv, håll tyst bara om ni inte kan stänga av vad ni tänker och tycker att ni känner.

Minxx

Äldre 15 Jun 21:37

#391

Att den här diskussionen har blivit "het" säger ju mycket om hur tabu det är att säga det som TS för fram. Och visst kan det tyckas konstigt att ångra sina barn. De ska ju vara det bästa med ens liv. Men som någon skrev handlar det ju om att man ångrar att man valde livet med barn, inte att man önskar livet ur sina barn. När jag var liten frågade jag en gång min pappa när hans liv var som bäst. Och han svarade sanningsenligt att det var i 25-årsåldern. Jag kommer ihåg att jag blev lite ställd. Pappa var lyckligare innan vi kom. Men nu kan jag förstå honom. Livet med barn är inte lätt. Och ja det finns de som ångrar sitt val. Alla passar inte som föräldrar men samhället lägger en enorm press på oss att skaffa barn, det anses vara det normala. För mig började tjatet när jag var 23-24.

Själv har jag inga starka moderskänslor, jag vet faktiskt inte om jag vill eller inte. Och jag tycker bara att det är sunt att de här perspektiven som ts presenterar kommer fram.
Att ta hand om barn är i de flesta fall jävligt tufft och vi tjänar mer på att de som skaffar barn gör det för att de verkligen vill än att de känner sig pressade och sen kommer på att de egentligen inte ville.

lykantrophona

Äldre 15 Jun 21:38

#392

Varg77 skrev 2014-06-15 21:01:40 följande:

Jag tycker det börjar låta som att en del i tråden som inte vill ha barn riktigt njuuuuuter av folk som säger sig ångra sina, vilket ju visar på något slags förutfattat hat.

Min son är det bästa som hänt mig, så är det bara.

Eftersom i trådar där någon tvekar över att behålla en oväntat graviditet, så säger alla "ingen ångrar ett barn!", så tycker jag att det är bra att vissa säger, jo, det kan man visst. Inte skadeglädje, absolut inte, utan snarare ett "vad var det jag sa".

Det är säkert en fruktansvärd situation att vara i, men just därför måste vi sluta pressa folk till att skaffa barn fastän de inte är säkra...

Varför måste ens liv vara instabilt eller det vara fel på en, för att man ska ångra ett val man gjort? Är det likadant med andra viktiga beslut? "Man ångrar inte sitt karriärbyte, såvida inte man har en massa problem i sitt liv"?

Varg77

Äldre 15 Jun 21:42

#393

Anonym (A) skrev 2014-06-15 21:20:08 följande:

Har någon i tråden sagt att de inte älskar sina barn? Jag har läst precis motsatt sak, att de älskar dem men ändå kan ångra att de valde att skaffa barn.

Jag har flera barn, hett efterlängtade och jag har aldrig ångrat att jag skaffade dem, men jag tillräckligt med empati och fantasi och är tillräckligt inkännande för att förstå att andra kan ha helt andra känslor och meningar med livet. Mina barn är inte heller hela meningen med livet, men de är en del av meningen med just mitt liv.

Tänk att det ska vara så svårt att tänka utan för sin egen trånga box.

Men jag tycker det är lite bullshit alltihop, att ångra ett barn som man påstår sig älska? Jag tror faktiskt inte riktigt man vet då vad älska är.
Om jag älskar min sambo liksom, då ångrar jag väl inte att jag träffade honom? Herregud..

Visst kan det vara jobbigt med barn, men man får väl tänka efter innan då.. Många i tråden skriver ju om trasiga liv/jobbiga liv, ja då är det inte konstigt kanske att barnen inte blir speciellt välkomna.

Anonym (duärinteensam!)

Äldre 15 Jun 21:45

#394

Varg77 skrev 2014-06-15 21:42:30 följande:

Men jag tycker det är lite bullshit alltihop, att ångra ett barn som man påstår sig älska? Jag tror faktiskt inte riktigt man vet då vad älska är.
Om jag älskar min sambo liksom, då ångrar jag väl inte att jag träffade honom? Herregud..

Visst kan det vara jobbigt med barn, men man får väl tänka efter innan då.. Många i tråden skriver ju om trasiga liv/jobbiga liv, ja då är det inte konstigt kanske att barnen inte blir speciellt välkomna.

Har du verkligen så svårt att förstå att det du känner inte nödvändigtvis stämmer överens med vad andra känner?

Jag älskar mitt barn, inte riktigt fullt ut som man "ska", men jag älskar henne. Jag önskar ändå att jag inte fått henne. Jag älskar också min man, fullt ut.

Anonym (Tankeställare)

Äldre 15 Jun 21:50

#395

Jag ångrar att jag skaffade barn.
Dock älskar jag mitt barn över allt annat, så jag vill inte göra mig av med barnet.
Tanken har dock slagit mig att lämna barnet hos pappan och sedan bara ge mig av. Jag har även funderat i banorna att ansöka om en fosterfamiljsplacering, men fan vad det tar emot. Jag älskar ju ungen! Jag vill inte riskera att lämna barnet hos någon som kanske inte är snäll mot barnet.
För hur mycket jag än ångrar min handling att skaffa barn, så älskar jag ju mitt barn. Jag vill inte mitt barn illa. Jag vill att mitt barn ska må bra, känna sig älskad. Växa upp som en harmonisk och trygg person.
Men om jag fick tag på en tidsmaskin och fick chansen att göra allt ogjort, så hade jag gjort det. Utan att tveka.

Octavia

Äldre 15 Jun 21:55

#396

Varg77 skrev 2014-06-15 21:42:30 följande:

Men jag tycker det är lite bullshit alltihop, att ångra ett barn som man påstår sig älska? Jag tror faktiskt inte riktigt man vet då vad älska är.
Om jag älskar min sambo liksom, då ångrar jag väl inte att jag träffade honom? Herregud..

Visst kan det vara jobbigt med barn, men man får väl tänka efter innan då.. Många i tråden skriver ju om trasiga liv/jobbiga liv, ja då är det inte konstigt kanske att barnen inte blir speciellt välkomna.

Skillnaden är väl att du inte behöver ta 100% ansvar för din man och att hela jobbet att sköta om honom och ordna hans liv ligger på dig. Med en partner brukar man också kunna resonera sig fram till att ordna sitt liv på ett sätt som passar en själv, vilket inte riktigt fungerar med ett barn. Det finns ju föräldrar som lever precis som de vill ändå och låter barnet ta smällen men det är väl kanske inte riktigt vad jag tycker är ett bra föräldraskap.

AnooYoo

Äldre 15 Jun 21:56

#397

Varg77 skrev 2014-06-15 21:42:30 följande:

Men jag tycker det är lite bullshit alltihop, att ångra ett barn som man påstår sig älska? Jag tror faktiskt inte riktigt man vet då vad älska är.

Om jag älskar min sambo liksom, då ångrar jag väl inte att jag träffade honom? Herregud..

Visst kan det vara jobbigt med barn, men man får väl tänka efter innan då.. Många i tråden skriver ju om trasiga liv/jobbiga liv, ja då är det inte konstigt kanske att barnen inte blir speciellt välkomna.

Det här kanske kommer som en chock, men kärlek är en känsla och därmed subjektiv. Alla upplever det inte likadant, inte ens på individnivå i olika situationer.

Varg77

Äldre 15 Jun 22:01

#398

Anonym (duärinteensam!) skrev 2014-06-15 21:45:17 följande:

Har du verkligen så svårt att förstå att det du känner inte nödvändigtvis stämmer överens med vad andra känner?

Jag älskar mitt barn, inte riktigt fullt ut som man "ska", men jag älskar henne. Jag önskar ändå att jag inte fått henne. Jag älskar också min man, fullt ut.

Som sagt tror jag då att det ligger nåt annat i bakgrunden iaf.

Många i tråden som ångrat sina barn har ju själva erkänt att deras föräldrar var likadana, klart sådant "smittar" av sig!

Eller ta alla föräldrar som är värdelösa som föräldrar och kanske kör med både psykisk och fysisk misshandel, och sen är de förvånade över att barnet är så "upproriskt". Har sett det så många gånger!
Ja det är väl inte konstigt att barnet också då blir svårälskat, när det inte fått lära sig hemma vad riktig kärlek är.
Men en del kan liksom inte göra den kopplingen, de tror bara att det är något medfött fel på ungen.. Jo säkert..

Ens barn kommer till världen som ett tomt ark, du väljer ju själv vad du gör av det.. Och får även konsekvenserna av det.

AnooYoo

Äldre 15 Jun 22:10

#399

Varg77 skrev 2014-06-15 22:01:11 följande:

Som sagt tror jag då att det ligger nåt annat i bakgrunden iaf.

Många i tråden som ångrat sina barn har ju själva erkänt att deras föräldrar var likadana, klart sådant "smittar" av sig!

Eller ta alla föräldrar som är värdelösa som föräldrar och kanske kör med både psykisk och fysisk misshandel, och sen är de förvånade över att barnet är så "upproriskt". Har sett det så många gånger!
Ja det är väl inte konstigt att barnet också då blir svårälskat, när det inte fått lära sig hemma vad riktig kärlek är.
Men en del kan liksom inte göra den kopplingen, de tror bara att det är något medfött fel på ungen.. Jo säkert..

Ens barn kommer till världen som ett tomt ark, du väljer ju själv vad du gör av det.. Och får även konsekvenserna av det.

Försök acceptera att det bara är du som känner dina känslor så som de känns för dig, och att andras subjektiva upplevelser av sina dito är lika verkliga för dem som dina är för dig.

Och skriv "mitt" barn istället för "ens" när det är vad du menar.

Varg77

Äldre 15 Jun 22:14

#400

Octavia skrev 2014-06-15 21:55:58 följande:

Skillnaden är väl att du inte behöver ta 100% ansvar för din man och att hela jobbet att sköta om honom och ordna hans liv ligger på dig. Med en partner brukar man också kunna resonera sig fram till att ordna sitt liv på ett sätt som passar en själv, vilket inte riktigt fungerar med ett barn. Det finns ju föräldrar som lever precis som de vill ändå och låter barnet ta smällen men det är väl kanske inte riktigt vad jag tycker är ett bra föräldraskap.

Det finns många kvinnor som "sköter" om sina män som små bebisar också.. :P
Det är ju bara kolla här på Familjeliv för att se hur mycket problem det finns i alla typer av relationer.
Och självklart blir det tvister med ett barn också, då man är olika individer.

Att man till 100% måste sköta om en bebis borde inte komma som en chock för någon.. därför är det ju bra om man har ett backuper när man behöver lite avlastning.. Har man inte alls tänkt på det innan så är det ju jäkligt synd.

Vi finns, vi som ångrar barn

INNEHÅLL