• Anonym (TS ångrar)

    Vi finns, vi som ångrar barn

    Jag ser att det kommer upp trådar där barnfria berättar om hur de måste försvara sitt barnfria liv, vilket är så tråkigt att det ska behöva göras. Till er som tjatar om att ni "fattar inte varför man inte vill ha" och att "ingen ångrar sina barn" vill jag bara säga: ni behöver inte fatta och jo visst finns det många som ångrar sina barn (t.ex. jag själv och sen vet jag två kvinnor till). Ni vet bara inte om det för det är inget man berättar i allmänhet, allt för att hålla fasaden om att allt är bra, livet leker och är perfekt, ungefär som på facebook.
    Jag är en av de kvinnor som ångrar att de skaffade sina barn, deal with it, pga grupptrycket och samhällets hjärntvätt, och nu kan jag knappast lämna bort henne. Vi finns, vi har insett att detta faktiskt inte passade oss och tyvärr är våra oönskade barn offren för våra ogenomtänkta beslut/enträgna påtryckningar från omgivningen. Visst står vi för konsekvenserna och tar hand om barnen, men det är synd att inte ha fått leva sitt egna, riktiga liv från första början. Med detta alternativa liv menar jag inte t.ex. supa sig full varje helg eller konstant resa jorden runt, jag är nykterist och reser rätt sällan, men aspekter såsom ansvaret, övrig livsstil, meningsfullt arbete/projekt, egentid, personliga behov och personlig lämplighet som förälder. 

    Creds till alla som tänker igenom detta livsval noga och gör klart för sig själva vad de vill och inte vill ha och sedan handlar efter det istället för att i blindo bara göra vad resten av flocken säger och gör, det om något är ansvarsfullt, var säkra på det ni barnfria Hjärta . Ni som tjatar, hintar och dömer våra liv, håll tyst bara om ni inte kan stänga av vad ni tänker och tycker att ni känner. 
  • Svar på tråden Vi finns, vi som ångrar barn
  • eslah
    micromat skrev 2014-06-15 11:35:32 följande:
    Blir fan mörkrädd när jag läser den här tråden.. Inte pga faktumet att folk faktiskt ångrar barn utan pga alla idioter som behandlar dom med avsky..

    Först säger ni till folk som velar mellan abort och inte att dom ska behålla barnet, mam kan ALDRIG ångra ett barn.

    Sen skäller ni på dom när dom inte orkar med, gör allt som en förälder ska göra i era ögon.

    Varför inte bara inse att alla inte vill ha barn, alla passar inte till att va förälder. Sluta då övertala/tvinga folk till något som dom inte vill vara..

    ALLA TYCKER INTE ATT BARN ÄR LIVET!!!

    Nu till TS, Jag tycker det är toppen att du lyfter frågan då jag tror att det är många som känner ånger över barn/barnen.. Det skulle inte va sån tabu att prata om sånt..

  • Anonym (K)
    Randig skrev 2014-06-15 14:19:16 följande:
    Precis vad jag skulle vilja säga också! Att få barn är både det bästa och det värsta jag gjort. Det är kännsloförstärkande med barn på alla plan:)

    Exakt så tycker jag!!
  • lykantrophona
    Anonym (undrande) skrev 2014-06-15 09:38:14 följande:
    Det känns som om du hänger upp en stor del av ditt resonemang kring orden "ytlig" och "ego" när det egentligen är självcentrering det handlar om. Lever du utan barn har du ständigt huvudrollen i ditt liv och du lever livet efter dina premisser och dina intressen efter att ha blivit vuxen. Den delen behöver man i olika utsträckning ge upp eller släppa på när man skaffar barn. Du väljer att behålla den och i andras resonemang så är det självcentrerat. På sätt och vis stämmer det, eller? 
    Visst är föräldrar mer självuppoffrande än många andra. Men är det så positivt? De är ju bara självuppoffrande för sina egna barn...En förlängning av dem själva. Jag vill hellre hjälpa andra arter eller hitta sätt att föra hela mänskligheten framåt. Jag håller alltså inte med om att barnlösa per automatik är självcentrerade (de kan ju leva för sin partner, sin släkt, sina vänner, kämpa mot orättvisor...) eller att föräldrar alltid är altruistiska. Föräldrarna formar ju sina barn efter sig själva, och det är väl ändå ett utslag av egoism att tro att ens egna gener är värda att föra vidare?
  • Anonym (fort,fort)
    Jeaninne skrev 2014-06-15 10:51:21 följande:
    Nä, där håller jag inte med. Det där är en modern, västerländsk syn, som Gud ske lov inte delas av de flesta familjer i verkligheten, inte ens här...

    Jag anser att man föds till två kontrakt - och JA det gör man trots att man inte bett om att födas. Det ena är med ens föräldrar och andra blodssläktingar, och innehåller just detta om hjälp mellan generationerna (och även mellan syskon, i alla fall så länge som syskonen inte har egna familjer som det kan gå ut över.) Och det andra är med hela samhället: man får barnomsorg, skolgång, utbildning, sjukvård och annat av samhället under de åren då man inte kan försörja sig själv. Sedan, när man börjar jobba, betalar man tillbaka genom skatten.

    Jag tycker att det är lika fult att inte ta hand om sina gamla föräldrar (eller i alla fall se till att de har det bra på ett vårdhem eller liknande, och ge dem av sitt sällskap). Som att dra utomlands för att tjäna skattefria pengar som 25-åring, när samhället har betalat för hela ens skolgång - och en dyr universitetsutbildning dessutom... Den skolgång och utbildning som gett en det välbetalda jobbet i USA eller Dubai...

    Jag hoppas att du den dag dina barn gör revolt, undviker att träffa dig eller värst av allt är med dig trots att dom helst skulle slippa, att du den dagen har ett stöd omkring dig.
    För det vi blir tvingade till gör vi kanske av plikt en kort tid, sen börjar vi undvika det så gott vi kan och kan vi inte det så börjar vi hata den som tvingar oss in i något vi inte vill vara med om.
    Så om jag var du skulle jag vara väldigt försiktig med att sätta kontrakt på mina egna barn.
    Själv föredrar jag att mina barn är med mig för att dom vill, inte för att dom är bundna av något slags obskyrt kontrakt dom inte ens fått vara med och säga sitt om.

    Det var inte helt ovanligt förr när man faktiskt inte kunde bli av med äldre anhöriga att dom dog av mystiska åkommor, typ förgiftning eller sk. olyckor.
    Det är sällan bra att tvinga sig på andra människor, inte ens sina närmaste eller kanske framföralt inte dom.
  • Anonym (Tvärtom)

    Jag är tvärtom. Var inte ett dugg intresserad av barn o va barnvakt o allt som de flesta flickor tyckte om. När någon fick bebis i släkten ville jag inte ens hålla i dom. Än mindre prata el leka med dom när de blev större. Men så blev jag gravid tidigt. Hade livskraft o visste inte hur jag skulle göra. Men trots att pappan inte ville vara med så vågade jag inte göra abort. Vecka för vecka så kände jag mig mer uppfylld av kärlek till den växande magen och när jag fick min dotter var det total kärlek som växte mer o mer o även fortfarande fast hon nu är 26 :) Så jag vill bara säga att man aldrig kan förutse hur man ska bli som mamma

  • Anonym (Tvärtom)

    Livskraft skulle vara livskris!

  • Anonym (Tvärtom)
    Anonym (fort,fort) skrev 2014-06-15 15:08:52 följande:
    Jag hoppas att du den dag dina barn gör revolt, undviker att träffa dig eller värst av allt är med dig trots att dom helst skulle slippa, att du den dagen har ett stöd omkring dig. För det vi blir tvingade till gör vi kanske av plikt en kort tid, sen börjar vi undvika det så gott vi kan och kan vi inte det så börjar vi hata den som tvingar oss in i något vi inte vill vara med om. Så om jag var du skulle jag vara väldigt försiktig med att sätta kontrakt på mina egna barn. Själv föredrar jag att mina barn är med mig för att dom vill, inte för att dom är bundna av något slags obskyrt kontrakt dom inte ens fått vara med och säga sitt om. Det var inte helt ovanligt förr när man faktiskt inte kunde bli av med äldre anhöriga att dom dog av mystiska åkommor, typ förgiftning eller sk. olyckor. Det är sällan bra att tvinga sig på andra människor, inte ens sina närmaste eller kanske framföralt inte dom.

  • Anonym (tack)
    Tecum skrev 2014-06-15 11:35:27 följande:
    Livet är fullt av bördor man inte bett om, det är bara att acceptera. Självklart har man ett ansvar för sina åldriga föräldrar, inte för att de satt dig till världen utan för att de tagit hand om dig medan du växte upp. Därmed inte sagt att man måste sluta jobbet och ta hand om dem i hemmet som förr. Men se till att samhället tar sitt ansvar för numera gör inte samhället det av sig självt, så långt har det gått. Undantaget är när föräldrarna svikit sina barn medvetet, varit elaka, missbrukat, struntat i sina barn och inte tagit ansvar. Sådana föräldrar har förverkat sin rätt till hjälp av vuxna barn!

    Naturligtvis bör man stötta sina närmaste om relationen är god och stödet är ömsesidigt, men när man som Jeaninne tycker att det är fel att flytta utomlands för att uppfylla sina drömmar, då går det för långt. Barn måste få vara individer och få leva sitt eget liv. Och att skaffa barn för att de ska ta hand om en på ålderns höst är fortfarande egoistiskt eftersom det handlar om att tillfredsställa sina egna behov.
  • tobbe01
    lykantrophona skrev 2014-06-15 14:55:42 följande:
    Visst är föräldrar mer självuppoffrande än många andra. Men är det så positivt? De är ju bara självuppoffrande för sina egna barn...En förlängning av dem själva. Jag vill hellre hjälpa andra arter eller hitta sätt att föra hela mänskligheten framåt. Jag håller alltså inte med om att barnlösa per automatik är självcentrerade (de kan ju leva för sin partner, sin släkt, sina vänner, kämpa mot orättvisor...) eller att föräldrar alltid är altruistiska. Föräldrarna formar ju sina barn efter sig själva, och det är väl ändå ett utslag av egoism att tro att ens egna gener är värda att föra vidare?
    Svåra frågor detta och det finns ett rätt svar/individ "typ"  Jag tycker inte det är konstigt att vissa väljer bort barn och det finns ju också de som inte kan få barn och finner sig så småningom väl tillrätta i det. I TS fall så är det värre(?) eftersom hon ångrar barnen och det måste vara tungt. Så meningslöst. 
  • Anonym (tack)
    Anonym (tack) skrev 2014-06-15 15:30:17 följande:
    Naturligtvis bör man stötta sina närmaste om relationen är god och stödet är ömsesidigt, men när man som Jeaninne tycker att det är fel att flytta utomlands för att uppfylla sina drömmar, då går det för långt. Barn måste få vara individer och få leva sitt eget liv. Och att skaffa barn för att de ska ta hand om en på ålderns höst är fortfarande egoistiskt eftersom det handlar om att tillfredsställa sina egna behov.

    Vad jag ville säga är att man inte bör hjälpa någon för att man är släkt, utan för att man tycker om varandra. Att säga "jag skaffade dig, nu får du ta hand om mig" är fel.
Svar på tråden Vi finns, vi som ångrar barn