Min styvson antastade min dotter.

Det handlar ju inte om att det ska accepteras att någon gör så. Men för det första kan man inte jämföra en vuxen mans handlingar med ett barns. För det andra så, om min chef hade klappat mig i rumpan hade jag sagt till honom eller hans chef. Jag hade inte krävt att han inte fick vara i närheten av mig eller någon annan kvinna nånsin igen. Jag hade inte sett honom som en sexualförbrytare som bara har börjat sin karriär och i nästa vecka förmodligen kommer att våldta någon. Det handlar inte om att acceptera ett dumt beteende utan göra det som behövs utan hysteri.

Så himla liten är inte en tolvåring. Dom vet vad dom sysslar med, och vad som är okej och inte.
Dottern sa till ts och ts har agerat. Du slipper förhoppningsvis din chef i ditt hem och du kan sova lugnt om nätterna. Det kan ts dotter också nu, tack vare ts snabba respons.

Så himla liten är inte en tolvåring. Dom vet vad dom sysslar med, och vad som är okej och inte.
Dottern sa till ts och ts har agerat. Du slipper förhoppningsvis din chef i ditt hem och du kan sova lugnt om nätterna. Det kan ts dotter också nu, tack vare ts snabba respons

Jag tror att det kanske är där vi krockar. För mig är en störning att man faktiskt uppfyller kriterierna för en störning och jag kan inte se vilken det skulle vara i nuläget. De fall jag kommit i kontakt med och de jag läst om, där har handlingarna varit så mycket grövre. Och gärningsmannen har kommit i puberteten. Det gör en stor skillnad tycker jag.

Jag var på en föreläsning av personal från ett behandlingshem för unga sexualförbrytare och de beskrev att ungefär hälften av de ungdomar som kommer till dem har en störning (pedofili). Och de hade begått så mycket grövre brott än denna pojken. Ändå var det vara hälften av dem som hade en störning.

Men jag är medveten om att man i vardagligt tal kanske menar något annat.

Sen tycker jag att pojkens problematik är lite intressant eftersom ts hela tiden får uppmaningar om att hennes barn måste skyddas från honom. Vi vet ju inget om det verkligen är så. Jo hans föräldrar tycker inte att man behöver skydda omvärlden från honom, skolan tycker det inte och soc tycker inte heller det.

Det handlar ju inte om att det ska accepteras att någon gör så. Men för det första kan man inte jämföra en vuxen mans handlingar med ett barns. För det andra så, om min chef hade klappat mig i rumpan hade jag sagt till honom eller hans chef. Jag hade inte krävt att han inte fick vara i närheten av mig eller någon annan kvinna nånsin igen. Jag hade inte sett honom som en sexualförbrytare som bara har börjat sin karriär och i nästa vecka förmodligen kommer att våldta någon. Det handlar inte om att acceptera ett dumt beteende utan göra det som behövs utan hysteri.

Så himla liten är inte en tolvåring. Dom vet vad dom sysslar med, och vad som är okej och inte.

Dottern sa till ts och ts har agerat. Du slipper förhoppningsvis din chef i ditt hem och du kan sova lugnt om nätterna. Det kan ts dotter också nu, tack vare ts snabba respons.

Bara för att lagen säger att man inte är skyldig för sina handlingar så innebär det inte att personer under 15 är total blåsta och inte har en enda aning om vad dom sysslar med. Föräldrarna är skyldiga att se efter sina barn, och ansvara för deras handlingar.

Sen kan man tycka vad man vill om barnets intellekt, med tanke på att dom redan på dagis börjar lära barnen "nej och sluta", och även att dessa ord innebär just exakt det de låter som.

Man kan mycket väl polisanmäla ett 12 årigt barn, men påföljden blir naturligtvis inte fängelse eller nåt sånt, utan att soc går in och omplacerar barnet om det anses nödvändigt.

Och i detta fallet så har soc inte tyckt att det är nödvändigt, hans syster behöver inte skyddas från honom. Då hade de ju omplacerat honom eller hur?