Hej.
jag har under en vecka inte kunnat sova eller äta för att ekonomin är på väg åt helvete. Ordagrant. Och på alla möjliga jävla sätt. Jag funderar till och med att ta livet av mig. Men vill inte det. Vill ogärna ha moraliserande utan råd, stöd och tips.
Typ ja. Det där med att hålla fasaden uppe har jag gjort hela mitt liv. Tragiskt ja. Men enda sättet för att kunna överleva. Det blev tidigt ett sätt att hantera mina problem.
Du målar upp allt nattsvart fast du egentligen inte alls vet hur det kommer gå vare sig med vänner,familj eller ekonomi! Ta en dag i taget,ett steg i taget. Det blir ytterst sällan så hemskt som man inbillar sig när man själv sitter på pottkanten. Börja prata med en ekonomisk rådgivare och sen fogden. Börja nånstans du inte börjat innan!
Har pratat med ekonomisk rådgivare och fogden. Därav dessa tankar. Det ser nattsvart ut. Bostadslös för att min sambo skulle kasta ut mig och arbetslös för att jag inte skulle ha pengar att ens ta mig till jobbet. Det är min framtidstro.
Om sambon verkligen kastar ut dig är han inget att ha!! Man gör inte så om man älskar nån. Punkt! Och det är väl klart du kommer ta dig till jobbet. Även vid utmätning får man ha skäligt med pengar kvar.
Nåja, kärleken övervinner nog inte alltid allt. Inte såna här grova överträdelser...
Men de gör ju löneutmätning isf, de går inte in o tar möbler etc direkt utan omsvep. Det är nog många som haft löneutmätning utan att fogden nånsin övervägt att hämta möbler o prylar.
Sen förstår jag inte, din totala skuld kan ju inte vara på 50-60.000:- om du betalar av 30.000:-/mån. Vad är den totala skulden?
Sen verkar du måla upp en onödigt svart bild av det hela. Det är verkligen inte så illa som du tror. Och om jag har en vän som klarat resa sig från sin skuld på över miljonen så ska väl du klara det också. Min vän är dessutom svårt sjuk och kan därför inte jobba heltid. Men du jobbar ju och har bra lön! Dessutom har du din hälsa, du anar inte hur mycket det gör. Jag tycker din situation ser väldigt mycket ljusare ut än för min vän, och ändå har hon börjat att ta sig ur det och vända det till något bättre.
Jag tror som sagt inte att det är pga skulden som du mår dåligt. Det måste vara nåt annat. Skuldkänslor etc. Därför är det viktigt att du pratar med nån! Och ang tabletterna du har fått så är du väl medveten om att det tar tid innan sådana verkar, så du kan knappast döma ut dem redan. Den infon måste ju läkaren ha gett dig??
Du kan ju inte gå och ha förutfattade meningar om allt när du inte vet. Fogden funkar inte som du beskriver och om du på allvar tror att dina vänner funkar så som du säger så kan man undra vad du har för vänner o varför du vill vara vän med dem. Du verkar ha för låga tankar om både din sambo och dina vänner.
Och varför skulle du inte kunna ta dig till jobbet? Om du skulle ha löneutmätning så räknar man även in att personen i fråga ska kunna ta sig till jobbet. Det kommer ingå i ditt existensminimum.
Du har barn. Du har inte rätt att gå och svartmåla allt och måla upp hemska bilder som inte existerar! Du måste tänka rationellt och arbeta mot ett mål för att ta dig ur detta. Du måste vända dina tankar till det positiva, för det är ditt ansvar mot dina barn.
Så ja, jag kämpar men är inte säker på att det räcker. Orken har tagit slut.
Självklart kämpar jag med den motivationen att jag ska finnas till för mitt barn.
Men känner mig så sjukt värdelös som människa just nu.
Om jag klarar mig ur detta, vilket är tveksamt, kommer jag att tacka livet varenda dag, minut och sekund.