Hej.
jag har under en vecka inte kunnat sova eller äta för att ekonomin är på väg åt helvete. Ordagrant. Och på alla möjliga jävla sätt. Jag funderar till och med att ta livet av mig. Men vill inte det. Vill ogärna ha moraliserande utan råd, stöd och tips.
Om du betalar 30 000 i månaden på en skuld som är 350 000, så borde den väl vara avbetald på ett drygt år? Varför har du sån panik?
Prata med din familj, både mannen och tonåringen, om hur stora skulderna är och hur mycket du måste betala. och att du inte kommer att ha råd med något extra eller onödigt under det närmaste året. Det är som det är nu, och du måste ju meddela läget.
Behöver du verkligen 18 000 till omkostnaderna varje månad? Kan du minska det med en tusenlapp eller mer, så tar du de pengarna också och betalar av med.
Kan du sälja något? Kolla i garaget, på vinden, i skåpen och lägg ut lite till försäljning eller ta och stå en dag på loppis.Det kan bli några tusenlappar det med.
Om tonåringen vill ha mer pengar att röra sig med under den här tiden, så kan han/hon skaffa sig ett extrajobb. Dela ut reklam t.ex.
Jag kan tyvärr inte betala mer än minimibelopp på något lån. Därför kommer vissa lån ta upp till 8 år att lösa ut... Och det känns tufft. Visst har jag satt mig själv i denna sits men straffet känns hårt. Men rättvist. Det är bara nattsvart nu i tankarna. Det känns som att livet är över. Kommer ju inte ens kunna köpa ett klädesplagg de kommande åren, fika med en vän, gå på bio. Kanske lyxproblem men det känns tufft...
Jag kan tyvärr inte betala mer än minimibelopp på något lån. Därför kommer vissa lån ta upp till 8 år att lösa ut... Och det känns tufft. Visst har jag satt mig själv i denna sits men straffet känns hårt. Men rättvist. Det är bara nattsvart nu i tankarna. Det känns som att livet är över. Kommer ju inte ens kunna köpa ett klädesplagg de kommande åren, fika med en vän, gå på bio. Kanske lyxproblem men det känns tufft...
Så är det säkert. Känns bara som att de bästa åren i livet försvinner till detta som man ställt till med. Känns lite som ett fängelsestraff. Jag tycker inte synd om mig själv egentligen utan mest synd om de människor som indirekt drabbas dvs. min familj. Jag kan leva utan det mesta och äter knappt något. Men de andra måste få leva. De kan inte behöva lida för mina dumheter. Jag lider mest för det. Vilka förutsättningar har jag gett mitt barn osv... Där kommer skuldkänslorna som äter upp en inifrån.
Samtidigt när man tänker att avbetalningar på 20 000 kr i månaden i två år ger 480 000 kr så känns det realistiskt MEN då är hälften räntekostnader...
Det som oroar mig allra mest, inte för att någon bryr sig men att jag är nu sjukskriven. Och mår dåligt av det för varje dag förlorar jag pengar som kunde gå till att betala skulder. Och jobbet tillåter mig inte vara sjukskriven för att ingen annan kan göra ens arbetsuppgifter... Så det är sjukt tufft även där.Kan tänka mig att skaffa extra jobb sen men det går inte nu när jag knappt orkar mitt ordinarie jobb...
Hur lite pengar kan man klara sig med?
För att ta reda på frågor angående budget prova med att använda Konsumentverkets budgetkalkyl
www.konsumentverket.se/budgetkalkylen
Information om hur mycket pengar du får enligt Kronofogdens (existensminimum) 2014
Ensamstående 4680
Sambo/Makar 7732
Barn: 0-6 år 2483
7-18 år 2858
källa: www.kronofogden.se/Existensminimum.html
Finns en hel del utgifter som kan reduceras (exempelvis, mat, kläder, transport, skönhetsartiklar mm)
Hoppas att länkarna samt informationen var till någon hjälp.
Det är ungefär så mycket som vi kommer att ha kvar...
Kan man klara sig med 3500 i matpengar på 3 pers?
Fan vad jag ska kämpa och hoppas jag orkar men kommer en till motgång så orkar jag inte mer.