Total jävla panik

Men nu är det så att du köpt saker för lånade pengar med hög ränta så du får helt enkelt ändra tänk och inse att du nu betalar för tidigare köp och njuta av dessa saker du köpt för dina lånade pengar. Förstår inte hur du inte kan ha ngt av värde, har du tagit dyra lån för att resa eller vad?

Visst har ni rätt. Konsekvens är rätt ordval. 

Har inget av värde att sälja tyvärr. Sonen måste ha sin dator för skolarbeten.
Lite pengar har gått till att resa men det mesta har gått till att klara tillvaron och räkningar. Alltså tagit nya lån för att klara gamla lån och vardagliga kostnader. Köpa kläder. Inga dyra märkeskläder då. 

Lever inget lyxliv på något sätt. Hamnade i en ond spiral där jag trodde att tillfälliga lån skulle lösa tillfällig ekonomisk kris och snabbt gick det sen för att täcka helt vanliga utgifter. 

Jag inser nu (jag vet att jag borde gjort det tidigare) att jag varit helt och hållet omdömeslös och bortkommen i detta. Förstår inte alls hur och om jag tänkt överhuvudtaget. För min del är dessa konsekvenser hanterbara. Men att andra får lida för det är det som gör att jag mår så fruktansvärt jäkla dåligt. Skuldkänslorna och skammen är brutal.

Frustrationen är som störst när jag inser att dessa räntor saboterar mina möjligheter att reparera detta.

Att känna skuld och skam hjälper inte ett dugg. Vet dina barn exakt hur det står till? Annars berätta sakligt så de förstår. Gäller även dina vänner. Vem skulle döma en som erkänner,vill lösa problemet och ber om förståelse? Så gör inte äkta vänner. Det var ju en grabb på Lyxfällan som kände som du,men han erkände för vännerna och fick ett väldigt stöd och en stor börda försvann för honom i.o.m det.

I mina kretsar skulle jag bli dömd. Det vet jag. Är man ung och dum så blir man nog förlåten. Är man närmare 40 är man nog närmare en komplett idiot och lite till.
Jag vet att jag skulle må sämre om jag skulle berätta. Därför måste jag bearbeta detta först med min samtalskontakt. Saken är den att jag även är deprimerad för en massa andra orsaker nu och det senaste året. Det är svårt att hantera allt detta samtidigt. 
Mitt barn lämnar jag utanför detta så länge det går. Så länge han har mat på bordet, tak över huvudet, rena och hela kläder samt lite pengar att röra sig med så får han vara lyckligt ovetandes. Kanske dumt resonerat men det valet gör jag nu. 

Men du TS, vad är det för vänner du har som skulle dissa dig för detta? Inga riktiga vänner säger jag! Klart man inte vill berätta för vem som helst, men det låter som att du befinner dig i en hemskt kall social miljö överhuvudtaget? Om du har någon riktig vän att berätta för skulle det nog kännas lite lättare, tror jag.

Jag har en kusin och moster som vet om situationen. Kusinen är nästan jämnårig så någon har jag att prata med så. De närmaste vännerna går igenom egna helveten just nu på sitt håll så jag väljer att inte belasta de och fokusera att söka hjälp från släkt och samtalskontakten. 

Oavsett så hinner jag tappa hoppet 105 gånger per dag. Det är de dykningarna jag tycker är så jobbiga och blir rädd att jag ska göra något förhastat.
Jag vill egentligen leva och kan för egen del göra det med små medel faktiskt.
Jag är en relativ enkel person så. Men energin är snart slut. 
På många sätt har jag nästan kämpat i 40 år. Mot olika saker men konstant kämpat mot olika demoner. Det tar på krafterna och gör en förblindad.

Det finns mycket som är gratis: gå en långpromenad, ut och jogga, om du har längdskidor och skridskor och vädret är bra så är det också gratis. Låna en trave bra böcker på biblioteket, ta ett skönt bad i badkaret, tänd stearinljus hemma och sätt på lite fin julmusik, gå i kyrkan på julafton eller midnattsmässa eller julottan, titta på alla bra filmer på TV i jul, spela brädspel, ta fram ett gammalt pussel och bygg det. 
Sätt fram allt julpynt du har så att ni har det fint hemma.
Om någon vill äta lunch, såg att du börjat med 5:2 dieten och att du fastar den dagen, men att du väldigt gärna går en lunchpromenad istället.
Du kan också säga att du ska ha ett shoppingfritt år. Att du tänkt testa och se om du klarar ett år utan shopping av annat än mat och riktigt nödvändiga förbrukningsvaror. Det är ju ingen lögn...
 

Tack för bra tips. Jag blir varm i hjärtat att ni kommer med tips och råd.

Julen har jag försökt fixa mysigt. Och det där med lunchen var ju en bra idé faktiskt. Dels så ska jag nog göra så i realiteten dvs 5:2 för att gå ner lite skadar inte. Har ju kommit igång i samband med detta då jag vare sig äter eller sover ordentligt.
Att inte shoppa något är inget problem för mig. Det är mer all förfrågningar om att följa med på fika, bio eller vad det må vara.
Mitt beteende går aldrig under några omständigheter att ursäkta.
Som jag nämnde så har jag lidit i 40 år pga olika skäl och har använt flykt som metod för att slippa hantera alla dessa känslor. Det har jag och min samtalskontakt börjat diskutera. Jag vet bara inte om orken räcker.
Så fort jag tänker ens en månad framåt så vill jag bryta ihop.

Skickar en värmande kram!