Hej.
jag har under en vecka inte kunnat sova eller äta för att ekonomin är på väg åt helvete. Ordagrant. Och på alla möjliga jävla sätt. Jag funderar till och med att ta livet av mig. Men vill inte det. Vill ogärna ha moraliserande utan råd, stöd och tips.
Tack. Det värmer.
Om jag klarar mig ur detta ska jag ge allt jag har för att hjälpa andra som hamnat i liknande sits.
Just nu vill jag bara sova typ dygnet runt. Det är den enda stunden jag "mår bra".
Men du har en sambo som inte har lika risig ekonomi eller? Kan inte han ta ett lån och lösa sina dyrare krediter och använda mellanskillnaden till lån till dig så du kan betala av snabbare?
Låter tufft, jag är själv deprimerad så jag vet att det är svårt att tänka alltför långt fram. Men jag har hjälp av min vårdcentral och har fått mediciner. Du har väl tagit hjälp? Mitt råd är: ta hjälp så fort som möjligt, allt reder ut sig, Lycka Till!
Hans ekonomi är lika illa. Ingen av oss kan, bör eller vill ta fler lån för att lösa denna situation.
Jag har tagit hjälp, både medicin och samtalskontakt men så fort jag tänker framåt vilket är oundvikligt ibland så får jag totalpanik och vill bara gråta.
Att man själv bär ansvar står jag för men att se de kommande minst 5 åren i en ekonomiskt extremt ansträngd situation tar kål på mig. Räntorna gör mig så arg så att jag inte vet var jag ska ta vägen. Stressen att någon oförutsedd utgift ska dyka upp eller att jag blir sämre i mitt tillstånd och inte kan jobba tar kål på mig.
Livet är en kamp och det mesta väljer man själv att styra. Så har det inte alltid varit för mig men denna gång är det egna idiotiska val som man får lida för. Ordentligt. Om man orkar.
Visst har ni rätt. Konsekvens är rätt ordval.
Har inget av värde att sälja tyvärr. Sonen måste ha sin dator för skolarbeten.
Lite pengar har gått till att resa men det mesta har gått till att klara tillvaron och räkningar. Alltså tagit nya lån för att klara gamla lån och vardagliga kostnader. Köpa kläder. Inga dyra märkeskläder då.
Lever inget lyxliv på något sätt. Hamnade i en ond spiral där jag trodde att tillfälliga lån skulle lösa tillfällig ekonomisk kris och snabbt gick det sen för att täcka helt vanliga utgifter.
Jag inser nu (jag vet att jag borde gjort det tidigare) att jag varit helt och hållet omdömeslös och bortkommen i detta. Förstår inte alls hur och om jag tänkt överhuvudtaget. För min del är dessa konsekvenser hanterbara. Men att andra får lida för det är det som gör att jag mår så fruktansvärt jäkla dåligt. Skuldkänslorna och skammen är brutal.
Sen förstår jag inte varför du måste göra massa saker som kostar pengar? Något som jag gärna gör när jag träffar vänner är att ta en promenad tillsammans, och det kostar ju inget. Det går dessutom att anpassa sig mångt och mycket efter den ekonomiska situationen.
Om min svårt sjuka vän med skulder över miljonen har påbörjat sin resa för att ta sig ur det så kan väl du också klara det som inte ens har hälften så mycket i skuld - dessutom är ni två. Ni kommer klara detta, bara ni är bestämda och fokuserade på målet.
Självklart skulle det sannolikt vara värre men det är svårt att tänka klart när man är i träsket och ångesten är så stark att man inte kan tänka klart. Jag har svår ångest varje sekund av min vakna tid. Har ångest för att öppna post och kontakta fordringsägare. Helt sönderstressad är jag.
Jag behöver inte göra saker som kostar. Jag behöver inte ens kläder några år framåt så jag klarar mig. Jag kan offra allt för att mitt barn ska få ha en dräglig tonårsperiod.
Jag vill aldrig mer köpa något på kredit. Aldrig. På något sätt även om detta är sjukt jobbigt så är det egentligen bra att det blev ett slut på detta. Vet annars inte hur länge till detta skulle pågå.
Det är nog mest frustrationen över räntorna som tar kål på mig.
Självklart skulle det sannolikt vara värre men det är svårt att tänka klart när man är i träsket och ångesten är så stark att man inte kan tänka klart. Jag har svår ångest varje sekund av min vakna tid. Har ångest för att öppna post och kontakta fordringsägare. Helt sönderstressad är jag.
Jag behöver inte göra saker som kostar. Jag behöver inte ens kläder några år framåt så jag klarar mig. Jag kan offra allt för att mitt barn ska få ha en dräglig tonårsperiod.
Jag vill aldrig mer köpa något på kredit. Aldrig. På något sätt även om detta är sjukt jobbigt så är det egentligen bra att det blev ett slut på detta. Vet annars inte hur länge till detta skulle pågå.
Det är nog mest frustrationen över räntorna som tar kål på mig.
Fast du säger att du köpt mat o liknande på kredit, hur går det till? Trodde mest man tig sådant när man t ex köper vitvaror, kläder på nätet osv
Fast du säger att du köpt mat o liknande på kredit, hur går det till? Trodde mest man tig sådant när man t ex köper vitvaror, kläder på nätet osv