Oktoberbebisar 2015

Äldre namn tänker jag på Nils, Gustav, Oscar, John, Bertil, Gunnar, Sigvard, Sven, Sten om du tänker typ 80 år bakåt.

Jag tror att både mitt och sambons tålamod är frestat just nu, främst när barnen inte lyssnar när man säger till dem upprepade gånger. Min sambo är ju inte känd för att gå upp i god tid och försover sig lätt, så då blir han ju mer stressad plus att barnen inte förstår det här med att skynda sig. Sambon undrade om 2-åringen var hörselskadad i morse när hon stod fast vid sitt beslut, men hon är ju bara sjukt envis och svår att övertala. Han har ju delvis fått henne dithän, då han låtit henne få bestämma så mycket själv. Hon är pappas flicka, så mamma duger bara när pappa inte är hemma eller hon har sina få specialerbjudanden att mamma får sjunga, ta på pyjamasen eller borsta tänderna. Att få en godnattkram är en ynnest på hennes villkor. Med min dotter körde vi hårt på varannan kväll med läggning just för att få ur henne mammabundenheten, men nu blir det att vi tar var sitt barn nu när jag är piggare på kvällarna. Vi får se hur vi löser det när bebisen kommer, men det får väl bli mer flexibelt. 

Nej, jag snittas i vecka 37. Mitt tredje barn ville ut i 37, 1,5vecka innan det planerade snittet, så det blev akutsnitt. Efter det har läkarna inte velat chansa utan planerat snitten till vecka 37. De två äldsta är födda i v 39. (Snitt med alla)

Mitt tålamod är som vanligt. Jag har ganska nära till irritation även i vanliga fall och kan snäsa till (något jag jobbat på och förbättrat genom åren, men det är inte helt borta), men det går i regel över lika fort som det kommer. Jag blir sällan arg, "bara" irriterad. Samtidigt som jag är väldigt lugn, har ett stort tålamod och sällan låter mig provoceras. Det kan verka vara en omöjlig kombination, men den mänskliga naturen är inte logisk...

Varje dag man går över känns ju lika lång som en hel månad. Fy va trött jag är på detta nu. Och då är jag fortfarande bara i vecka 41... BM har dock börjat göra hinnsvepning nu. Någon som har erfarenhet av det?

Jag känner så också, att sålänge jag går och känner mig småstressad och irriterad kommer bebbin aldrig vilja komma ut. Är också nervös över att förlossningen blir jobbig pga att man mår såhär :( jag är en väldigt lugn person och brukar klara av förlossningen galant, utan smärtlindring och så men nu känns det svårt att komma ner i varv..Är ju bara på kvällar och nätter man kommer ner i varv, men förhoppningsvis kanske det räcker ;)

Åtta dagar över tiden nu... Huset är städat (dagligen typ), frysen överfull, jag sjukt uttråkad och blir bara tröttare och grinigare för varje dag. Känner mer och mer att jag vare sig vill föda eller få barn. Vill bara dra nåt gammalt över mig :-P känns som det aldrig kommer komma någon bebis!!! jag har varit så sjukt peppad känner nu att jag skiter i allt. Trodde aldrig jag skulle behöva gå till vecka 42... Ska träffa barnmorskan idag så får se om hon kan hinnsvepa iaf

Tänk såhär, inom en vecka har du garanterat din bebis här! :)
Har själv bara gått hemma i en vecka imorgon (som är min bf-dag) men börjar ändå kännas segt redan...... Så kan ju ändå föreställa mig hur du känner! <3

Aha vad skönt då behöver du förhoppningsvis inte oroa dig för att det drar igång innan. Jag tycker det känns tight med bara en vecka innan eftersom första kom 20 dgr innan. Samtidigt förstår jag att det är bra om hon får vara kvar så länge som möjligt i magen. Du som gjort många snitt, vet du hur de gör om man är sjuk när man ska snittas? Vaknade med halsont och feber imorse

Någon annan som vet hur de gör med planerade snitt om mamman är sjuk? Har feber, ont i halsen och snuva nu och ska snittas på tisdag. Men visst borde det värsta hinna gå över om jag vilar nu flera dagar? Sån himla dålig tajming bara :( Ringer nog min bm sen för att fråga så kanske jag blir lugnare.

Sover kasst också, fler som gör det? Det var allt från denna klagomamman ;)

Första kom 10 dgr innan menade jag.

Bah har ju flera ljusår kvar till BF. Är verkligen toppen att vara sjukskriven och inte få göra ett skit. Får ju bara ångest över allt jag skulle kunna göra, men inte får och dagarna sniglar sig fram.