Oktoberbebisar 2015

Bf+6 tror den har det mycket mysigt därinne

Som jag skrev ovan så tror jag att det beror dels på vilken sjukdom mamman har, och dels på hur ansvarig läkare bedömer det hela. Jag var sjuk med nummer två, snuvig och hosta, och det var aldrig något problem. Kanske är det annorlunda om man har feber?

Jag har sovit dåligt i flera månader... Under sommaren kände jag av nervpåverkan (pga svullnad av värmen), så det kröp i hela kroppen när jag låg ned, hur trött jag än var. Det har gått över lite sedan hösten kom, men istället har jag svårt att hitta en bekväm sovställning. Jag har ont i fogarna i ryggen, svårt att vända mig, kan inte ligga på rygg då ligamenten drar fruktansvärt och på sidan börjar det göra ont i höften efter några timmar...

Ja, dagarna är ganska långa, även om jag är så slö att jag vilar och sover bort större delen av dagarna. Den del jag är uppe blir det mest att jag sitter vid datorn och läser diskussioner eller ligger i sängen och spelar på mobilen, men visst önskar jag att jag orkade göra en massa annat som bara blir liggande. Jag får ju visserligen göra saker, men orken är fullkomligt bortblåst och har varit så i en vecka typ. Så tiden just nu känns ganska meningslös. Jag hoppas det blir bättre när bebisen kommer så jag inte fortsätter i den här håglösa bubblan. Imorgon ska jag i alla fall till bm om bebisen ligger kvar.

Idag har jag en dag med en mängd sammandragningar igen så magen är stenhård titt som tätt, men de gör ju inte direkt ont. Jag har även lite tryck neråt.

Barnen är hemma p g a feber med sambon, men den äldsta vill mest hitta på massa bus och klippa sönder papper och strö ut över hela lägenheten, vilket jag hoppas hon inser att hon fått nej till. Sambon har fastnat i mobilen sedan han gick upp vid elva ...

Har 15 dagar kvar till bf vilket känns dom en evighet just nu. Dagarna går bra men kvällarna och nätterna är hemska. Kan inte sova pga alla förvärkar.
Med dottern gick jag över 15 dagar innan jag vart igångsatt så jag har siktat på att gå lika länge igen.
Har dessutom varit sjukskriven sedan v20 så är fruktansvärt trött på att gå hemma helst när man varken kan eller orkar göra någonting alls.
Gnäller och känner mig fruktansvärt missnöjd över princip allt just nu. Igår fick jag för mig att vi var tvungen att skaffa en ny säng precis nu och sambon fick en utskällning för att han inte hade kommit på det tidigare eftersom att det är för tajt med leverans nu innan.

Vad skönt det är att höra att det inte bara är Jag som är less och gnäller på allt. Min syrra sa till mig häromdagen att jag skulle klämma ut ungen så vi kan umgås igen, hon tycker jag är helt odräglig nu:)

Här har jag inga som helst känningar. Någon sammandragning då och då. BF på söndag.

Ska till bm nu och hoppas på att hon vill göra en hinnsvepning.

Mitt sf-mått är fortsatt för litet (32 i v 38+) så blir ett till tul. Tycker det känns lite onödigt men min bm insisterar. Har ju gjort 3 st tul redan och bebisen växer som den ska!

Är det fler som har det hopplöst med toaspringet?

Kissar gör jag betydligt oftare nu de senaste dagarna, men värst är andra änden som jag knappt har någon kontroll över alls utan det kommer lite varje gång jag kissar med. Så fort jag känner minsta lilla behöver jag gå direkt för att inte få det på fel ställe. Det är knappt så en fis fungerar längre. Eller är det trycket neråt som gör att jag tappat all muskelkontroll? Jag kan ju ändå knipa av strålen om jag vill, men kisset tar ju lång stund innan det är klart.

Jag vet inte om det har med en närstående förlossning att göra eller om det är en konsekvens av att jag inte tog Niferexen 2-3 dagar i rad, då de tog slut och jag var för lat att köpa nya. Kostmässigt dricker jag fortfarande en del Hallonläsk och lite glass varje kväll, men i övrigt alternerar vi ju maten som vanligt, så det har ju inte skett några större förändringar. I övrigt är jag bara lite snorig och mer trött sista veckan.

Det lockar ju inte precis att lämna lägenheten med den här opålitligheten.

Jag får se vad bm säger imorgon.

Helst hade jag nog velat veta om jag börjat öppna mig, men det är kanske lugnare att inte veta. Just nu är jag livrädd att det knappt kommer behövas några värkar innan krystvärkarna kommer. Inte så att jag tror att barnet kommer ramla ut, men frågan är om/hur fort det kommer gå eller om det trots allt kan bli en normal förlossning. Jag börjar i alla fall fundera mer och mer på vad man praktiskt ska tänka på med förlossningsställning, krystningar och hur man kan förhindra att spricka, om det blir en hemförlossning eller i bilen på väg in. Tidigare två gånger har jag klarat mig med en rispa, men då har jag ju haft bm som sagt till när jag får krysta och inte plus att de har utbildning i att förhindra att man spricker.

Tänkte att jag kanske kunde fråga dig angående snitt eftersom att detta e mitt första och du har ju ändå lite erfarenhet av det:) hur e det på uppvaket efteråt? Just nu e jag väldig ängslig och får ångest av tanken på att jag bara ska få se min son snabbt och sen vara ifrån både min man och honom .. Dom timmarna måste ju vara fruktansvärda .. Och hur gick det för dig med amningen? Just nu nojar jag också över att han ska få etsättning medans jag e borta och att inte amningen ska fungera sen .. Tacksam för svar ..

Jag hoppas med på att komma ur den här trötthetsbubblan relativt snart efter förlossningen, visst kommer det en ny typ av trötthet då men det är ju inte riktigt samma.

Känner mig lite orolig och det kommer lit gammalt blod - inget jag behöver åka in för, men det är obehagligt. Upptäckte dessutom innan att jag fått hemorrojder. Verkligen sexigt inte för att jag får ha sex, för det får jag naturligtvis inte. Men man kunde ju fått känna sig lite normal. Hoppas de försvinner efter förlossningen.

I mitt landsting får man ha bebisen hos sig hela tiden, från operationssalen (de tar bara ut bebisen kort för att klippa navelsträng o.dyl.) till uppvaket till avdelningen (om bebisen mår bra, såklart). De strävar efter att mamman ska få upp bebisen på bröstet så snart det bara går efter förlossningen, oavsett förlossningssätt.

Sist så syresatte sig inte min dotter ordentligt, så halva tiden på uppvaket fick jag ligga själv medan min man var med bebisen hos barnläkare och sedan på BIVA. Det var lite drygt och tråkigt att ligga där själv, men jag fick reda på att det inte var någon egentlig fara med dottern och så kördes jag direkt från uppvaket till BIVA.

Jag har inte ammat något av mina barn, det är alltid något som krånglat... Det är bara första jag "skyller" amningsproblemen på kejsarsnittet. Den gången visade barnmorskan bara kort upp en skrikande, lila varelse, sade "Grattis" och försvann ut med min man och bebisen. Jag trodde det var något fel på barnet och fick ligga själv och oroa mig medan de sydde i hop mig och större delen av tiden på uppvaket. Min man kom efter ett par timmar och först då fick jag min son på bröstet. Jag hade problem med anknytningen, han kändes inte som min och först flera veckor senare började jag få moderskänslor för honom. Jag försökte amma, men fick aldrig någon mjölk. Jag pumpade länge, men gav upp efter några månader då det aldrig blev mer än några milliliter per gång.

Jag tog upp detta inför nästa snitt, och personalen sade att det måste ha blivit något misstag och att det inte ska gå till så. Efter det har jag fått ha barnet hos mig direkt.

Även om din son får ersättning när han är borta från dig, brukar det inte påverka amningen. Man kan ge barnet maten i kopp, inte med napp alltså, och det påverkar inte sugreflexen.

Ta upp dina tankar och din oro med barnmorskan som skriver in dig till snittet! Hon kan säker berätta för dig om deras rutiner och lugna dig bättre än vad jag kan.