Anonym (orolig)

Äldre 8 Feb 13:13

167 svar

Min dotter är förstörd!!!!

Jag och min man har en dotter på 10 månader. Hon har aldrig varit ensam med sin pappa och anledningen till det är att det helt enkelt inte blivit så. De har varit i vardagsrummet och jag gått ut i köket en snabbis eller så har han haft henne när jag varit på toa/duschat etc. och sådär men inte mer än så. Det har nog blivit en kvart max. De har en fin relation och han har bytt blöja och lekt och gosat lite men det är jag som tagit hand om henne utöver det. Jag är mammaledig och han är borta på jobb ca 9-18 varje dag, ibland även lördagar. Han har sagt att han har svårt att tyda våran dotter och kan inte riktigt se vad hon vill eller varför hon är missnöjd därför så är han rädd för att bli lämnad ensam med henne för han tror inte att han kan ta hand om henne. Jag delammar, hon äter en portion gröt på morgonen och ammar fritt fram till lunch då hon får en portion mat. Så vi pratade om hur vi skulle lösa det här. Han ville gärna testa vara ensam med dottern i en timme utan mig i huset (detta var igår) så vi sa att innan lunch så skulle jag gå ut på en promenad vilket jag gjorde. Efter ca 45 minuter ringer han och är helt förskräckt och säger att hon är jättekonstig och bara sitter och stirrar ut i intet och är i princip okontaktbar! Jag får panik och springer hem och när jag kommer in ser jag hur han sitter och försöker få kontakt med henne men hon bara stirrar ut i rymden. Jag springer fram och tar upp henne och säger hennes namn och då tittar hon på mig och brister ut i gråt, hon får en gråtattack och gråter så hon nästan tappar andan. Det tar ett bra tag att lugna henne och när hon lugnat sig somnar hon i min famn. Jag frågade min man vad som hände och han säger att han satt sig och lekt med henne och hon blivit orolig och ledsen och när han försökte trösta henne så blev hon bara sådär... när dottern vaknade blev hon ledsen igen när hon såg pappa men när jag gick ifrån blev hon som vanligt. Sen dess har hon varit extremt mammig och känslig. Hon har fått gråtattacker när jag satt ner henne på golvet vid hennes leksaker eller annat så jag har burit på henne hela dagen igår och hela dagen idag. Hon brukar sova mellan min man och mig men nu kunde hon inte komma till ro och hon grät och grät till kl 2 inatt. Då gick jag ut till soffan och försökte söva henne och då somnade hon direkt... Jag vill ringa bvc imorgon men min man vill inte det då han är rädd att bli anklagad för nåt. Hon blir ledsen nästan varje gång hon ser pappa och han kan inte vara i samma rum utan att hon blir orolig. Jag vet inte vad jag ska göra och jag vågar inte fråga honom om det hänt nåt då jag inte vill göra honom ledsnare än han redan är.. Nån som har nån aning om varför vår dotter regerat såhär?

Ann Cistrus

Äldre 9 Feb 13:32

#89

Psychopath skrev 2015-02-09 12:34:51 följande:

Litet My skrev 2015-02-09 11:35:39 följande:

Tänker också så. Barn lever i nuet, vips försvann TS som tagit hand om barnet, barnet vet att hon inte kan överleva utan TS och nu är hon bara borta och barnet förstår ju inte att det bara är för en kort stund och att hon faktiskt kommer sedan. Lite som att få ett dödsbesked både ang mamman som ju bara är borta men även för barnet som lever i nuet och inte kan förutse att mamman kommer tillbaka igen. Ett plötsligt "dödsbud" kan tas på många olika sätt, bla genen apati/handlingsförlamning. Dock tycker jag TS ska ringa BVC ändå om hon är orolig.

Håller med båda här.

Mina barn har båda två fått såna apatiska "anfall" när dom var runt den åldern, när dom lämnades bara några minuter med någon dom inte kände så väl. Tycker inte alls det låter som någon konstig reaktion från ett så ungt barn när h*n aldrig varit ensam med pappan förut och så plötsligt är mamman bara borta i nästan en timma (som känns vääääldigt länge för en 10-månaders utan tidsperspektiv). Galet att folk direkt hoppar på pappan...

Jag började undra om min dotter är onormal med tanke på alla som kastar ur sig hur onormalt det är att de "går in i sig själva"/undviker ögonkontakt med människor utanför deras "bekantskapskrets". Hon blir lite som ts beskriver när hon träffar människor hon inte känner, lite undvikande, avskärmad osv. Visst släpper det efter en stund, men den omedelbara reaktionen är ju en sorts apati. Typ.

If nothing else works, then a total pig-headed unwillingness to look facts in the face will see us through.

Anonym (onormalt)

Äldre 9 Feb 13:39

#90

Ann Cistrus skrev 2015-02-09 13:32:56 följande:

Jag började undra om min dotter är onormal med tanke på alla som kastar ur sig hur onormalt det är att de "går in i sig själva"/undviker ögonkontakt med människor utanför deras "bekantskapskrets". Hon blir lite som ts beskriver när hon träffar människor hon inte känner, lite undvikande, avskärmad osv. Visst släpper det efter en stund, men den omedelbara reaktionen är ju en sorts apati. Typ.

Ser du inte skillnaden? Din dotter blir sådan när hon träffar människor hon inte känner. TS sambo är inte en okänd människa. Han leker med dottern, byter blöja och har henne ensam 10-15 min då och då. De bor ihop, även om det inte blir mycket tid tillsammans dagligen är det ingen främling.
Dessutom släpper det för din dotter efter en stund. För TS dotter sitter det i över ett dygn efter händelsen, och hon gråter när hon får se sin pappa, som hon tidigare inte varit ledsen över på samma vis.

Ann Cistrus

Äldre 9 Feb 13:43

#91

Anonym (onormalt) skrev 2015-02-09 13:39:33 följande:

Ser du inte skillnaden? Din dotter blir sådan när hon träffar människor hon inte känner. TS sambo är inte en okänd människa. Han leker med dottern, byter blöja och har henne ensam 10-15 min då och då. De bor ihop, även om det inte blir mycket tid tillsammans dagligen är det ingen främling.
Dessutom släpper det för din dotter efter en stund. För TS dotter sitter det i över ett dygn efter händelsen, och hon gråter när hon får se sin pappa, som hon tidigare inte varit ledsen över på samma vis.

Jovisst ser jag skillnaden, mitt inlägg var mer riktad till de som så kategoriskt trycker på att det är "ring-BUP-nu-på-en-gång-onormalt". Det finns väl nyanser av allt?

Visst, ts fall verkar en aning extremt, men hennes dotter kanske är i den känsliga änden av normalskalan? Pappan kanske är i den oengagerade änden, eller t.o.m. utanför normalskalan vad gäller engagemang för sitt barn. Kombinationen av båda dessa blir ts scenario. Så tänkte jag.

If nothing else works, then a total pig-headed unwillingness to look facts in the face will see us through.

Anonym (fsklärare)

Äldre 9 Feb 13:44

#92

Anonym (Epileptiker) skrev 2015-02-09 13:24:07 följande:

TS, jag har själv epilepsi och drabbas ibland av just frånvaroattacker vilket innebär att jag bara stirrar rakt fram och blir okontaktbar. Det är inte farligt men lite obehagligt och jag blir grymt trött efteråt. Hände detta er dotter så blev hon säkert lite rädd och då är det inte så konstigt om hon började gråta.

Jag tycker absolut att ni ska söka vård. Ett epileptiskt anfall kan vem som helst få när som helst och det är inte säkert att det kommer att hända igen, men skulle det vara epilepsi så vill ni väl ha hjälp? Antingen söker du hjälp utan mannen om han nu är så rädd för att bli anklagad eller så säger ni att ni är oroliga för att dottern fått ett epileptiskt anfall och fokuserar mindre på att mannen var ensam när det hände (även om det kanske borde tas upp). Jag menar alltså att ni istället för att ringa och säga att ni är oroliga för att dottern blev "konstig" när hon var ensam med pappan ringer och säger att hon blev apatisk och att ni är oroliga för epilepsi.

Tänkte också direkt på epilepsi. Har ett barn på förskolan där jag jobbar som får sådana epileptiska frånvaroattacker. Barnet är inte kontaktbart och stirrar bara framför sig under de här attackerna. Efteråt blir barnet väldigt trött och ledsen.

Tycker ni ska kolla upp det hos en läkare.

Litet My

Äldre 9 Feb 13:46

#93

Anonym (onormalt) skrev 2015-02-09 13:28:06 följande:

Nej, det missar jag inte. De ca 15 min som barnet spenderar med sin pappa medans TS duschar är hon ju inte heller där.
För mig är den reaktion som TS beskriver inte normal, och barnet är ju nu fortfarande rädd för sin pappa, även i TS närvaro.
Visst kan det vara normalt, men det kan också vara något som hänt, och det bör man för barnets skull fundera mer över, och ev göra en medicinsk utredning.

Små barn har inget tidsperspektiv, det spelar Mao inte så stor roll om det varit 2 minuter eller 2 timmar i det avseendet. TS har heller inte varit borta från barnet innan och pappan har heller inte varit den som tagit ansvar över att trösta barnet. Är pappan ovan att handskas med barnet utlöser det extra skräck hos barnet, pappan kan ju haft minst lika mycket ångest som barnet och ångest "smittar". Det kan ha gjort stor skillnad jämfört med om pappan varit van vid barn och tryggt vetat hur man bemöter rädda barn. Många här beskriver hur barnen hamnat i liknande tillstånd utan misshandel och annat bakom. Ett barn i separationsfasen är heller inte svårt att göra ordentligt upprört/oroligt.

Litet My

Äldre 9 Feb 13:50

#94

Ann Cistrus skrev 2015-02-09 13:43:11 följande:

Jovisst ser jag skillnaden, mitt inlägg var mer riktad till de som så kategoriskt trycker på att det är "ring-BUP-nu-på-en-gång-onormalt". Det finns väl nyanser av allt?

Visst, ts fall verkar en aning extremt, men hennes dotter kanske är i den känsliga änden av normalskalan? Pappan kanske är i den oengagerade änden, eller t.o.m. utanför normalskalan vad gäller engagemang för sitt barn. Kombinationen av båda dessa blir ts scenario. Så tänkte jag.

If nothing else works, then a total pig-headed unwillingness to look facts in the face will see us through.

Jag tänker mig osäker och ovan pappa som inte är van att lugna barn i kombination med känslig och hysterisk bebis. Barnskrik är ju enormt stressande även om man är van vid barn/just det barnet (se bara på de spm tar hand om kolikbarn). Kan tänka mig att de båda triggat igång varandra. Känner inte heller att BUP, läkare,akuten eller BVC är första åtgärden/tanken i detta.

Anonym (Emma)

Äldre 9 Feb 13:52

#95

Mitt äldsta barn fick ett affektanfall när min bästa vän (som vi träffade ofta) hostade. Har aldrig sett något liknande varken förr eller senare. Kan det vara något sådant enkelt även för TS barn?

www.1177.se/Jonkopings-lan/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Affektanfall-hos-barn/

Anonym (onormalt)

Äldre 9 Feb 13:54

#96

Ann Cistrus skrev 2015-02-09 13:43:11 följande:

Jovisst ser jag skillnaden, mitt inlägg var mer riktad till de som så kategoriskt trycker på att det är "ring-BUP-nu-på-en-gång-onormalt". Det finns väl nyanser av allt?

Visst, ts fall verkar en aning extremt, men hennes dotter kanske är i den känsliga änden av normalskalan? Pappan kanske är i den oengagerade änden, eller t.o.m. utanför normalskalan vad gäller engagemang för sitt barn. Kombinationen av båda dessa blir ts scenario. Så tänkte jag.

Visst kan det såklart vara så att inget speciellt hänt, mer än att barnet och pappan ligger lite i utkanterna av "normalskalan". Jag tycker ändå inte att man skall vifta bort beteendet för lättvindigt med den förklaringen, om nu barnet farit illa, fått ett EP-anfall eller liknande.

Anonym (onormalt)

Äldre 9 Feb 13:56

#97

Litet My skrev 2015-02-09 13:46:25 följande:

Små barn har inget tidsperspektiv, det spelar Mao inte så stor roll om det varit 2 minuter eller 2 timmar i det avseendet. TS har heller inte varit borta från barnet innan och pappan har heller inte varit den som tagit ansvar över att trösta barnet. Är pappan ovan att handskas med barnet utlöser det extra skräck hos barnet, pappan kan ju haft minst lika mycket ångest som barnet och ångest "smittar". Det kan ha gjort stor skillnad jämfört med om pappan varit van vid barn och tryggt vetat hur man bemöter rädda barn. Många här beskriver hur barnen hamnat i liknande tillstånd utan misshandel och annat bakom. Ett barn i separationsfasen är heller inte svårt att göra ordentligt upprört/oroligt.

Om du nu säger att 2 min eller 2 timmar är sak samma kan man ju ännu mer fundera över varför 15 min brukar gå bra i vanliga fall (ja, TS har ju varit borta från barnet upp till ca 15 min), men 45 min var katastrofalt vid detta tillfälle.

Anonym (III)

Äldre 9 Feb 14:20

#98

Mrs Moneybags skrev 2015-02-09 12:54:31 följande:

Men gudars vad alla tycker synd om pappan här!

Är det inte BARNET det är synd om ifall pappan inte har sett till att skapa sig en vettig relation med sitt barn på nästan ett års tid. Skyll inte det på mamman, det är varje förälders ansvar att skapa en relation med sina barn. Det är inte barnets jobb eller den andra förälderns jobb.

Dessutom var det ju BARNET som for illa under denna korta stund som TS var borta, inte pappan.

Sluta tyck synd om pappan. Han får ta sitt eget föräldraansvar. Det är ingen som har bett honom jobba mer än heltid när han precis har fått en baby.

Den enda varningsklockan jag såg i TS inlägg var att pappan inte ville ringa BVC. Det låter konstigt, tycker jag. Jag skulle inte låta det stoppa mig om jag var orolig för mitt barn.

Håller med

Min dotter är förstörd!!!!

INNEHÅLL