Anonym (orolig)

Äldre 8 Feb 13:13

167 svar

Min dotter är förstörd!!!!

Jag och min man har en dotter på 10 månader. Hon har aldrig varit ensam med sin pappa och anledningen till det är att det helt enkelt inte blivit så. De har varit i vardagsrummet och jag gått ut i köket en snabbis eller så har han haft henne när jag varit på toa/duschat etc. och sådär men inte mer än så. Det har nog blivit en kvart max. De har en fin relation och han har bytt blöja och lekt och gosat lite men det är jag som tagit hand om henne utöver det. Jag är mammaledig och han är borta på jobb ca 9-18 varje dag, ibland även lördagar. Han har sagt att han har svårt att tyda våran dotter och kan inte riktigt se vad hon vill eller varför hon är missnöjd därför så är han rädd för att bli lämnad ensam med henne för han tror inte att han kan ta hand om henne. Jag delammar, hon äter en portion gröt på morgonen och ammar fritt fram till lunch då hon får en portion mat. Så vi pratade om hur vi skulle lösa det här. Han ville gärna testa vara ensam med dottern i en timme utan mig i huset (detta var igår) så vi sa att innan lunch så skulle jag gå ut på en promenad vilket jag gjorde. Efter ca 45 minuter ringer han och är helt förskräckt och säger att hon är jättekonstig och bara sitter och stirrar ut i intet och är i princip okontaktbar! Jag får panik och springer hem och när jag kommer in ser jag hur han sitter och försöker få kontakt med henne men hon bara stirrar ut i rymden. Jag springer fram och tar upp henne och säger hennes namn och då tittar hon på mig och brister ut i gråt, hon får en gråtattack och gråter så hon nästan tappar andan. Det tar ett bra tag att lugna henne och när hon lugnat sig somnar hon i min famn. Jag frågade min man vad som hände och han säger att han satt sig och lekt med henne och hon blivit orolig och ledsen och när han försökte trösta henne så blev hon bara sådär... när dottern vaknade blev hon ledsen igen när hon såg pappa men när jag gick ifrån blev hon som vanligt. Sen dess har hon varit extremt mammig och känslig. Hon har fått gråtattacker när jag satt ner henne på golvet vid hennes leksaker eller annat så jag har burit på henne hela dagen igår och hela dagen idag. Hon brukar sova mellan min man och mig men nu kunde hon inte komma till ro och hon grät och grät till kl 2 inatt. Då gick jag ut till soffan och försökte söva henne och då somnade hon direkt... Jag vill ringa bvc imorgon men min man vill inte det då han är rädd att bli anklagad för nåt. Hon blir ledsen nästan varje gång hon ser pappa och han kan inte vara i samma rum utan att hon blir orolig. Jag vet inte vad jag ska göra och jag vågar inte fråga honom om det hänt nåt då jag inte vill göra honom ledsnare än han redan är.. Nån som har nån aning om varför vår dotter regerat såhär?

Egon26

Äldre 9 Feb 23:27

#119

Jag har bara läst ts men vill ändå svara för jag kan på sätt och vis förstå er situation. Min man jobbar ungefär samma tider som din. Han kommer något senare på kvällarna till och med.

Jag tycker du verkar vara en klok och ansvarstagande mamma, och din man en bra pappa.

Nu vet jag inte vad ni har för rutiner, men jag skulle tro att er dotter behöver mer tid tillsammans med er båda samtidigt. Hon är absolut inte förstörd, bara inte van vid att vara ifrån mamma.

När min stora tjej var liten så hade jag det alltså som du. Maken kom hem sent, vid 19 ca. "Alla andra" la sina barn då. Vi insåg att dottern knappt skulle se röken av sin pappa om vi gjorde detsamma. Så trots att vår "vuxentid" blev rätt lidande så valde vi att låta henne sova middag en extra gång och stanna uppe senare på kvällen. Ofta kunde hon vara vaken till 22 och ibland längre. Vi fick umgås på tu man hand fram till 00 då vi gick och la oss, men sen så kunde vi faktiskt sova till 10 på morgonen. Vi vande oss vid att ha det så men det var helt klart värt det. Vissa perioder somnade hon tidigare, runt 8:00 och vaknade mycket tidigare, men då fick maken mer tid att umgås med oss/henne på morgonen. När han var hemma och var ledig tog han mycket ansvar också. Lekte mycket och matade och sådant som jag gjorde på vardagarna. På så vis fick de en bra start. Redan när dottern var tre månader började jag plugga en dag i veckan. Då var hon hemma med pappa, mormor eller farmor. Det var nära att det inte fungerade för hon började protestera genom att plötsligt vägra flaskan. Vi var dock ihärdiga och till en början fick de hänga i närheten av skolan så jag kunde amma på rasterna. Jättejobbigt men tillslut förstod hon att det gick bra med pappa också. Mamma fanns ju nånstans i närheten. Sedan var han pappaledig en dag i veckan och det har varit hur bra som helst. Först då förstod han vad det innebar och lärde sig att själv ansvara och göra bedömningar, utan att jag kom och la mig i.

Tillslut var han hemma ett par månader själv, och de blev supertajta. Samt att han fick så otroligt mycket bättre förtroende för sig själv i sin papparoll.

Så mitt recept är: anpassa rutiner så att hon hinner träffa pappa ofta och regelbundet, låta pappa ta så mycket ansvar som möjligt då han är närvarande. Gärna ta ut en pappadag i veckan minst och såsmåningom ha en längre sammanhängande föräldraledighet på egen hand. Ursäkta långt inlägg!!

Litet My

Äldre 10 Feb 00:26

#120

Anonym (onormalt) skrev 2015-02-09 19:48:00 följande:

Nja, för en 10 månaders bebis kan det mycket väl vara så att man är "borta" om man spenderar 15 min i duschen. De har ju inte begrepp om var man är, och att man kommer tillbaka på samma vis som lite äldre barn. Det handlar inte om barnets intelligens, utan om utvecklingen. Snarare är det så för många att om barnet vet att föräldern är hemma men i ett annat rum så gör det allt för att komma dit, istället för att lugnt gosa med sin andra förälder.

Nja, även en 10 månaders är bra på att se skillnad på om man är i duschen eller borta. Dessutom spelar garanterat pappans betende in där, är TS i duschen är han tryggare då han har någon att ropa på, är hon borta är chansen stor att han inte alls framstår som lika trygg för barnet och på så vis skrämmer henne mer. En funtad förälder brukar dessutom snabbt kliva ur duschen och kolla läget om barnet börjar panikskrika. Men jag tror mest pappans bemötande i de olika situationerna spelar in mest.

Anonym (Cc)

Äldre 10 Feb 00:32

#121

Anonym (Kram) skrev 2015-02-09 19:06:01 följande:

Håller med. Även om risken att han skakat henne skulle vara liten måste du som förälder se till ditt barns bästa i första hand. Se till att hon kollas upp. Berätta för vården vad som hänt och att hon varit okontaktbar under en längre stund.

Det verkar inte alls normalt att ett barn blir apatisk och okontaktbart när det blir tröstat, även om det inte är av sin anknytningsperson. Tyvärr är hans osäkerhet inför dottern och det faktum att han inte vågat vara ensam med henne tidigare något som ökar sannolikheten att han skakat henne.

Att pappan är orolig för att bli anklagad för något låter väldigt konstigt om han är "oskyldig".

Men visst, man får bete sig underligt. Men då hänvisar jag till mitt första stycke.

Hoppas för allas er skull att inget hänt och att det är en ovanlig men naturlig reaktion från dottern. Kram

Det är inte speciellt ovanligt att barn reagerar så, speciellt som jag tror som Lilla my att pappan förmodligen var superstressad och blev ännu mer stressad av att barnet inte lugnade sig. Det är jättestor skillnad för en bebis att bli tröstad av en trygg och lugn vuxen jämfört med en stressad och ångestfylld vuxen som bara förvärrar barnets ångest.

Anonym (Jo)

Äldre 10 Feb 08:43

#122

För ditt barns skull så hoppas jag att du har kontaktat BVC.

Vad är det för en pappa som "är rädd för att bli anklagad"? Så säger väl bara den som faktiskt är skyldig.

PrisonBreak

Äldre 10 Feb 08:54

#123

Nu säger jag inte att det kan vara som jag skriver här, det är bara ett förslag.

Vad har du själv för inställning till män? Har du själv som barn varit med om någon form av övergrepp? Isåfall kan det vara din - om så är fallet - din rädsla för män eller ilska eller vad du känner för män som påverkar dottern. Och gör att hon inte känner sig bekväm med pappan.

Som ett exempel, jag har varit med om övergrepp som barn och också min mamma, det är inget som vi var medvetna om när jag fick min dotter för 25 år sedan. Det har kommit fram senare. Men jag var väl medveten om att jag växte upp med en mamma som hatade män, och jag hatade också män.
Och min dotter växte upp i detta hat. Och vid ett tillfälle när hon var två år gick hon fram till en äldre man i affären och slog honom på benet. Då fattade jag att mitt hat också hade påverkat henne.

Anonym (C)

Äldre 10 Feb 08:56

#124

Anonym (Jo) skrev 2015-02-10 08:43:27 följande:

För ditt barns skull så hoppas jag att du har kontaktat BVC.

Vad är det för en pappa som "är rädd för att bli anklagad"? Så säger väl bara den som faktiskt är skyldig.

Skyldig? Skyldig till vad? Vilket antagande att "väl bara" de som har något att dölja säger så. Även den som är väldigt osäker kan tänkas säga så, även den som inte har stort förtroende för BVC och/eller myndigheter. Han kanske tror att de blir anmälda för något som faktiskt inte hänt. Vi ser ju redan här hur misstankegraden är förhöjd! Gissningsvis känner sig pappan otillräcklig och han kanske rentav fick panik.

PrisonBreak

Äldre 10 Feb 09:21

#125

Lite till,
jag lämnade inte min dotter ensam med sin pappa förrän hon var 3 månader. Han visade inte något större intresse för henne och skulle absolut inte visa sig ute ensam med barnvagn.

Och när jag väl började lämna henne ensam med honom tyckte jag synd om henne för att hon fick vara själv med honom. Den känslan var jag inte direkt medveten om då, men efteråt gick det upp för mig att jag hade känt så.

Att inte vilja lämna henne var känslor jag bar med mig själv från min barndom, för vad som hände mig när jag blev lämnad ensam av mamma.

sofial86

Äldre 10 Feb 10:29

#126

Jag orkar inte läsa igenom alla kommentarerna, men det jag tänker på när jag läser detta är att hon fått ett affektanfall.
Det låter väldigt typiskt och kommer ofta i samband med starka känslor/utbrott. Lägger in en länk där du kan läsa mer om det!
http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Affektanfall-hos-barn/

Sallysally

Äldre 10 Feb 12:10

#127

troligen någon epilepsi sök vård!

Anonym (kokos)

Äldre 10 Feb 12:45

#128

Anonym (jag) skrev 2015-02-09 18:21:16 följande:

Min och mina makes föräldrar är döda. Så barnen har ingen mormor morfar eller farmor och farfar. Så nej tyvärr. Men vi har mostrar och fastrar och farbröder och barnen har kusiner. Och dom umgås vi ofta med allihopa.

10 åringen går i skola, men det är ju inget man är borta längre än några timmar. Och yngsta går inte på förskola. Vi gör mycket saker som familj, och med andra familjer.

Vi alla gillar att umgås. Jag ser inte syftet varför barnen skulle behöva vara själva med den övriga släkten för att få kontakt? Vi allihopa är där och dom har kontakt med hela släkten ändå.

Oj beklagar.

Super för era barn att de också är nära era syskon samt sina kusiner!

Menade mer hemma hos tex mor- och farföräldrarna för att leka, baka, laga middag eller bara pynta med något. De brukar också gå på restaurang eller bio bara de. Våra barn får egentid med tex mormor som tar med dem på bio samt mcdonalds efteråt.

Ibland behöver vi passning som vid läkarbesök då ställer de också upp.

Ibland tar min syster med sig sina syskonbarn (alltså mina barn) till leksaksaffären där de får välja ut varsin leksak och även klädes affärer besöks med en fika efteråt.

Tänkte mer så!

Min dotter är förstörd!!!!

INNEHÅLL