Min dotter är förstörd!!!!

Låter lite som om din man har dåligt självförtroende i sin relation till dottern. Min man var likadan förut. Han ville alltid ha med mig som skyddsnät. Till slut vart jag så trött på att alltid ha med honom oavsett så jag lämnade dom bara tillsammans utan att han fick säga emot och så fick dom vara några timmar ihop och han fick lösa det själv. Efter det försvann någon spärr som funnits innan och han blev mer självständig som förälder.

Den reaktionen din dotter fick vet jag inte vad den var exakt men det kan ju helt enkelt bara varit så att hon vart väldigt chockad och rädd när du var borta. Hon känner sig kanske inte lika trygg med pappa för att han känner sig osäker. Övning ger färdighet! Jag tycker ni ska prova igen men denna gång får pappan lösa situationen själv.

Men gudars vad alla tycker synd om pappan här!

Är det inte BARNET det är synd om ifall pappan inte har sett till att skapa sig en vettig relation med sitt barn på nästan ett års tid. Skyll inte det på mamman, det är varje förälders ansvar att skapa en relation med sina barn. Det är inte barnets jobb eller den andra förälderns jobb. 

Dessutom var det ju BARNET som for illa under denna korta stund som TS var borta, inte pappan. 

Sluta tyck synd om pappan. Han får ta sitt eget föräldraansvar. Det är ingen som har bett honom jobba mer än heltid när han precis har fått en baby. 

Den enda varningsklockan jag såg i TS inlägg var att pappan inte ville ringa BVC. Det låter konstigt, tycker jag. Jag skulle inte låta det stoppa mig om jag var orolig för mitt barn. 

Inte läst hela tråden.

Har en dotter på tio månader som är extreeeemt mammig. Pappa jobbar på annan ort varannan vecka men dom har ändå en bra relation.

Vilket som i lördags lämnade jag dottern till hennes mormor i tre timmar. Henne träffar hon annars kanske 1-2 ggr/v.

Hörde att dottern skrek som en tokig när jag gick ut och stängde dörren. Ringde efter 20 min. Då var allt lugnt och jag hörde henne jollra och skratta i bakgrunden.

Hon var sedan nöjd och glad och när jag kom för att hämta henne kröp hon förvisso till mig snabbt och ville komma upp. Men ledsen var hon inte.

Jag undrar om det inte var något annat som hände dottern och som råkade sammanfalla med att hon var själv med pappan??

Nått som inte hade med det att göra liksom?

Jag har tre barn och har aldrig varit med om eller hört någon annan vars barn reagerat såsom du beskriver av att bli lämnad.

Antingen skriker de halsen av sig och slutar inte, eller så är man 'glömd' fem min efter att dörren stängs, vilket nog är det vanligaste.

Frånvaroattacker ska tas på allvar och i detta fall tror jag att det rörde sig om något sådant och det råkade bara sammanfalla med att hon var själv med pappa.

TS, jag har själv epilepsi och drabbas ibland av just frånvaroattacker vilket innebär att jag bara stirrar rakt fram och blir okontaktbar. Det är inte farligt men lite obehagligt och jag blir grymt trött efteråt. Hände detta er dotter så blev hon säkert lite rädd och då är det inte så konstigt om hon började gråta.

Jag tycker absolut att ni ska söka vård. Ett epileptiskt anfall kan vem som helst få när som helst och det är inte säkert att det kommer att hända igen, men skulle det vara epilepsi så vill ni väl ha hjälp? Antingen söker du hjälp utan mannen om han nu är så rädd för att bli anklagad eller så säger ni att ni är oroliga för att dottern fått ett epileptiskt anfall och fokuserar mindre på att mannen var ensam när det hände (även om det kanske borde tas upp). Jag menar alltså att ni istället för att ringa och säga att ni är oroliga för att dottern blev "konstig" när hon var ensam med pappan ringer och säger att hon blev apatisk och att ni är oroliga för epilepsi.