Min dotter är förstörd!!!!

Men gudars vad alla tycker synd om pappan här!

Är det inte BARNET det är synd om ifall pappan inte har sett till att skapa sig en vettig relation med sitt barn på nästan ett års tid. Skyll inte det på mamman, det är varje förälders ansvar att skapa en relation med sina barn. Det är inte barnets jobb eller den andra förälderns jobb. 

Dessutom var det ju BARNET som for illa under denna korta stund som TS var borta, inte pappan. 

Sluta tyck synd om pappan. Han får ta sitt eget föräldraansvar. Det är ingen som har bett honom jobba mer än heltid när han precis har fått en baby. 

Den enda varningsklockan jag såg i TS inlägg var att pappan inte ville ringa BVC. Det låter konstigt, tycker jag. Jag skulle inte låta det stoppa mig om jag var orolig för mitt barn. 

Först och främst, pappan låter som han inte vill ta ansvar men vill det. Och jag tycker du som mamma låter som en bra mamma. Det är inget konstigt att man som mamma aldrig varit ifrån barnen en längre stund i den åldern.. Barnet är litet och behöver sin primära anknytnings person. Speciellt i seperations fasen.

Pappan till mitt första barn VÄGRADE blöjor, nätter, att ta hand om barnet alls.. Sen när barnet var 3 år då började det bli mer intressant. Men deras kontakt var då redan dålig. Jag och pappan skildes och idag har han ingen kontakt med barnet alls. Han egena val.

Pappan till mitt andra barn har jobbat sen barnet föddes, .men har varit delaktig i blöjbyten och amning, rutiner, bvc möten osv. Vi samsov alla och jag ammade i 1 år. Som längst har jag varit ifrån barnet i 3 timmar och det är på 4 år! Pappan och barnet har jätte fin kontakt och barnet känner sig jätte trygg med att vara med både mig eller pappan. Det spelar ingen roll. Även mitt första barn tyr sig mer till andra barnets pappa. Så att dom jobbar eller inte har själv tid med barnet spelar knappast någon roll. Och längsta jag varit från mitt äldsta barn på 10 år är 1 dag och det var när jag födde barn nummer 2.

Inte säkert. Är tex inte ovanligt att skakade barn kommer in på sjukhuset med förutom en ny skakskada så finns det tidigare skador efter skakningar. Hur skadorna blir beror på hur våldsamt man skakar. 

Men besöker dina barn aldrig farföräldrar eller morföräldrar själva eller går de inte på förskolan alls? Din äldsta är ju 10 år gammal?!

Vi har medvetet velat att far- och morföräldrarna ska vara nära sina barnbarn och barnbarnen nära sina far- och morföräldrar. De träffas några ggr i veckan. De är viktiga i våra barns liv och är anknytningspersoner de med! Vi vill få stort kontaktnät runt våra barn där e känner sig älskade av många och har ett tryggt nät runt sig. Även mitt syskon är med i nätet. Detta skapar trygga sociala och lekfulla barn.

Man säger att det tar ett helt samhälle att uppfostra barn.

Men gudars vad alla tycker synd om pappan här!

Är det inte BARNET det är synd om ifall pappan inte har sett till att skapa sig en vettig relation med sitt barn på nästan ett års tid. Skyll inte det på mamman, det är varje förälders ansvar att skapa en relation med sina barn. Det är inte barnets jobb eller den andra förälderns jobb. 

Dessutom var det ju BARNET som for illa under denna korta stund som TS var borta, inte pappan. 

Sluta tyck synd om pappan. Han får ta sitt eget föräldraansvar. Det är ingen som har bett honom jobba mer än heltid när han precis har fått en baby. 

Den enda varningsklockan jag såg i TS inlägg var att pappan inte ville ringa BVC. Det låter konstigt, tycker jag. Jag skulle inte låta det stoppa mig om jag var orolig för mitt barn. 

Jag och min man har en dotter på 10 månader. Hon har aldrig varit ensam med sin pappa och anledningen till det är att det helt enkelt inte blivit så. De har varit i vardagsrummet och jag gått ut i köket en snabbis eller så har han haft henne när jag varit på toa/duschat etc. och sådär men inte mer än så. Det har nog blivit en kvart max. De har en fin relation och han har bytt blöja och lekt och gosat lite men det är jag som tagit hand om henne utöver det. Jag är mammaledig och han är borta på jobb ca 9-18 varje dag, ibland även lördagar. Han har sagt att han har svårt att tyda våran dotter och kan inte riktigt se vad hon vill eller varför hon är missnöjd därför så är han rädd för att bli lämnad ensam med henne för han tror inte att han kan ta hand om henne. Jag delammar, hon äter en portion gröt på morgonen och ammar fritt fram till lunch då hon får en portion mat. Så vi pratade om hur vi skulle lösa det här. Han ville gärna testa vara ensam med dottern i en timme utan mig i huset (detta var igår) så vi sa att innan lunch så skulle jag gå ut på en promenad vilket jag gjorde. Efter ca 45 minuter ringer han och är helt förskräckt och säger att hon är jättekonstig och bara sitter och stirrar ut i intet och är i princip okontaktbar! Jag får panik och springer hem och när jag kommer in ser jag hur han sitter och försöker få kontakt med henne men hon bara stirrar ut i rymden. Jag springer fram och tar upp henne och säger hennes namn och då tittar hon på mig och brister ut i gråt, hon får en gråtattack och gråter så hon nästan tappar andan. Det tar ett bra tag att lugna henne och när hon lugnat sig somnar hon i min famn. Jag frågade min man vad som hände och han säger att han satt sig och lekt med henne och hon blivit orolig och ledsen och när han försökte trösta henne så blev hon bara sådär... när dottern vaknade blev hon ledsen igen när hon såg pappa men när jag gick ifrån blev hon som vanligt. Sen dess har hon varit extremt mammig och känslig. Hon har fått gråtattacker när jag satt ner henne på golvet vid hennes leksaker eller annat så jag har burit på henne hela dagen igår och hela dagen idag. Hon brukar sova mellan min man och mig men nu kunde hon inte komma till ro och hon grät och grät till kl 2 inatt. Då gick jag ut till soffan och försökte söva henne och då somnade hon direkt... Jag vill ringa bvc imorgon men min man vill inte det då han är rädd att bli anklagad för nåt. Hon blir ledsen nästan varje gång hon ser pappa och han kan inte vara i samma rum utan att hon blir orolig. Jag vet inte vad jag ska göra och jag vågar inte fråga honom om det hänt nåt då jag inte vill göra honom ledsnare än han redan är.. Nån som har nån aning om varför vår dotter regerat såhär?