Min dotter är förstörd!!!!

Ok!

VISSA verkar tro att det beror på rädsla
VISSA på epilepsi

men vad vi tror kan ju kvitta. Och att jag och andra höjer ett varningens finger och säger att mamman bör kontakta läkaren är de man först och främst skall göra.
Det är det som skadar barnet minst.

Jag och min man har en dotter på 10 månader. Hon har aldrig varit ensam med sin pappa och anledningen till det är att det helt enkelt inte blivit så. De har varit i vardagsrummet och jag gått ut i köket en snabbis eller så har han haft henne när jag varit på toa/duschat etc. och sådär men inte mer än så. Det har nog blivit en kvart max. De har en fin relation och han har bytt blöja och lekt och gosat lite men det är jag som tagit hand om henne utöver det. Jag är mammaledig och han är borta på jobb ca 9-18 varje dag, ibland även lördagar. Han har sagt att han har svårt att tyda våran dotter och kan inte riktigt se vad hon vill eller varför hon är missnöjd därför så är han rädd för att bli lämnad ensam med henne för han tror inte att han kan ta hand om henne. Jag delammar, hon äter en portion gröt på morgonen och ammar fritt fram till lunch då hon får en portion mat. Så vi pratade om hur vi skulle lösa det här. Han ville gärna testa vara ensam med dottern i en timme utan mig i huset (detta var igår) så vi sa att innan lunch så skulle jag gå ut på en promenad vilket jag gjorde. Efter ca 45 minuter ringer han och är helt förskräckt och säger att hon är jättekonstig och bara sitter och stirrar ut i intet och är i princip okontaktbar! Jag får panik och springer hem och när jag kommer in ser jag hur han sitter och försöker få kontakt med henne men hon bara stirrar ut i rymden. Jag springer fram och tar upp henne och säger hennes namn och då tittar hon på mig och brister ut i gråt, hon får en gråtattack och gråter så hon nästan tappar andan. Det tar ett bra tag att lugna henne och när hon lugnat sig somnar hon i min famn. Jag frågade min man vad som hände och han säger att han satt sig och lekt med henne och hon blivit orolig och ledsen och när han försökte trösta henne så blev hon bara sådär... när dottern vaknade blev hon ledsen igen när hon såg pappa men när jag gick ifrån blev hon som vanligt. Sen dess har hon varit extremt mammig och känslig. Hon har fått gråtattacker när jag satt ner henne på golvet vid hennes leksaker eller annat så jag har burit på henne hela dagen igår och hela dagen idag. Hon brukar sova mellan min man och mig men nu kunde hon inte komma till ro och hon grät och grät till kl 2 inatt. Då gick jag ut till soffan och försökte söva henne och då somnade hon direkt... Jag vill ringa bvc imorgon men min man vill inte det då han är rädd att bli anklagad för nåt. Hon blir ledsen nästan varje gång hon ser pappa och han kan inte vara i samma rum utan att hon blir orolig. Jag vet inte vad jag ska göra och jag vågar inte fråga honom om det hänt nåt då jag inte vill göra honom ledsnare än han redan är.. Nån som har nån aning om varför vår dotter regerat såhär?

Hur troligt är det att dottern just under de 45 minutrarna skulle drabbats av ett epilepsianfall? Inga som helst tecken tidigare. Dottern har spenderat sina dördta 10 mån med enbart mamman och inga andra. Pappan har knappt fått byta blöja, trösta, natta osv. Synd om pappan.

Hur troligt är det att dottern just under de 45 minutrarna skulle drabbats av ett epilepsianfall? Inga som helst tecken tidigare. Dottern har spenderat sina dördta 10 mån med enbart mamman och inga andra. Pappan har knappt fått byta blöja, trösta, natta osv. Synd om pappan.

Hur troligt är det att dottern just under de 45 minutrarna skulle drabbats av ett epilepsianfall? Inga som helst tecken tidigare. Dottern har spenderat sina dördta 10 mån med enbart mamman och inga andra. Pappan har knappt fått byta blöja, trösta, natta osv. Synd om pappan.

Tack för alla svar. Innan jag berättar vad som hänt vill jag gärna ge lite svar på tal till de personer som bara antar någonting och dömer mig för de tror att det är så, fast de inte vet någonting. Min dotter har INTE bara varit med mig hela sitt liv. Hon har varit med sin mormor och morfar, farmor och farfar i en eller ibland ett par timmar beroende på hur länge hon tillåtit. Jag tar med henne till öppna förskolan, mammabarngrupper och kyrkans barntimmar. Hon är en otroligt mammig tjej i grunden och det beror INTE på att jag inte låtit henne komma ut och träffa människor. Min man har SJÄLV valt hur mycket ledighet han vill ta ut, han har själv valt hur mycket han vill umgås ensam med dottern, JAG om något har uppmuntrat till att spendera ensamtid med dottern men han är så otroligt rädd för att vara ensam med henne, det har han varit sen hon föddes. Han har självklart umgåtts med dottern i flera dagar i streck tillsammans med mig och det är egentligen inte nödvändigt att han ska vara ensam med dottern, det kommer så småningom, man behöver inte tvinga fram något. Så till er som beskyller mig för att ha tagit beslag på dottern och aldrig låtit de vara ensamma kan dra dit pepparn växer.

Hur som helst. Dagen efter när min man åkt till jobbet ringde jag till bvc, trots att han flera gånger sagt att jag inte skulle göra det. Jag försökte argumentera emot men till slut ljög jag och sa att jag inte skulle ringa, ja, jag ljög för att slippa onödigt bråk.

Jag förklarade vad som hänt för bvc och hon sa vi kunde avvakta eftersom hon var som vanligt nu eller om jag var orolig kunde hon reservera en tid till mig med barnläkaren på eftermiddagen, vilket jag ville. På besöket pratade jag med läkaren som sa att det kunde bero på många saker, bland annat en chock över att jag inte kom tillbaka när jag "brukar", när hon blev ledsen. Han klämde och kände, kollade ögon, reflexer osv.. och allt såg bra ut. Han sa att vi skulle åka hem och om det hände igen skulle vi åka till akuten. Än så länge har det inte hänt tack o lov... Så vi vet faktiskt inte vad det var som utlöste frånvaroattacken. Min man totalvägrar att vara ensam med dottern ens 5 minuter... känns som att det blev 100 gånger värre och hans självkänsla är på botten. Han tror att det berodde på honom, att han gjorde "fel", och jag kan inte säga men det tror jag inte.. känns konstigt att dottern skulle reagera så starkt på att vara ensam med någon hon känner... det kan väl bara tiden utvisa.

Bra att ni gick till BVC. Jag tycker dock du kan säga till din man att frånvaroattacken inte berodde på honom alls.

Jag kan förstå känslan att vara försiktig eller rent av rädd för att återigen utlösa attacken.

Min dotter kan få helt av sig själv gråtattacker orsakade av absolut ingenting, ingenting som vi kan tolka till något eftersom vi är med henne jämt. Dessa gråtattacker är hemska. Hon hypar upp sig så totalt att hon kräks och sedan knappt kan andas, det är så hemskt för man blir så rädd och oförstående.

Det tar sedan all kraft att försöka få henne lugn och "normal" och detta orsakar en osäkerhet hos oss då vi är rädda att utlösa sådana här hemska gråtattacker. Varför hon får dessa? Ja igår var det (vi tror att det var så) för att pappan la henne för att sova och jag låg bredvid, pappan reser sig för att gå och jag intar hans plats närmare flickan, och OJ vad hon började gråta så till den grad att hon tillsist började hyperventilera trots att min man direkt tog upp henne, tröstade, avledde och allt däremellan. Slutade med att hon spydde två ggr och hyperventilerade tre ggr. Är helt slut idag.

Detta händer väldigt sällan, har hänt ungefär fyra gånger men bara vetskapen att något kan utlösa det gör att man blir osäker och rädd för varje gråt.

Det ÄR inte lätt.