• Anonym (orolig)

    Min dotter är förstörd!!!!

    Jag och min man har en dotter på 10 månader. Hon har aldrig varit ensam med sin pappa och anledningen till det är att det helt enkelt inte blivit så. De har varit i vardagsrummet och jag gått ut i köket en snabbis eller så har han haft henne när jag varit på toa/duschat etc. och sådär men inte mer än så. Det har nog blivit en kvart max. De har en fin relation och han har bytt blöja och lekt och gosat lite men det är jag som tagit hand om henne utöver det. Jag är mammaledig och han är borta på jobb ca 9-18 varje dag, ibland även lördagar. Han har sagt att han har svårt att tyda våran dotter och kan inte riktigt se vad hon vill eller varför hon är missnöjd därför så är han rädd för att bli lämnad ensam med henne för han tror inte att han kan ta hand om henne. Jag delammar, hon äter en portion gröt på morgonen och ammar fritt fram till lunch då hon får en portion mat. Så vi pratade om hur vi skulle lösa det här. Han ville gärna testa vara ensam med dottern i en timme utan mig i huset (detta var igår) så vi sa att innan lunch så skulle jag gå ut på en promenad vilket jag gjorde. Efter ca 45 minuter ringer han och är helt förskräckt och säger att hon är jättekonstig och bara sitter och stirrar ut i intet och är i princip okontaktbar! Jag får panik och springer hem och när jag kommer in ser jag hur han sitter och försöker få kontakt med henne men hon bara stirrar ut i rymden. Jag springer fram och tar upp henne och säger hennes namn och då tittar hon på mig och brister ut i gråt, hon får en gråtattack och gråter så hon nästan tappar andan. Det tar ett bra tag att lugna henne och när hon lugnat sig somnar hon i min famn. Jag frågade min man vad som hände och han säger att han satt sig och lekt med henne och hon blivit orolig och ledsen och när han försökte trösta henne så blev hon bara sådär... när dottern vaknade blev hon ledsen igen när hon såg pappa men när jag gick ifrån blev hon som vanligt. Sen dess har hon varit extremt mammig och känslig. Hon har fått gråtattacker när jag satt ner henne på golvet vid hennes leksaker eller annat så jag har burit på henne hela dagen igår och hela dagen idag. Hon brukar sova mellan min man och mig men nu kunde hon inte komma till ro och hon grät och grät till kl 2 inatt. Då gick jag ut till soffan och försökte söva henne och då somnade hon direkt... Jag vill ringa bvc imorgon men min man vill inte det då han är rädd att bli anklagad för nåt. Hon blir ledsen nästan varje gång hon ser pappa och han kan inte vara i samma rum utan att hon blir orolig. Jag vet inte vad jag ska göra och jag vågar inte fråga honom om det hänt nåt då jag inte vill göra honom ledsnare än han redan är.. Nån som har nån aning om varför vår dotter regerat såhär?

  • Svar på tråden Min dotter är förstörd!!!!
  • m0desty
    Dr Mupp skrev 2015-02-08 16:47:45 följande:

    Jag hade faktiskt tagit henne till läkare. Pappan kan ha skakat henne eller på annat sätt skadat henne eftersom han INTE vill att hon ska undersökas.


    Rational arguments don?t usually work on religious people. Otherwise there would be no religious people.? - Gregory House, M.D
    Håller med, men framförallt tycker jag det verkar konstigt att ni inte sett till att pappan fått bygga en vettig relation med er dotter redan från början. För mig är det obegripligt att du lagt beslag på henne och att han låtit dig göra det. Har ingen i er omgivning reagerat på detta?
  • Dr Mupp
    Anonym (-) skrev 2015-02-08 17:03:29 följande:
    Skulle inte det märkas?
    Inte säkert. Är tex inte ovanligt att skakade barn kommer in på sjukhuset med förutom en ny skakskada så finns det tidigare skador efter skakningar. Hur skadorna blir beror på hur våldsamt man skakar. 
    Rational arguments don?t usually work on religious people. Otherwise there would be no religious people.? - Gregory House, M.D
  • Anonym (Mamma)
    Dr Mupp skrev 2015-02-08 16:47:45 följande:

    Jag hade faktiskt tagit henne till läkare. Pappan kan ha skakat henne eller på annat sätt skadat henne eftersom han INTE vill att hon ska undersökas.


    Håller helt med !
  • Anonym (Anknytning)
    Anonym (orolig) skrev 2015-02-08 13:13:23 följande:

    Jag och min man har en dotter på 10 månader. Hon har aldrig varit ensam med sin pappa och anledningen till det är att det helt enkelt inte blivit så. De har varit i vardagsrummet och jag gått ut i köket en snabbis eller så har han haft henne när jag varit på toa/duschat etc. och sådär men inte mer än så. Det har nog blivit en kvart max. De har en fin relation och han har bytt blöja och lekt och gosat lite men det är jag som tagit hand om henne utöver det. Jag är mammaledig och han är borta på jobb ca 9-18 varje dag, ibland även lördagar. Han har sagt att han har svårt att tyda våran dotter och kan inte riktigt se vad hon vill eller varför hon är missnöjd därför så är han rädd för att bli lämnad ensam med henne för han tror inte att han kan ta hand om henne. Jag delammar, hon äter en portion gröt på morgonen och ammar fritt fram till lunch då hon får en portion mat. Så vi pratade om hur vi skulle lösa det här. Han ville gärna testa vara ensam med dottern i en timme utan mig i huset (detta var igår) så vi sa att innan lunch så skulle jag gå ut på en promenad vilket jag gjorde. Efter ca 45 minuter ringer han och är helt förskräckt och säger att hon är jättekonstig och bara sitter och stirrar ut i intet och är i princip okontaktbar! Jag får panik och springer hem och när jag kommer in ser jag hur han sitter och försöker få kontakt med henne men hon bara stirrar ut i rymden. Jag springer fram och tar upp henne och säger hennes namn och då tittar hon på mig och brister ut i gråt, hon får en gråtattack och gråter så hon nästan tappar andan. Det tar ett bra tag att lugna henne och när hon lugnat sig somnar hon i min famn. Jag frågade min man vad som hände och han säger att han satt sig och lekt med henne och hon blivit orolig och ledsen och när han försökte trösta henne så blev hon bara sådär... när dottern vaknade blev hon ledsen igen när hon såg pappa men när jag gick ifrån blev hon som vanligt. Sen dess har hon varit extremt mammig och känslig. Hon har fått gråtattacker när jag satt ner henne på golvet vid hennes leksaker eller annat så jag har burit på henne hela dagen igår och hela dagen idag. Hon brukar sova mellan min man och mig men nu kunde hon inte komma till ro och hon grät och grät till kl 2 inatt. Då gick jag ut till soffan och försökte söva henne och då somnade hon direkt... Jag vill ringa bvc imorgon men min man vill inte det då han är rädd att bli anklagad för nåt. Hon blir ledsen nästan varje gång hon ser pappa och han kan inte vara i samma rum utan att hon blir orolig. Jag vet inte vad jag ska göra och jag vågar inte fråga honom om det hänt nåt då jag inte vill göra honom ledsnare än han redan är.. Nån som har nån aning om varför vår dotter regerat såhär?


    Hej ts!

    Jag har inte läst hela tråden, kanske har du fått "svar" redan.

    Det är helt normalt för ett 9-10månaders barn att reagera såsom din dotter gjort. Hon har knutit an till dig och reagerar när du försvinner. I den här åldern har hon lärt sig att hon är en och du är en och att hon är beroende av dig. Är du inte där då så rämnar världen, inte konstigt alls. Det fina med detta är att hon så småningom lär sig att förstå att du kommer tillbaka och att hon klarar sig fram till dess. Men fram tills dess bör ni bara låta det vara kortare stunder och hon behöver börja knyta an till pappa starkare under tiden, dvs släpp in honom emellan er.

    Lycka till!
  • Anonym (orolig)
    m0desty skrev 2015-02-08 17:04:15 följande:

    Håller med, men framförallt tycker jag det verkar konstigt att ni inte sett till att pappan fått bygga en vettig relation med er dotter redan från början. För mig är det obegripligt att du lagt beslag på henne och att han låtit dig göra det. Har ingen i er omgivning reagerat på detta?


    Jag har absolut inte lagt beslag på henne. Jag har gett honom tillfällen att vara ensam med henne men då har han alltid ropat tillbaka mig eller burit henne till mig istället. Så har det varit enda sen hon föddes. Tex har jag velat åka och handla utan att ta henne med mig men då har han istället sagt att nej men vi följer med istället! När vi alla varit hemma har vi alltid umgåtts tillsammans, vi båda sover med henne. Men han har även tagit avstånd ibland för han säger att han behöver egentid utöver jobbet. Dottern och han har en bra relation av vad jag sett och upplevt därför förstår jag inte varför hon reagerat såhär.

    Hatar folk som bara drar slutsatser och beskyller utan att egentligen veta ett skit om nåt. "Varför har du gjort det och hur kunde han låta dig göra så???" Och det finns inte en enda chans i världen att han kunnat göra det självmant. Trött på en del fl-are som tror de alltid vet bäst om allt.
  • Anonym (***)
    Anonym (orolig) skrev 2015-02-08 17:31:31 följande:
    Jag har absolut inte lagt beslag på henne. Jag har gett honom tillfällen att vara ensam med henne men då har han alltid ropat tillbaka mig eller burit henne till mig istället. Så har det varit enda sen hon föddes. Tex har jag velat åka och handla utan att ta henne med mig men då har han istället sagt att nej men vi följer med istället! När vi alla varit hemma har vi alltid umgåtts tillsammans, vi båda sover med henne. Men han har även tagit avstånd ibland för han säger att han behöver egentid utöver jobbet. Dottern och han har en bra relation av vad jag sett och upplevt därför förstår jag inte varför hon reagerat såhär.

    Hatar folk som bara drar slutsatser och beskyller utan att egentligen veta ett skit om nåt. "Varför har du gjort det och hur kunde han låta dig göra så???" Och det finns inte en enda chans i världen att han kunnat göra det självmant. Trött på en del fl-are som tror de alltid vet bäst om allt.
    . Han har sagt att han har svårt att tyda våran dotter och kan inte riktigt se vad hon vill eller varför hon är missnöjd därför så är han rädd för att bli lämnad ensam med henne för han tror inte att han kan ta hand om henne

    Låter inte så sunt i mina ögon. 

    Men om nu allt är OK mellan dom, så förstår jag inte din TS, varför då dra upp hur lite tid de spenderar  ensamma, om detta inte är problemet.

    Då är det ju bara att ringa BVC, och boka en tid. Eller är ni rädda att det ska bekräfta det vi säger här i tråden, att han ska spendera mer tid tillsammans med henne själv?
  • Anonym (Elin)

    Förstår att du är orolig TS :( har tyvärr inga råd att ge... Men jag tycker verkligen att du också ska få egentid utan dottern ibland. Du och pappan kanske ska sätta er ned och prata om detta? Allt gott till dig, kram!

  • MallaL

    Min yngsta dotter gillade inte att pappa tog hand om henne i den åldern, men det gick över efter ett par månader. Hon var lite ängslig hela tiden när han hade henne och hon fullständigt gallskrek när han tog av sig glasögonen så hon inte kände igen honom. Just i denna ålder är barn väldigt känsliga för allt som inte är mamma (eller annan huvudsaklig vårdnadshavare) om man inte har delat hela vägen. Det låter lite konstigt att din man är så rädd att ta hand om sitt barn, ni måste nog jobba på det så att ni verkligen delar på att ta hand om barnet.

  • Anonym (Mamma)

    Du skriver här för att du är orolig... Du verkar inte vilja ha några vettiga svar dock. När min dotter var lika liten så gjorde jag det mesta med min dotter (inte för att pappan inte ville ta hand om henne) utan mer för att jag hade svårt att "släppa taget". Hur som helst när jag åkte till affären elr var ute en stund o min man tog hand om henne så grät hon när jag gick men det gick över ganska snabbt (ringde hem o kollade). Så som du beskriver att din dotter reagerade om hon "bara" saknade sin mamma känns inte rimligt... därför ska du prata med BVC.

  • mammalovis

    Jag kan ju tycka att det är ganska anmärkningsvärt att pappan inte skapat sig en bättre kontakt med en bebis på 10 månader, Visst att du ammar och att ni alla tre sover ihop, men har han inte sett till att ha tid med bebisen lär det ju inte bli lättare att förstå hennes signaler helt plötsligt.

    Pappan behöver ju få öva med dig närvarande, så även bebisen kan känna av mammas kroppsspråk och se att mamma tycker att det är tryggt. Att ni sedan väntat till just en separationsfas (som finns vid ca 9 månader) är ju bara ett dåligt sammanträffande. Förhoppningsvis har han inte skakat henne av ren frustration, men jag hade ändå bett att få henne kollad. Att pappan är rädd för det talar bara mer emot honom. Jag hoppas dock att det inte är så.

    Mitt barns pappa var på väg att skaka vår dotter som 5-månaders, men besinnade sig och la ner henne i spjälsängen och ringde mig istället. Båda var upprörda hörde jag per telefon, så det var bara att skynda sig hem från hjärt- och lungräddningskursen för barn som jag var på. Efter det fanns rädslan med länge kan jag säga.

Svar på tråden Min dotter är förstörd!!!!