Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

Men du har antagligen ett eget hem att gå till så det är en helt annan sak.

Här har alltid barnen fått vara där de känner för det, det är deras hem och det är vi vuxna som har beslutat att de måste växa upp och ha två olika ställen som de ska kalla hem, då är det minsta vi kan ge till dem att de får vara där de känner att det passar dem bäst just nu, vem tusan vet varför de väljer att vara där men valt har de gjort och då ska vi vuxna vara treviga och tillmötesgående när det gäller det.

Ett undantag finns och det är om vi har planerat något speciellt, d kan vi säga att den och den dagen vill vi helst vara ensamna, det köper de festa ungar faktiskt.

Fast mina barn har två egna hem att gå till. Det har de flesta barn som bor varannan vecka, ligger liksom i sakens natur.
Men då kör ju ni samma regler som de flesta av oss i trådar talar om - barnen är alltid välkomna, men är det något speciellt så kan man säga att det inte passar...  

Nä, att det inte alltid passar förstår väl de flesta. Men då kan man säga "Vi ska iväg, och det går inte ändra" Jag och min man ska iväg i helgen, och det ska mycket till för att vi ska stanna hemma. Det är mänskligt. Men att säga till barn som har bostaden som sitt hem att "nä, du är inte välkommen för jag vill vara själv" är en helt annan sak. Jag kan också känna att "Jäkla ungar, får jag aldrig vara ifred" Men det är en tanke, efter många intensiva veckor hemma. Men då stänger jag dörren till sovrummet eller åker iväg en runda. Det är lite skillnad!

Men om man som bonusmamma frånsagt sig allt ansvar för barnet och pappan inte är hemma dom veckor barnet är hos mamman. Hur gör man då?

Det hade jag, eller våra barn inte alls haft några som helst problem med. Om jag skulle säga att det passar inte så bra idag för jag har verkligen sett fram emot att vara ensam ikväll så kan ni inte komma i morgon i stället, så hade de inte känt sig oälskade och ovälkomnade för det. De skulle bara säga, visst vi ses i morgon ha det så skönt :)
Men som jag säger hela tiden - alla familjer är olika och det finns inga rätt eller fel. Men att påstå att jag stänger mina barn ute från sitt hem, när de har två hem och bor växelvis och alltid är välkomna hem, om jag inte har andra planer, är inte bara lite magstarkt och nedlåtande, utan helt fel.

Vad är då skillnaden mot vad nästintill ALLA som skriver här i tråden tycker? Utav de som anser att barnen kan höra av sig innan?

1) Barnen är föräldrarnas ansvar så länge de är omyndiga. Det är föräldrarna som tillsammans bestämmer var barnen ska vistas och när.

2) Barn har sina hem hemma hos sina föräldrar. Barn till separerade föräldrar har två hem (förutsatt att båda föräldrarna har hem och att barnet bor växelvis). Barnet har kvar sitt hem även om de tillfälligt vistas på ett annat ställe. Exempelvis så är ju föräldrahemmet barnets hem även om barnet tillfälligtvis vistas i sommarstugan eller hos mormor under lovet. På samma sätt är pappahemmet fortfarande barnets hem även om barnet för tillfället vistas/bor i mammahemmet.

Oavsett hur många hem ett barn har så är det föräldrarna tillsammans som bestämmer var barnen ska vistas och när. De KAN bestämma sig för att låta barnen komma och gå hur de själva behagar i de olika hemmen. Eller så kan de själva bestämma det. Och så kan de, om de vill, ta barnens egna önskemål i beaktande innan de bestämmer.

I det här fallet tror jag att det bara blivit så att barnen börjat komma och gå som de vill i sina två hem. Jag tycker att deras föräldrar borde ta upp det för diskussion. Trivs de själva med att barnen kommer och går som de vill (och då bör de även ta i beaktande övriga familjemedlemmars önskemål, då som ts)? Och är det ens för barnens bästa att få komma och gå som de vill.

Som jag sagt tidigare tycker jag att föräldrarna i detta fall ska sätta sig ner och diskutera huruvida de trivs med att barnen kommer och går som de vill i sina hem och om det ens är för barnens bästa att tillåtas göra det.

Föräldrarnas viktigaste uppgift nu borde vara att försöka ta reda på hur barnen önskar bo och varför. Och sedan sätta det i relation till vad de tror är för barnens bästa. Därefter måste de också väga in andra familjemedlemmars önskemål (ts önskemål) och praktiska begränsningar (exempelvis arbetstider).

Som exempel är det ju skillnad på om lilla olle alltid oplanerat dyker upp på onsdagar hos pappan om det är på grund av att olles fotbollsträning alltid är på onsdagar och det är närmare hem till pappan från träningen än om lilla olle alltid dyker upp hos pappan när det är dags att städa eller göra läxor hos mamman.

Då frågar jag dig också, hur vet du det? Att det förekommer relativt sällan? 

Själv har jag erfarenheter som inte har med Familjeliv att göra, även om jag förstås också läst om dessa saker här. Jag vet ännu inte hur vanligt det är, men att det är vanligt vet jag däremot genom min yrkesutövning. 

Jag vet precis vad jag skrev, och jag vet också vad otaliga betyder. Du får naturligtvis tror vad du vill, jag är oavsett det väldigt van vid att läsa och tolka texter och utredningar. 

Då får man se det som att man lämnar barnen ensamma hemma om man lämnar de hos en vuxen som inte tar på sig ansvaret för barnen.

Är barnen så pass gamla och mogna att föräldern skulle lämna de ensamma hemma även om bonusföräldern inte existerade så är det okej att lämna dem. Men då kan föräldern föräldern inte förvänta sig något av bonusföräldern. Är barnen dock för små för att lämnas ensamma hemma så måste föräldern givetvis hitta på någon annan lösning.