Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

Jag har aldrig heller stött på en bonusmamma som förvägrat barnen att ringa till sin mamma. Däremot har jag, precis som många andra här säger, hört om barn, även i min egen familj, som i perioder inte mått bra av att mamma (oftast) ringer för ofta och påminner om att barnet saknar. Men det brukar ju också lösa sig på bästa sätt eftersom de flesta föräldrar är ganska vettige människor som oftast vill sina barns bästa. Annars får man be FR om hjälp - funkar det med ;)

Så i min värld, och av mina erfarenheter så finns det väldigt få bonusmammor som hindrar barnen från att ringa. Däremot så läser man ju en del inlägg om bonusmammor som ifrågasätter mammans behov av att prata med pappan 15 gånger om dagen. Men det problemet äger ju inte bonusmamman direkt :)

Så sant.

Eh det var 33 sidor att läsa så inte satte jag mig och läste vad som hade skrivits i dem utan jag svarade på TS inte på vad ni andra hade skrivit, det är så det brukar gå till i trådarna här på FL, annars så citerar man folk om det är dem i tråden man vill svara till.

Ärligt talat så förstår jag inte vad du menar här...men jag tycker att om man ger sig in i ett förhållande där det finns barn så ska man förstå att hemmet är barnets hem lika mycket som de vuxnas och ingen ska säga till dem att de inte är välkomna dit om det inte är något speciellt som sker.
barnen kan ha olika behov vid olika perioder i sitt liv och om de känner att de mår bäst av att vara lite mer hos den ena föräldern så är det vår skyldighet som vuxna i deras närhet att ge dem det, hur jäkla svårt kan det vara att ge dem det?

Jag skriver inte det här bara som bioförälder, jag har haft bonusungar och de bodde faktiskt hos oss på heltid och åkte bara till mamma när de kände för det, aldrig att jag skulle få för mig att såga åt dem att de minnsan fick lov att åka i från vårat hem för jag orkade inte ha dem där mer, kände jag att det blev förmycket så var det jag som åkte i väg en sväng, de ska alltid veta att de har tillgång till sitt hem...fan vad det skulle vara jobbigt ifall nån helt plötsligt sa åt en att man inte var önskad i sitt egna hem, den man som gjorde så mot mina barn skulle åka ut med huvudet före :-/

Du citerade BioBonus när hon skrev "Jag är inte alltid välkommen hos mina föräldrar, för ibland passar det inte om de har andra planer. Känner inget särskilt inför det faktiskt utan ser det som fullt normalt, då får jag ju komma en annan dag... "

Ditt svar var att dina barn alltid är välkomna bla bla bla MEN - "Ett undantag finns och det är om vi har planerat något speciellt, d kan vi säga att den och den dagen vill vi helst vara ensamna, det köper de festa ungar faktiskt."

Vilket ju nästan var på pricken vad biobonus skrev i inlägget du citerade.

Så - vad är skillnaden? Eftersom du nu kände dig tvungen att påpeka att det var en helt annan sak när du sedan skrev exakt SAMMA sak?

Och ja. Med tanke på att du faktiskt citerade ngn får man väl anta att svaret var riktat till just den person du citerade och inte TS enbart.

Precis som du säger så brukar man citera dem man vill svara..

Men det är ju en helt annan sak om barnen bor heltid.... Då har de ju bara ett hem, och bor inte växelvis vilket är det den här diskussionen handlar om... 
Det är väl klart att jag inte kör iväg mina barn på den vecka som de ska bo hos mig. Jag "kör inte iväg dem"på deras pappas vecka heller, om det inte är så att vi har annat inplanerat eller att deras pappa vill att de ska vara hos honom.

Jag svarade i det första jag skrev, det var riktat till henne sen gjorde jag radbrytningar, flera stycken, de visar att man sen svara allmänt, sånt var i vilket fall självklart här på FL tidigare så jag gjorde så Jag var nog lite otydlig här, de skulle egentligen bo var annan vecka men de valde att vara hos oss på heltid så gott som och var hos mamma när de kände för det, ca fyra-fem dagar i månaden. De var mellan 14-17 år och jag tog aldrig upp det med dem utan tänkte att det finns nog någon anledning till att de hänger mer här.

Hm hur gör ni när ni säger till ungarna att de inte får vara kvar hemma utan måste åka till den andre föräldern? Känns det inte minsta lilla elakt när ni säger det? Bryr ni er inte alls om att det nog gör dem ledsna och faktiskt gör dem lite illa?

Hur skulle du ställa dig till om din man ville "köra i väg" dem då? Om ni inte hade något inplanerat och du själv skulle vilja umgås med dina barn på hemmaplan och ditt ex inte hade något emot det, och det bara var din man som inte ville att de skulle vara hos er och att ni i stället skulle hålla er strikt till varannan vecka? För det är ju mer som i ts fall, kan jag tycka. Där är det en pappa som vill att ungarna ska kunna komma hem, men ts vill få vara i fred i sitt eget hem (på mammaveckorna). Det är väl först när viljorna är olika som det blir problem, och då är det ju intressant att se vad olika människor har för syn på problemen och hur de eventuellt löser dem. 

Lite nyfiken... ni som säger att barnet alltid är välkommet utan att höra av sig. Att barnet själv styr sin tid utan kommunikation med förälder (för det är ju vad det i praktiken innebär)

Låt oss säga att ert barn åker på semester med sin kompis familj. Du och mannen (pappan) tänker: "ahh då passar vi på att åka på en romantisk weekend, Rom here we come"

Eller rättare sagt, ni tänker alltså aldrig så utan sitter alltid hemma i givakt ifall barnet, trots andra planer, bestämmer sig för att ändra sig?

För om ni är i Rom, eller på hotell i Stockholm eller vad det må vara, så kan ju barnet inte komma hem till er trots behov.... och då är ni ju precis lika "dåliga föräldrar" själva som ni påstår att andra är. Eller är det bara bonusfamiljer som ska vara livegna under barnen?

Jag förstår er inte?