Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

Jag säger det när de ringer och frågar om det är ok att de kommer över. Brukar inte vara särskilt dramatiskt alls. Du vet:

- Hej mamma, det är XX. är det ok om jag kommer hem till dig istället ikväll? Det är ok för pappa om det är ok för er.
- Vet du älskling - det passar inte så där jättebra för vi har gäster/planer/sett fram emot en ensamkväll. En annan dag i veckan kanske?
- Ok, hälsa NN och ha en mysig kväll. Om inte annat å ses vi nästa vecka.
Ingen känner sig elak, ingen känner sig sårad. Ingen börjar gråta.

Ni som har barn som skulle reagera så stenhårt på det här som många av er ger uttryck för - som jag ser det så måste ni ha extremt otrygga barn som skulle bli så ledsna och trauamtiserade över att ni nån gång faktiskt INTE fanns där för dem 24/7.
Vad gör ni för att ett nekande eller ett avspisande i framtiden av andra inte ska bli en stor sorg för dem? Hur hjälper ni dem igenom den här, inte vet jag vad som kan vara problemet - otryggheten, separationsångesten, känslan av att inte vara älskad om man inte alltid får vara med? Hur tänker ni kring att era barn far så illa av att inte känna att ni alltid kretsar kring dem?

Jag säger det när de ringer och frågar om det är ok att de kommer över. Brukar inte vara särskilt dramatiskt alls. Du vet:

- Hej mamma, det är XX. är det ok om jag kommer hem till dig istället ikväll? Det är ok för pappa om det är ok för er.
- Vet du älskling - det passar inte så där jättebra för vi har gäster/planer/sett fram emot en ensamkväll. En annan dag i veckan kanske?
- Ok, hälsa NN och ha en mysig kväll. Om inte annat å ses vi nästa vecka.
Ingen känner sig elak, ingen känner sig sårad. Ingen börjar gråta.

Ni som har barn som skulle reagera så stenhårt på det här som många av er ger uttryck för - som jag ser det så måste ni ha extremt otrygga barn som skulle bli så ledsna och trauamtiserade över att ni nån gång faktiskt INTE fanns där för dem 24/7.
Vad gör ni för att ett nekande eller ett avspisande i framtiden av andra inte ska bli en stor sorg för dem? Hur hjälper ni dem igenom den här, inte vet jag vad som kan vara problemet - otryggheten, separationsångesten, känslan av att inte vara älskad om man inte alltid får vara med? Hur tänker ni kring att era barn far så illa av att inte känna att ni alltid kretsar kring dem?

Hur kommer det sig att alla är så förstående om en biomamma behöver vara barnfri och ha egentid men alla blir rabiata när en bonusmamma knystar om att få vara ifred för en jävla gångs skull..

För att bonusmammor oftast har snedvridna vaneföreställningar.
Tror att de ska kunna ha drömlivet med drömprinsen utan att fatta att de alltid kommer att komma i 3:e hand.
Väljer man en förälder så ska man också anpassa sig till den familjen man
*besöker*. inte komma o gnälla om allt.
Barnens bästa först...alltid!.

Tycker det är tragiskt!

Tänk om en kärnfamilj skulle resonera likadant och låta barnen stanna hos kompisen nån timma extra för att mamma och pappa vill vara i fred. Nä man är mamma och pappa dygnet runt och inte enbart på mamma eller pappa veckorna. Har vi planerat in att få gäster så är våra barn gemensamma eller bonusbarn välkomna oavsett. Finns det hjärterum finns det stjärterum

För att bonusmammor oftast har snedvridna vaneföreställningar.
Tror att de ska kunna ha drömlivet med drömprinsen utan att fatta att de alltid kommer att komma i 3:e hand.
Väljer man en förälder så ska man också anpassa sig till den familjen man
*besöker*. inte komma o gnälla om allt.
Barnens bästa först...alltid!.

För att bonusmammor oftast har snedvridna vaneföreställningar.

Tror att de ska kunna ha drömlivet med drömprinsen utan att fatta att de alltid kommer att komma i 3:e hand.

Väljer man en förälder så ska man också anpassa sig till den familjen man

*besöker*. inte komma o gnälla om allt.

Barnens bästa först...alltid!.