• Anonym (Bonusmamman)

    Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

    Jag bor tillsammans med en man sedan tre år tillbaka. När vi flyttade ihop så hade han sina barn boendes hos sig på heltid. Men efter ett tag så sa jag ifrån och hans barn började då bo varannan vecka hos mamma och pappa (det blev möjligt då mamman flyttade till samma stad).

    Men nu så kan hans barn bara dyka upp huxflux, även under mammaveckan. Detta stör mig nått så otroligt, då jag aldrig kan få vara ifred i mitt eget hem!

    Jag har pratat med min man om detta, men han blir bara sur och fräser "mina barn är INTE ivägen i sitt eget hem!!!". Då svarade jag att jo, de är ivägen när de kommer hit på mammaveckan. Då svarar min man "se det då helt enkelt som att de bor här på heltid!"

    Det känns som att jag blir helt nertryckt i mitt eget hem. Tillintetgjord, som att mina ord inte är värda ett dyft.

    Är det någon mer som är i liknande situation? Vad gör man? Står ut? Separerar? Sätter ner foten ordentligt?

    Jag funderar på att prata med hans barn om detta istället, eftersom att deras pappa inte bryr sig om vad jag säger.

    Behövde få skriva av mig samt få lite råd.

  • Svar på tråden Hur ser ni på detta? (Styvförälder).
  • vampyria2
    Iam skrev 2015-02-19 10:18:32 följande:

    Lite nyfiken... ni som säger att barnet alltid är välkommet utan att höra av sig. Att barnet själv styr sin tid utan kommunikation med förälder (för det är ju vad det i praktiken innebär)

    Låt oss säga att ert barn åker på semester med sin kompis familj. Du och mannen (pappan) tänker: "ahh då passar vi på att åka på en romantisk weekend, Rom here we come"

    Eller rättare sagt, ni tänker alltså aldrig så utan sitter alltid hemma i givakt ifall barnet, trots andra planer, bestämmer sig för att ändra sig?

    För om ni är i Rom, eller på hotell i Stockholm eller vad det må vara, så kan ju barnet inte komma hem till er trots behov.... och då är ni ju precis lika "dåliga föräldrar" själva som ni påstår att andra är. Eller är det bara bonusfamiljer som ska vara livegna under barnen?

    Jag förstår er inte?


    Om jag planerar att göra något så pratar jag med mina barn om det och förklarar att då och då är jag uppbokad och hör efter vad barnet har tänkt att vara under tiden, är barnet så stort att det kan vara ensam hemma och jag inte ska göra det jag har planerat hemma så får det naturligtvis vara hemma undertiden jag är borta, annars så får vi se till att barnet är hos den andre föräldern eller hos någon annan.

    Så gör man ju med barn som är hos en oavsett om det r bonus eller bio barn, jag fattar inte varför man inte skulle prata med barnet och berätta att man ska i väg eller om man ska ha fest hemma eller så.
  • Brumma
    vampyria2 skrev 2015-02-19 10:10:48 följande:

    Jag svarade i det första jag skrev, det var riktat till henne sen gjorde jag radbrytningar, flera stycken, de visar att man sen svara allmänt, sånt var i vilket fall självklart här på FL tidigare så jag gjorde så Jag var nog lite otydlig här, de skulle egentligen bo var annan vecka men de valde att vara hos oss på heltid så gott som och var hos mamma när de kände för det, ca fyra-fem dagar i månaden. De var mellan 14-17 år och jag tog aldrig upp det med dem utan tänkte att det finns nog någon anledning till att de hänger mer här.


    Oj vad är skillnaden när ditt "allmäna" svar är likadant som det som BioBonus skrev och som du tydligen ansåg var fel?

    Du ändrade plötsligt åsikt? Eller är det ok när du har annat för dig så ni måste säga nej till barnen men inte till andra?

    Förklara för mig vari skillnaden ligger?
  • vampyria2
    Brumma skrev 2015-02-19 10:38:41 följande:
    Oj vad är skillnaden när ditt "allmäna" svar är likadant som det som BioBonus skrev och som du tydligen ansåg var fel?

    Du ändrade plötsligt åsikt? Eller är det ok när du har annat för dig så ni måste säga nej till barnen men inte till andra?

    Förklara för mig vari skillnaden ligger?
    Läs om och läs rätt, vad jag påpekade är att det är en förbannad skillnad om man är vuxen och har flyttat hemifrån och inte kan hänga hos föräldrarna hela tiden och på att vara ett barn som fortfarande bor hemma, ser du ingen skillnad i det så ser jag inget intresse på att fortsätta prata med dig här faktiskt.
  • Anonym (Också)
    vampyria2 skrev 2015-02-19 10:36:13 följande:
    Om jag planerar att göra något så pratar jag med mina barn om det och förklarar att då och då är jag uppbokad och hör efter vad barnet har tänkt att vara under tiden, är barnet så stort att det kan vara ensam hemma och jag inte ska göra det jag har planerat hemma så får det naturligtvis vara hemma undertiden jag är borta, annars så får vi se till att barnet är hos den andre föräldern eller hos någon annan.

    Så gör man ju med barn som är hos en oavsett om det r bonus eller bio barn, jag fattar inte varför man inte skulle prata med barnet och berätta att man ska i väg eller om man ska ha fest hemma eller så.
    EXAKT!

    Man pratar med barnet!

    Det är ju precis det vi säger. Inte bara komma och gå som det behagar utan man ringer först.
  • Anonym (,,,)

    Hur kommer det sig att alla är så förstående om en biomamma behöver vara barnfri och ha egentid men alla blir rabiata när en bonusmamma knystar om att få vara ifred för en jävla gångs skull..

  • Brumma
    vampyria2 skrev 2015-02-19 10:55:45 följande:

    Läs om och läs rätt, vad jag påpekade är att det är en förbannad skillnad om man är vuxen och har flyttat hemifrån och inte kan hänga hos föräldrarna hela tiden och på att vara ett barn som fortfarande bor hemma, ser du ingen skillnad i det så ser jag inget intresse på att fortsätta prata med dig här faktiskt.


    Hon skrev att enda anledningen hon ibland inte är välkommen till sina föräldrar är om de har ngt annat planerat. Oavsett om hon har ett eget hem så är det samma anledning som du uppger att du använder.

    Du behöver inte prata med mig. Jag förstår att du inte kan svara på frågan..
  • BioBonus
    Påven Johanna skrev 2015-02-19 10:13:41 följande:
    Hur skulle du ställa dig till om din man ville "köra i väg" dem då? Om ni inte hade något inplanerat och du själv skulle vilja umgås med dina barn på hemmaplan och ditt ex inte hade något emot det, och det bara var din man som inte ville att de skulle vara hos er och att ni i stället skulle hålla er strikt till varannan vecka? För det är ju mer som i ts fall, kan jag tycka. Där är det en pappa som vill att ungarna ska kunna komma hem, men ts vill få vara i fred i sitt eget hem (på mammaveckorna). Det är väl först när viljorna är olika som det blir problem, och då är det ju intressant att se vad olika människor har för syn på problemen och hur de eventuellt löser dem. 
    Tja, jag skulle väl lyssna på hans argument. Han har lika stor rätt som jag att ha åsikter och önskemål eftersom det är hans hem också. Ser inga som helst problem med det heller.
    Skulle däremot inte har gift mig med honom om han inte var ok med att mina barn bodde varannan vecka. 
  • BioBonus
    vampyria2 skrev 2015-02-19 10:55:45 följande:
    Läs om och läs rätt, vad jag påpekade är att det är en förbannad skillnad om man är vuxen och har flyttat hemifrån och inte kan hänga hos föräldrarna hela tiden och på att vara ett barn som fortfarande bor hemma, ser du ingen skillnad i det så ser jag inget intresse på att fortsätta prata med dig här faktiskt.
    Ja, men mitt svar där var till en vuxen kvinna (?) som frågade en annan vuxen kvinna hur HON skulle ha känt. Så i den frågeställningen oss emellan där så var det inga barn involverade :)
  • Iam
    vampyria2 skrev 2015-02-19 10:36:13 följande:

    Om jag planerar att göra något så pratar jag med mina barn om det och förklarar att då och då är jag uppbokad och hör efter vad barnet har tänkt att vara under tiden, är barnet så stort att det kan vara ensam hemma och jag inte ska göra det jag har planerat hemma så får det naturligtvis vara hemma undertiden jag är borta, annars så får vi se till att barnet är hos den andre föräldern eller hos någon annan.

    Så gör man ju med barn som är hos en oavsett om det r bonus eller bio barn, jag fattar inte varför man inte skulle prata med barnet och berätta att man ska i väg eller om man ska ha fest hemma eller så.


    Det är ju det som är poängen. Vare sig barnen är planerade att vara på semester, på läger, hos kompis eller hos sin andra förälder så blir det ju barnfri tid som oftast bokas upp av annat än just barnen. Alltså måste det kommuniceras om detta ändras.

    Min mamma var min boendeförälder och om jag hade kommunicerat att jag inte skulle vara hemma, oavsett om det var läger, kompis, farmor och farfar eller pappa så passade ju mamma på att göra egna grejer då. Inte satt hon hemma och väntade på att jag eventuellt kanske skulle ändra planer och komma hem.

    Vi hade en kommunikation från att jag var liten om var jag skulle vara när och sen fick jag mer och mer bestämmanderätt ju äldre jag blev.

    Jag förstår inte problemet med det.

    Sen när ska ett barn bestämma allt själv?

    Och sen när är det en människa som bestämmer över en hel familjs tid?
  • BioBonus
    vampyria2 skrev 2015-02-19 10:12:33 följande:

    Hm hur gör ni när ni säger till ungarna att de inte får vara kvar hemma utan måste åka till den andre föräldern? Känns det inte minsta lilla elakt när ni säger det? Bryr ni er inte alls om att det nog gör dem ledsna och faktiskt gör dem lite illa?


    Jag säger det när de ringer och frågar om det är ok att de kommer över. Brukar inte vara särskilt dramatiskt alls. Du vet:


    - Hej mamma, det är XX. är det ok om jag kommer hem till dig istället ikväll? Det är ok för pappa om det är ok för er.
    - Vet du älskling - det passar inte så där jättebra för vi har gäster/planer/sett fram emot en ensamkväll. En annan dag i veckan kanske?
    - Ok, hälsa NN och ha en mysig kväll. Om inte annat å ses vi nästa vecka.
    Ingen känner sig elak, ingen känner sig sårad. Ingen börjar gråta.

    Ni som har barn som skulle reagera så stenhårt på det här som många av er ger uttryck för - som jag ser det så måste ni ha extremt otrygga barn som skulle bli så ledsna och trauamtiserade över att ni nån gång faktiskt INTE fanns där för dem 24/7.
    Vad gör ni för att ett nekande eller ett avspisande i framtiden av andra inte ska bli en stor sorg för dem? Hur hjälper ni dem igenom den här, inte vet jag vad som kan vara problemet - otryggheten, separationsångesten, känslan av att inte vara älskad om man inte alltid får vara med? Hur tänker ni kring att era barn far så illa av att inte känna att ni alltid kretsar kring dem?

Svar på tråden Hur ser ni på detta? (Styvförälder).