Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

Jag bor tillsammans med en man sedan tre år tillbaka. När vi flyttade ihop så hade han sina barn boendes hos sig på heltid. Men efter ett tag så sa jag ifrån och hans barn började då bo varannan vecka hos mamma och pappa (det blev möjligt då mamman flyttade till samma stad).

Men nu så kan hans barn bara dyka upp huxflux, även under mammaveckan. Detta stör mig nått så otroligt, då jag aldrig kan få vara ifred i mitt eget hem!

Jag har pratat med min man om detta, men han blir bara sur och fräser "mina barn är INTE ivägen i sitt eget hem!!!". Då svarade jag att jo, de är ivägen när de kommer hit på mammaveckan. Då svarar min man "se det då helt enkelt som att de bor här på heltid!"

Det känns som att jag blir helt nertryckt i mitt eget hem. Tillintetgjord, som att mina ord inte är värda ett dyft.

Är det någon mer som är i liknande situation? Vad gör man? Står ut? Separerar? Sätter ner foten ordentligt?

Jag funderar på att prata med hans barn om detta istället, eftersom att deras pappa inte bryr sig om vad jag säger.

Behövde få skriva av mig samt få lite råd.

[quote=74873309][quote-nick]BioBonus skrev 2015-02-17 16:47:37 följande:[/quote-nick]

Och tänk - jag har aldrig känt mig oälskad av mina föräldrar, eller av min bonusmamma som är en fantastisk kvinna, trots att de ville vi skulle höra av oss när vi bodde växelvis om våra planer ändrades. Så olika det kan vara. Jag har alltid känt mig som en del av båda mina familjer, alltid känt mig välkommen och min bonusmamma är en galet bra extramormor åt mina barn.

Men passade det alltid att vi bara kom förbi? Nej, och det var helt ok för vi barn visste att det inte var för att vi var oälskade, utan att det helt enkelt fanns andra planer just den kvällen. Det behöver inte vara mer traumatiskt och komplicerat än så.

[/

Det är inte kärlek o välkomnande man ser i dessa trådar.

Att behöva fråga om man får komma hem, att inte få ha nyckel osv är helt galet för mig.

[quote=74873386][quote-nick]BioBonus skrev 2015-02-17 16:59:31 följande:[/quote-nick]

Jag tror du har fel. Jag tror man kan visa kärlek och välkomnande även om man lär barnen att kommunicera tex att de kommer hem när man tror att de ska vara hos sina andra förälder. Kärlek och hemkänsla ligger inte där. Inte för alla i alla fall. Du kan ju inte ta ifrån mig min känsla av kärlek och välkomnande bara för att du inte känner likadant? Eller hur? 

Mina barn är alltid välkomna hem. Självklart. Men, det kan hända att det inte passar på den vecka de ska vara hos sin pappa. Älskar jag dem mindre för det? Galenskap - det är klart att jag inte gör. Är de mindre välkomna hem alla de dagar de passar? Självklart inte. Behöver de fråga om de "får" komma hem på den vecka som boendet är hos mig - det tror jag inte ens jag behöver förklara att de inte behöver. Blir de skadade för livet av att behöva föra en dialog med dem som deras beslut påverkar i vardagen - nej, det tror jag inte heller. 

Det är inte ett så stort trauma som en del här vill få det att framstå. Som sagt - de får inte rödgråtna vända i dörren och sova i cykelskjulet och titta in genom fönstret när resten av familjen myser framför brasan...

[/

Har bara talatnutifrån mig och vad jag tycker.

Jag förstår inte hur man kan bara förälder bara på vissa dagar. För mig är det du skriver märkligt både ur barnperspektiv och föräldraperspektiv.

Eftersom jag pratar med mina barn närstan varje dag, så är det här aldrig något problem. Har de ändrat sina planer så kommer det fram i något av de samtal vi har om allt annat som händer i livet. Jag inser att det kanske är en skillnad. Vi har tät kontakt i vår familj. Vi delar stort och smått oavsett var barnen bor, så barnen är också med i vad som händer den vecka de inte är här.
Har man inte den vardagliga kontakten så känns kanske det här med att behöver stämma av som märkligt. Bara en tanke från min sida för att förstå varför en del tycker att ett telefonsamtal hem är så upprörande... Våra barn är ganska stora och ringer titt som tätt.