Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

Det är ju överhuvudtaget inte vad vi diskuterar. Vi, i alla fall jag, talar om att det är vanligt förekommande att bonusmammor inte vill att barnen ska prata med biomamman i telefonen eller på andra sätt när barnen är hos pappan. Exakt hur vanligt det är vet jag ännu inte, men att det är vanligt vet jag och att det förekommer i otaliga fall vet jag. 

När BioBonus i ett inlägg berättade om sin vardagskontakt med sina barn (hon talar med dem nästan dagligen) så svarade jag henne att det är tur att inte hennes barns pappas partner har något emot den kontakten. För om den bonusmamman önskat hindra dem att prata med varandra på det sätt de nu gör, så hade det kunnat jämföras med trådstartarens önskemål om begränsning av kontaktyta för den man och de barn hon lever ihop med. Och det är ju inte säkert att Biobonus varit nöjd med det scenariot, det vet inte jag, det kan bara hon svara på. 

Du pratar dock om en massa andra saker och det beror väl på, som du själv säger, att du inte förstår sammanhanget. Det är svårt för mig att göra något åt. 

Nej, det trodde jag inte att de skulle göra heller. Jag har heller ingen ambition i den vägen eftersom jag saknar tid till en så omfattande argumentation och redovisning som skulle behövas för att göra det jobbet. 

Det var bra att du inte dristar dig till det. Klokt. 

Ja det är klokt. Men jag har väl inte samma behov som dig att tala om för folk att de har fel bara för att de har en annan erfarenhet av något än vad jag har.
Synd att du inte har den ambitionen, för om det nu är så att du faktiskt har en massa kunskap i ämnet och kan ge mig, och andra, ett annat perspektiv så hade det varit intressant att få ta del av det på ett respektfullt sätt från din sida, istället för att bara få höra att vi har fel.
Men jag förstår att det inte ligger i ditt intresse och lägger nu ner den här diskussionen.

Ha en bra fortsatt dag.

Du skriver så mycket hit o dit och så formellt så jag förstår faktiskt inte vad du menar.

Kan du svara på min fråga det räcker med ett ja eller nej

Gör bioföräldern fel när den fortsätter att ringa trots att barnet ej gillar det?

Du säger att du sett motsatsen många gånger att bonusmamman nekar biomamman att prata med sitt barn...

Blir lite full i skratt men hur kan en bonusmamma kunna genomföra detta?

Förklara det gärna för mig.

Vad beror det på enligt dig att bonusmamman gör det? Vad finns det för anledning?

Jag skulle aldrig själv som bonusmamma kunna neka barn att ha kontakt med föräldern hur mycket jag än skulle vilja göra det. Hur skulle jag kunna gå emot barn o vuxna?

Varför ska den rättigheten att få vara ensam vara berättigad endast för biologiska föräldrar? Varför inte även för bonusföräldern? Eller är man på något sätt livegen ifall man bor ihop med en man med barn? Man ska bara tacka och ta emot - för man visste vad man gav sig in i? Det är den inställning till det sk bonusskapet som gör mig så urbota led.

Personen skrev att hennes bonus mådde dåligt av att prata med mamma när barnet var hos pappa.

Och att hennes egna barn inte vill prata med föräldrarna när de är hos ngn annan.

VAD i det var du bättre? VAD är det personen "tror"? Och vem sjutton är du att påstå att ngn erfarenheter inom den EGNA familjen är fel?

Om jag överhuvudtaget trott att ngn del av dig var kunnig inom området så visade du precis att du överhuvudtaget inte vet vad du pratar om. Hoppas verkligen du inte använder dina så kallade kunskaper i din yrkesroll...

Varför skulle barnet ta skada av att vara hos sin andra förälder den vecka det är planerat att han eller hon ska vara där? Varför tycke du att man är en idiot som anser att det är det bästa för barnet med en fast punkt i tillvaron? Den veckan det är menat man är  hos mamman vet man att man är där och tvärtom då man är hos pappa. Jag anser det vara en trygghet i livet med fasta och klara rutiner och något som är viktigt för barn. Inte att springa till mamma så fort de bär emot hos pappa  eller till mamma om maten inte passar hos pappa osv...

Jag anser att det är viktigt att lära barn bete sig och vara en bra medmänniska. Att följa regler och rutiner. Även fast man är förälder har man ett eget liv med egna planer och saker inbokade. Man är inte på givakt hemma utifall att ens barn skulle behaga komma förbi när det ändå är tänkt barnet ska vara hos mamman. Viktigt är också att lära barn att de inte är världens medelpunkt som allt kretsar kring utan att även kunna respektera andra människor och deras åsikter. Om TS inte trivs, känner sig obekväm med att ha barnen springandes hos sig stup i kvarten även då det inte är pappans vecka så självklart ska hon bli lyssnad på. Hon är en del i familjen, som har lika stor betydelse och vikt som någon annan. Hon kanske är väldigt trevlig bonusmamma den veckan barnen är hos dem men behöver den andra för att lada batterierna och få tid med mannen för att orka den veckan "främlingarna" kommer och hälsar på. Det handlar om att ha en balans i att ge och ta. Och inte att den som flyttar in i en barnfamilj ska utplåna sig själv och bli en osynlig gestalt i huset som på nåder få bo där, så läge man gör det som förväntas av en och inte har egna åsikter....

För min egen del ser jag en partners barn precis lika främmande och utomstående i min familj som hans föräldrar och vänner. Att umgås under normala omständigheter är självklart ok men att tvingas umgås med människor som inte tillhör ens familj och ha dem runt mig flera dygn i sträck - DET är tungt. Jag anser faktiskt att man borde få erkännande för det tunga jobbet. Om inte annat så rätten att få kunna känna sig hemma och avslappnad i sitt hem åtminstone några dagar i månaden, att man då har en frizon utan barn som för liv och tar tid och energi. Och bara stör med sin blotta existens.

Du skulle ju kunna bete dig som om de inte var hemma... t.ex. att du duschat och går omkring naken. Sen när barnen kommer kan du säga attt "oj, jag visste inte att ni skulle komma! hör av er"

självklart ska de vara välkomna även på mammaveckan, men de borde höra av sig först och inte bara stövla in. Det handlar om planering, tänk om ni håller på att laga middag och så blir det inget över till barnet?

du kan ju prata med mamman? hon kanske tycker det är skittråkigt att barnen inte är hos henne lika ofta...

eller skaffa eget. Det är inte dina barn, det är din sambos. Och du är medveten om att de kommer på köpet men ett litet sms är väl  inte för mycket att begära? "jag kommer om en kvart" 

Jag vet faktiskt ingen som har något emot om mamman ringer barnet, speciellt inte om barnet har egen telefon.
Problemen uppstår när mamman ringer 15 gånger på hemtelefonen under en kväll, för att komma med dumma och onödiga pekpinnar till pappan, allt för att dra igång ett bråk mao.
Visst, det går att byta nummer, eller stänga av signalen. Men ska det verkligen behövas...............

Håller med dig. Att höra av sig och kolla läget är inte för mycket begärt. Speciellt inte när partner och barn inte har den nära självklara relationen som en förälder har.