Uppfostrar man inte barn längre?

Men det finns vuxna som retar sig på barn bara av princip, för att de inte gillar andras ungar. Då kan man vända ut och in på sig som förälder och det blir aldrig tillräckligt bra ändå.

Som jag ser det är föräldraskap inget annat än ett specialfall av ledarskap. 
I varje grupp finns det en eller flera ledare, formella eller informella. 
I en familj måste det alltid vara någon av föräldrarna som har den rollen, allt annat leder till kaos och olycka. 
Problemet som jag ser är att många föräldrar idag verkar anse detta vara "odemokratiskt" och gå emot  "principen om allas lika värde". Istället ska familjen sakna ledare och alla vara med och bestämma lika mycket. 
Tyvärr är inte det en bra idé eftersom barn saknar omdöme och erfarenhet som de vuxna har, därför är det orättvist mot barnet att ge dem ett ansvar de inte har någon möjlighet att hantera. 

Som ledare kan man givetvis delegera ansvar och makt till andra medlemmar i gruppen, så det finns inget fel i att den vuxne låter barnen bestämma vissa saker när det passar. Det måste dock alltid vara den vuxne som bestämmer när och hur detta sker, och det är alltid den vuxnes ord som gäller i slutändan p g a dennes bättre omdöme och erfarenhet. 

Ibland tror jag att vi svenskar är demokratiskadade, och att vi tror att demokrati innebär att alla ska få sin vilja igenom hela tiden, även barn, annars blir man kränkt... 

När jag var barn, skulle barn sättas för sig, ha särbehandling och foga sig. En del använder uttrycket lyda, vilket klingar mycket aggressivt och negativt i mina öron, så det använder jag aldrig. 
I praktiken innebar det att man aldrig sade emot en vuxen, gjorde som vuxna sa och placerades vid barn bord när det var kalas. Man var barn tills man blev myndig vid 18 - sedan var man plötsligt vuxen och skulle per automatik genast veta allt, ta ansvar och fungera i alla situationer.
Med en sådan behandling fick barn inte en chans att utvecklas efter ålder och förmåga. Min moster och min far har fortfarande inställningen "barnen för sig"!
Min mor hade en annorlunda syn på barn och växande. Hon släppte iväg mig ensam i Europa, på tågresa mellan Stockholm och Paris. Då var jag 14. Det var första gången, som följdes av fler. Hon pratade ofta om "frihet under ansvar", vilket var en populär inställning till uppfostran på 70-talet. Mina tre syskon hade samma uppväxtförhållanden som jag och vi har alla blivit ansvarstagande, kompetenta, välfungerande samhällsmedborgare. Och mer därtill.
Antagligen har min mors metoder medfört att jag har givit mina egna barn mycket eget utrymme, men med största möjlig kontroll på var de håller hus, vem de umgås med, vad de gör, hur andra uppfattar dem och vad folk tycker om dem.
Min äldsta klarar sig nu utmärkt på egen hand, boende i Europa. Den två år yngre får jag kanske bara ha kvar tills gymnasiet är avklarat. Fast jag hoppas på många år till.
När jag var barn, ung och ung vuxen - innan jag själv fick barn när jag var 30+ - hade jag en ohälsosam respekt för alla äldre. Det var sviterna efter min barndom med barnen för sig och total underkastelse där vuxnas ord var lag, som stökade till det för mig. Numera, efter att barnen kom, är jag tvärtom. Jag har tillrättavisat och fått upprättelse både mot privatpersoner och min advokat som betedde sig fel. Jag har stått på mig och fått rätt mot Vägverket och barnomsorgen. Plus en massa andra; både myndigheter och företag. 

Barn behöver i sin anpassade takt växa in i ansvarstagande, empati, social förmåga, hänsyn och andra önskvärda mänskliga beteenden.
Det betyder att de måste få vara med från början, i vuxna sammanhang, med vuxna, med mjuka och positiva tillrättavisningar, korrigeringar, en massa uppmuntran och otroligt mycket kärlek. 

Alla har vi varit barn en gång - även sura vuxna som retar sig på andras barn - och vi har alla varit fullständiga noobs när det gäller livet och hur man ska bete sig för att platsa i familjen och bland andra.

Man kan alltid fråga barnet "Varför"?. Varför slåss du, varför skriker du, varför gör du si och inte så? Det funkade jättebra när jag jobbade som lärare och det var osämja och oro i klassrummet. När man får prata om det som plågar och stör, blir det genast lite lättare. En bra vuxen som får och kan förvalta ett barns förtroende, kan räkna med det barnets utveckling och framsteg. 
Nästa gång du ser ett barn som kryper eller snubblar fram i butiken, på restaurangen, på trottoaren, i köpcentret eller var det nu kan vara; tänk att det kunde varit du själv i den åldern. 
När du ser och hör barn svära, skrika och bråka - fråga dem varför de beter sig så. Bara att du frågar kommer att få dem tappa fattningen och höra upp. De väntar sig säkert inte att någon bryr sig varför de gör som de gör. Du kanske till och med får ett svar om du stannar och väntar på det.

Jag är ledsen men jag känner inte för att diskutera med dig längre. Det blir en cirkeldiskussion.