Uppfostrar man inte barn längre?

Det är lustigt att jag känner ingen som använder hot som uppfostringsmetod, men runt omkring mig finns massor av trevliga skötsamma ungdomar som fixar studier och de som flyttat hemifrån har klarat det utmärkt.

Jag trodde faktiskt sedan tidigare svar i olika trådar, att du var vettigare än den där du svarar till men bevisligen inte. Du läser också likadant som den, synd, hade en helt annan syn på dina inlägg tidigare. Var har jag skrivit att jag använt hot som uppfostringsmetod?

Om jag minns rätt, vilket jag gör, har jag skrivit att vi har gjort det klart för våra ungar att om de någonsin funderar på att anmäla oss är det bäst att de är övertygade om att de vill det. För om de har det så pass dåligt hemma att de känner att det ska anmälas då får de flytta till fosterhem. Det är ju bättre för dem. Så att de slipper bo i ett hem där det är så illa att de är nödgade till att anmäla. Hur ni kan få det till hot övergår mitt förstånd.

Men, men... Vi kryper inte och har aldrig gjort så för våra ungar. Att mamma eller pappa blir ledsen för att du slår på mamma eller pappa? Så fan heller. Om du slår så blir du ledsen för att det får konsekvenser helt enkelt.  Jaså det tyckte du inte om? Fint, då kanske du tänker på det nästa gång innan du börjar slå, skrika, kasta saker, osv. Konsekvent men rättvist. Har funkat utmärkt. Och våra ungar är framåt och frispråkiga dessutom. Och som det ser ut, kommer de också att fortsätta studera och ha bra yrken precis som sina föräldrar. Bra, va?

Jag behöver inte lägga ord i munnen på dig, det gör du så bra själv:

"Våra tonåringar vet vad som gäller för det har vi förklarat. Om de har det så dåligt här hemma att de känner att de måste anmäla oss, den dagen det händer kommer de att hamna i fosterhem."

Vi har inte ens behövt att tänka i de termerna hemma. Mitt barn har inte ens försökt slå mig sedan han passerade trotsåldern som tre-åring.
Jag däremot är uppfostrad med att få stryk och det kuvade inte mig, utan tvärtom, jag blev mer trotsig istället.
Vi kryper inte för varandra alls här hemma, varken barn eller vuxna,

Självklart snackar jag om småbarn som slår, 3-4 år gamla. Trodde det framgick, det är väl inte 10-åringar som slåss, skriker och kastar saker? Inte hos oss i varje fall men jag förstår associationen, det är så det ser ut nuförtiden då ungarna bestämmer och får nervsammanbrott om någon inte gör som de vill. Det är just det vi har sluppit tack vare bra uppfostran.

Och det har vi också sluppit, tack vare en bra vägledning

Vad mer exakt menar du med vägledning och hur tycker du det skiljer sig från fostran?

Vi har aldrig haft straff, ytterst få regler (de regler som funnits har då kommit pga det behövts)
Inte styrt vårt barn när det gäller kläder, inte bråkat om mat.
Visst har vi haft en rytm i vardagen, men den har inte varit pga vi har bestämt att det ska vara så, utan den har kommit av sig själv.

Normalt bordskick har kommit av sig själv, eftersom vårt barn har sett hur vi har gjort.
Vi har inte haft några fasta uppgifter, utan vi har hjälpt varandra när det behövts.
Vanlig artighet har kommit då vi är artiga själva.
Men visst har vi haft gränser, men det är sällan de gränserna har behövts testat, visst har vi bråkat och visst har jag sagt nej och stått fast vid det.

Inga konsekvenser alls av att bryta mot regler?

Inga konsekvenser alls av att bryta mot regler?