Anonym (matvägran) skrev 2015-03-21 10:46:15 följande:
Sagt av en person som aldrig haft riktigt matvägrande barn, gissar jag... Man kan faktiskt göra allting "rätt" och ändå ha oerhört kräsna barn, och då praktiskt taget gråter man av glädje om de kan tänka sig en bit bulle eller vad som helst i princip.
Jag har fått många mörka blickar av folk i olika sammanhang angående min sons ätande, särskilt när vi fick rådet av vår dietist att försöka ge honom chips. Herregud, när man halade fram en chipspåse och trugade i honom några chips i parken där han satt i vagnen...
Jag har också gått i gruppsamtal för föräldrar med matvägrande barn och många gånger är det just omgivningens fördömande som är jobbigast, att folk tycker att man som förälder skapat ett kräset barn, för så är det inte. Kanske att det någon gång hänt, men i princip så är alltså barn kräsna av sig själva. Ni som sluppit det, grattis, men det har inget med ert fantastiska föräldraskap att göra.
Visst kan jag irritera mig på folk som låter sina barn helt hänsynslöst köra över omgivningen, men gällande detaljer som vad de äter, när de har läggning eller vad ungen har för kläder på sig så irriterar jag mig mer på alla "jag vet bäst"-pretton som ska höja på ögonbrynen åt alla andra hela tiden.
Det är riktigt; mina barn har aldrig matvägrat. Eller de har kanske ätit dåligt någon gång ibland när de var små. Men det var ju ingen big deal. De åt igen när de blev hungriga.
Jag förstår att du tycker samhällets och andra föräldrars fördömanden är jobbiga: det skulle jag också tycka. Det kan ju även gälla andra saker än matvägran.
Jag vet inte om du betraktar mig som "jag vet bäst"-pretto?
Kan absolut säga att så inte är fallet. Jag ger sjutton i vilka kläder andras barn har på sig och här hemma har dyra märkeskläder aldrig haft en plats.
Däremot har jag faktiskt aldrig sett matvägrande barn - bara hört talas om fenomenet. Men jag har jobbat som kokerska på dagis och fritids, så jag har sett vilken grå fattig och trist matkultur många barn har med sig hemifrån. Jag behöver bara gå till bekanta vuxna för att se vilka matvanor de överför på sina barn.
På det sättet kanske jag kan uppfattas som fördömande, utan att det är fallet. Folk har ju med sig sina matvanor från sin egen barndom och bär dem vidare med sig till nästa generation. Folk i allmänhet äter inte sådan mat som till exempel i tv-kockarnas receptböcker. Och många är nog inte heller så allmänt intresserade av att använda recept och kokböcker, så det blir väl inte så många nyttiga måltider. Många kanske lägger en snygg kokbok på soffbordet. Där får den ligga. sedan är det MCDonalds, pizzerian eller pannkakor som erbjuds.
Jag skulle själv totalvägra äta om jag fick sådan kost oftare än två gånger i månaden.
Jag har haft turen att växa upp med en matälskande mamma, som aldrig var rädd för att prova nya saker. Hon var duktig i köket. Som dotter till en "bonde", kunde hon både köra traktor, plocka höns och odla. Och laga mat.
Matlagningen och odlandet tog hon med sig till mig och mina syskon.
Alla har inte sådan tur med maten som jag har haft. Det förstår jag.
Därför har det blivit så att mina barn hellre ätit wok, thaimat, bouillabaise, borsjtj och sushi än pannkakor, spaghetti eller makaroner med köttbullar, hamburgare och pizza. De har helt enkelt väldigt sällan fått de rätterna hemma.
Det är väl snarare så att det är VI som betraktas som kräsna av andra, inte tvärtom.
Visst händer det att jag gör plättar eller blinier, men då med alla möjliga tillbehör så att det blir en fullvärdig måltid. Bara pannkaka duger inte som lunch eller middag i mitt hushåll.Som efterrätt efter en fullmatad soppa är det okej, däremot. Fast ganska tråkig mat. Hellre frasiga våfflor med sylt och vispad grädde i så fall.
Självklart har barn nycker och det kan säkert resultera i att de vägrar äta. Sedan är det ju så att barn inte svälter sig själva till ohälsa. När de blir tillräckligt hungriga äter de. Och då kan det nog många gånger vara bättre om de får i sig en hel semla än tio ärtor och två köttbullar.
Jag anser att man måste avdramatisera maten. Låt den vara något att samlas runt, dela med sig av sin dag till sin familj. Äter man inte på två tre dagar, så lär man äta när man blir tillräckligt hungrig och ser de vuxna äta.
När jag har träffat på barn som har betett sig illa eller galet på något sätt, har jag alltid påpekat det för dem. Kanske föräldern finns i närheten, men inte reagerar på situationen. Att då en annan vuxen tillrättavisar genom mjuk tillsägelse eller upplysning om vad som är fel, brukar fungera alldeles otroligt bra. Det finns gånger då jag bett andra föräldrar att tillrätta mina barn om de betett sig galet.
?It takes a whole village to raise a child?
Sedan finns det ju vuxna som mobbar barn också. De vill man undvika att ha nära barnen, men det är svårt när det handlar om mobbande lärare.
Det viktigaste man kan ge sina barn är självförtroende och självkänsla. De måste få lära sig att ingen annan har rätt att sätta sig på dem eller kränka dem. Vilket faktiskt är rätt vanligt.
Så jag vet inte ...
Är det så himla svårt att få välartade ungar?
Med konsekvens kommer man långt. Och med avledning när det låser sig.a Och genom att föregå med gott exempel och vara en värdig förebild. Med andra ord: barnen gör som du gör och inte som du säger att de ska göra.
Det visar sig tydligt senare i livet bland annat med alkohol och tobak och utenätter i tidiga år.
Var som du vill att dina barn ska vara så tar de efter och blir likadana som du. Barn härmar vuxna. Du ska vara där som ledsagare och stöd, tröstare, support och på hejare. Och överösa barnen med kärlek. Det är mat och kärlek och trygghet de behöver. Det räcker så.
Förresten; mina barns förskolekompis som alltid kom till dagis sovande, i pyjamas, är i dag en mycket välartad och och trevlig ung man. Det var för väl att man inte började ifrågasätta barn och föräldrar då. Det hade gjort stor skada.
På min tid vart fall var det inte lag på hjälm och jag valde bort den hela tiden. 
